Igår kväll när man kom hem från hundvaktande blev jag helt enkelt tvungen att plocka fram febertermometern. Tröttheten var oöverkomlig och ögonen kändes som om de ville ploppa ur skallen. 38,95, då pipade det. Fan, tänkte jag och visste vilken hemsk natt jag skulle få framför mig. Svetten som gjorde kläder och lakan dyblöta var absolut inte det värsta. På andra plats kom huvudvärken och på första plats kom mina turbotankar som raceade iväg i tvåhundratio. Det var nog det som fick mig att inte kunna sova.

När hunden började skälla som en skjuten gris höll jag på att gå i taket. Först tänkte jag vänta ut henne, men efter fina 15 minuter stod jag inte ut längre. På spagettiben drog jag fram valpgallret som hon avskyr och spärrade av vägen till vardagsrummet. Nu fan skulle det bli tyst på "kräket" som jag kallade henne inatt. Förlåt Anni.

För att få de hundratals tankarna att sluta studsa blev jag tvungen att försöka ligga och koncentrera mig på en sak i taget. Precis som när jag brukar teckna så låg jag och ritade abstrakta ansikten framför mig. Ansiktsdrag, linjer. Någonstans där och då somnade jag. Där i mitt abstrakta ritande.

 

Fick feber igen nu ikväll. Jeee. Det blir nog inget jobb för mig imorgon.