Noooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!

Azra ringde hem efter arbetet och berättade att hon hade en skitdag och att hon hade en grym lust att bara sitta hemma och titta på film ikväll. Ja, varför inte tänkte jag. Jag hade i princip tänkt samma sak, eftersom jag inte hade lust att göra något annat.
I långkalsonger, t-shirt och skitigt hår gömt under min carlings-hatt satt jag i soffan med Azra och tittade på Tangled då det ringer på dörren. Vem fan ringer på dörren den här tiden? Min första tanke är tv-licens-gubbar, men de är väl inte ute så här sent eller?
Aningen konstigt manar Azra på mig att öppna dörren även om det är jag och inte hon som ser ut som fan själv. Efter att jag tittat i kikhålet och inte sett någon, vägrar jag att öppna dörren. Då blir Azra väldigt irriterad och öppnar själv dörren.
Det är väl i det skedet som jag tycker att dörröppnandet verkar väldigt konstigt i sig och då slår det mig att jag fyller imorgon.
En hop av vänner strömmar in genom dörren sjungandes med tårta. <3

Överraskad?
Ja, verkligen.

Tack. <3

Sitter ute på balkongen nu igen och filosoferar, tack vare "Alkemisten".

Jag tror egentligen inte att det finns något som kallas "lathet" och att vara "lat".
Att vara lat är bara en mix på olika faktorer; fysisk och psykisk trötthet blandat med det att kunna se meningen och lyckan i att göra något.

Å andra sidan är detta ett så normalt tillstånd att det har fått ett namn. Det sorgliga är att de flesta oftast känner på detta sättet; att de gör/eller blir påtvingade att göra saker som de inte ser någon mening i.

Så människor där ute, tacka folk när de gjort något. Tacka folk även om de bara gjort något halvvägs. Ett vänligt tack kan skapa mening. Mening skapar ork.

Nu ska jag fortsätta med att filosofera på insidan. Det ser ut att bli regn.

Tänk vad kreativ han/hon var i alla fall. Det här är inte att vara lat. Detta är fysisk trötthet+kreativitet.

Med "Alkemisten" i handen och hatten på huvudet satte jag mig på balkongen och slog upp boken där jag senast slutat läsa. Jag upptäckte att jag kommit väldigt långt i boken och endast hade några sidor kvar. Orolig, men samtidigt nyfiken på om jag verkligen skulle kunna fortsätta där jag slutat, då det var en otroligt lång tid sedan som jag slutade läsa, flera månader sedan.

Ovandligt snabbt kom jag in i boken igen och kunde föreställa mig öknen, torkan, värmen, arabiska fullblod med sina ryttare.

Nu har jag läst ut boken och vägrar avslöja något. Vi vet alla hur den slutar, men det är själva resan i boken som är det intressanta. Det var aldrig rikedomen som var det stora.

Det får mig att ifrågasätta min egen resa. Vad sysslar jag med? Gör jag det här för mitt levnadsöde? Vet jag vad jag vill? Gör jag vad jag vill, eller sitter jag bara och väntar på morgondagen?

Ärligt talat. Jag vet inte.

Jag vet inte.

Det kommer alltid i vågor, hästsjukan. Usch... nu får jag nog sluta titta på hästar till salu. Det fungerar ibland och mättar behovet av att skaffa häst. Men nu vill det inte fungera. Sida efter sida passerar med vackra hästar och jag blir bara mer och mer hästsjuk.

Jag tror jag går och spelar lite playstation nu, eller något...

Efter att hattifnattarna åkte vred jag igen spelgardinen och kröp ner under täcket i sängen och somnade. Vaknade igen kanske 3 timmar senare i en så mycket bättre form än när jag somnade.

Nu har jag precis stigit ur duchen och klätt på mig. Ikväll drar jag och Jecka iväg till Alexandersteatern för att se Azra dansa på en dansuppvisning. Vi får hoppas att hon inte får någon sen bakfylla uppe på scenen. Tur att det inte är jag som ska dansa idag. Tur det.

Det finns faktiskt en orsak varför man inte bör åka på fester med öppen bar. Sitter här på stolen och vrider mig i min krapulaångest. Får rysningar av den jobbiga känslan i magen. Skulle vilja slänga mig på golvet och ligga där och skrika en stund.

Usch. Krapula känslan äcklar mig. Den är verkligen inte välkommen. Inte hos mig. Aldrig hos mig.

