Jag antar att jag lät väldigt arg igår i mitt blogginlägg, trots att jag inte var det. Jag hade bara en väldigt bestämd åsikt. Jag antar att jag borde ha kladdat dit en hög med smileys för att folk skulle förstå vad jag kände när jag skrev texten. Svordomar i text gör en tydligen arg (?).

Ja, jag drog alla människor över en och samma kam igår. Såklart det finns undantag på underbara människor som frågar för att de verkligen undrar. Det är dock väldigt sällan detta sker. Oftast när man får frågan "Varför gillar du Twilight?" så får man genast den där nervärderande blicken som borrar in i kropp och själ.

Ska jag då står där och berätta att jag gillar självaste dramat och berättelsen i Twilight. Att jag gillar att Stephenie Meyer ger oss en annan bild av vampyrer och varulvar äv den traditionella. Att det verkligen inte bara handlar om sex och hångel. Att jag verkligen gillar karakträrerna i boken/filmen. (OBS OBS OBS! Förstå att detta inte är de enda orsakerna till varför jag gillar Twilight. Det finns så otroligt mycket som inte går att beskriva med ord. Det handlar om tycke och smak.)

Nej, det tycker jag inte är nödvändigt. För hur skulle den som frågar förstå när den redan har sin förutbestämda åsikt som den hackat in i berg och sten?

Varför ska jag då sätta min dyrbara tid på att förklara för någon som egentligen inte bryr sig i att ta till sig det jag har sagt?

Som min kära vän i väst sa när jag skrev att jag hade ångest över att jag publicerat texten:

"Ingen vits att ha ångest för egen sanning. Du uppmanar ju bara oss andra att söka efter VÅR (sanning). De flesta vågar faktiskt inte ens leta, för de är rädda för vad de eventuellt ska hitta.
Du vågar."

Vet ni. Jag är rätt så säker på att hon har rätt.


Och tack Jesse för att du är en av de få som frågar för att få veta vad jag verkligen tycker.