Sitter nu och tittar på Loreen när hon framträder med Euphoria Eurovision Song Contest 2012 , eftersom jag missade det igår då jag skulle hämta två hattifnattar vid tågstationen vid 11 tiden på kvällen.

Tycker absolut att Loreen är en vinnare i år. Hon står verkligen ut i mängden i jämförelse med de andra bidragen. Får rysningar av framträdandet varje gång jag ser det.

Vi har galakväll imorgon och jag tyckte därmed att jag kunde prova ut vilka skor jag jag skulle ha till kvällen. Såklart finns det ingen tanke på att köpa nya, så jag fick rota lite i garderoben. I tankarna har jag mina svarta sammets pumps. Hittar jag några svarta sammets pumps. Nej.

Så, då återstår frågan: Vart i helsike har mina svarta pumps trallat iväg?

Tyckte att jag var smart när jag förde över bilden (som jag ritar av) till minnesstickan och tryckte in den i PS3 för att kunna titta på bilden via tv:n. Jag ser detaljerna lättare på det sättet och så kan jag lätt zooma in på olika delar av bilden.

Kulkul. Fint när man kan sitta och titta på tv utan att spela ps3 eller titta på film. :)

Min vän Louise berättade idag något hon hade hört någonstans ifrån.  (Jag ändrar dock namnen)
En liten kille i dagisåldern berättar till en vuxen:

Pojken: Jag är kär i Anna, men när jag blir stor ska jag gifta mig med Jenny.

Vuxen: Varför ska du inte gifta dig med Anna då om du ändå är kär i henne?

Pojken: För att mamma har sagt att man inte ska gifta sig med den man är kär i.

Vuxen: Men tror du inte att din mamma är kär i din pappa då?

Pojken: (funderar hårt..) Hmm.. jo...?


hehe...

Det är rätt så sällan man faktiskt hamnar på bild själv, eftersom det oftast är jag som springer runt med kameran som en galning. När vi stack ut i skogen  på vampyrfotografering tryckte jag dock kameran i handen på Azra och hade henne att knäppa några bilder på mig. Så att jag vid 75 års ålder kan kika tillbaka och veta hur jag såg ut den 20 maj 2012. Då får jag på samma gång harmas över att jag aldrig kan vara ordentlig på bild.

Azra blev i förrgår inspirerad att använda sina röda linser en sista gång före hon kastar bort dem. Så igår stack vi ut i skogen för lite fotografering.

Knappast var det någon som såg vem jag tecknade av från förra skissen som jag visade. Mamma trodde att det var prinsessan Stephanie av Monaco från 80-talet. Inte vet jag. Kanske såg hon ut som River Phoenix. Måste googla henne senare.

Orsaken till att jag ritade av River Phoenix var att jag av någon slump trillade över en film från 80-talet på youtube där just killen var med. Genast var jag tvungen att googla killen för att se hur han såg ut i dagens läge. Det jag upptäckte vid mitt googlande var att River sorgligt nog dog (1993) vid 23 års ålder av en överdos. Snabbt fick jag även veta att han var äldst av syskonskaran Phoenix dit även den 4 år yngre (Oscar-nominerade) brodern Joaquin hörde. Det är sorgligt när världen förlorar bra skådisar och ännu sorgligare är det att vi inte fick se mer av just denna skådespelare.
River Phoenix skulle ha varit med i filmen "Interview with the Vampire" och därmed spelat mot Tom Cruise. 1994 kom filmen ut, utan River. Tom Cruise lär ha sagt: "I'll miss never having the opportunity to work with him."

Jag blev så tagen av vad som hänt River att jag kastade mig över blocket och bytte ut arbetet på en Zac Efron till River Phoenix. Så mycket intressantare.

 

 

Gårdagen var något av det mest spektakulära sakerna som jag varit med om i år, om inte på flera år. Det är definitivt något jag kan leva ganska länge på. Känslan, hyperaktiviteten, spänningen, ropandet, hejandet. Ursäkta mitt språk; Fy satan så härligt!!

Hur min kära vän Steffe kom på att ringa just mig på morgonen och meddela att hon fått tag i två VM-hockey biljetter är något jag aldrig riktigt kan tacka henne tillräckligt för. Vem får en sådan chans? Det är som att vinna på lotto. Steffe själv var så överraskad när hennes farsa ringde och sa att han hade två ströbiljetter kvar till matchen. Med ströbiljetter, menar jag förstås att dessa platser inte befann sig bredvid varandra. De var på random ställen och vi satt på varsin sida om isen.
Det roliga med detta var att jag kunde se henne och hon kunde se mig. Jag satt på 15 raden nerifrån i en kurva/hörn (snett bakom USA:s målvakt där han var placerad under första och tredje perioden), medan Steffe satt i kurvan/långsidan mitt emot mig på första raden. Helt sjuuuukt bra platser vi fick! Vi turades om att ha min kamera så att vi skulle få så fina och varierande bilder som möjligt.

Å fy fan vad kul vi hade! Vi skrek, hejade, höll andan, viftade med våra flaggor och klappade och stampade så mycket vi bara kunde. Även om jag var omringad av till största del finsktalande men även en del svensktalande människor så kan jag påstå att jag var så pass inne i matchen att flera av mina rop gick på närpesdialekt.

Utanför Hartwall Arenan var det massvis med människor i blåvita kläder.


När vi tog vår första titt in i arenan höll hockeyspelarna på att värma upp.


Uppvärmning.



När spelet snart skulle börja.


Hockey-bird!


Arenan börjar fyllas med folk och spelet börjar om ca 3 minuter.



Hockeyspelarna kommer in på plan.


Spelet har börjat och jag knäpper snabbt ett par bilder innan kameran hamnar ner i väskan. Lägg märke till var Steffe sitter.


Jag och Steffe under första pausen.


Steffe har kameran och knäpper ett par riktigt häftiga bilder.


Steffe berättade att hon nog blev skrämd ett par gånger när puckar och hockeyspelare flög in i sargen framför henne.












Och alla dessa underbara miner som jag hittade i kameran... hehe...


Hehe...


Inte så bra stämning när USA gjorde sitt andra mål. Dock gav ingen upp med att heja och ropa.


Desto bättre stämning blev det när Finland gjorde sitt andra mål. När tredje målet flög in några sekunder före tiden var ute blev stämningen helgalen. Åh gud vad jag älskar ljudet av skrikande och ljublande människor.


<3













Nu tror jag det får räcka. Herrejösses. Hur många bilder har jag kladdat hit egentligen?! Det här är antagligen det längsta inlägg jag någonsin har gjort.

Ha det gött och håll tummarna för att vi vinner!

Vaknade 11.30 av att telefonen ringer. När telefonsamtalet är över är jag så innihelvete hyper och lycklig att jag spricker...


To be continued...

Plockade upp pennorna och blocket ikväll. Satt i några timmar och klottade av och an på olika teckningar och hade svårt att bestämma mig för vad jag egentligen skulle rita. Klickade in mig på någon film från 1980-talet och kom över ett intressant ansikte.

Idag bestämde jag mig. Nu fan ska här börja springas. Tränas. Jag ska fanimig vara i kondition i sommar. Så stod jag då utanför lägenheten och började springa nerför gatan. Ärligt talat sprang (eller rättare sagt joggade) jag 700 meter. Sedan trodde jag att jag skulle svimma, ramla ihop, spy, få astma eller också dö.  Det kallar jag dålig kondition.

Ska försöka springa imorgon också. Om jag "hinner". (Haha)

Våra finska lejon tappade glansen och blev uppätna av amerikanska hamburgare. Jag började se på hockey förra året. Då råkade vi vinna. Nu, vet jag inte om jag står ut att se på hockey-vm längre. Hockeykriget är inte hälften så tufft fysiskt som psykiskt. Våra lejon är livrädda för vad andra sidan av Atlanten har att erbjuda.

Jag förstår bara inte vad som är så förbaskat farligt? Hamburgare? Kanadagäss? Knappast.

Matchen mellan Kanada och Finland gick som sagt skit.  Försöker därför hålla humöret uppe med lite photoshop.
Låt mig presentera Hockeypontas! Jag är säker att matchen skulle ha gått bättre om hon hade varit på plan.

...men jag har en NY HEADER!! Å härreguud va lycklig att jag inte behöver se en nästan ett år gammal bild längre i headern!

Michaela behövde någon att ställa upp på bild till några bilder som hon behövde till sitt inträdesprov till "Taiken" (Aalto universitetets konstindustriella linje). Så, jag kan lika bra visa er originalbilderna vi tog. Sedan var ju Michaela snäll och lät mig få bilderna. Tack Michaela!

Nu är våren här! Då kommer fåglarna som har det där ljudet "tjikipoff tjikipoff". Egentligen låter det väl snarare "titituuu titituu".

Det är faktiskt rätt så kul att ha en aningen lättare systemkamera att släpa på. Senast jag var hemma bytte jag och syrran kameror, för att hon ville filma och fotografera med min och ja, jag måste ju få något i gengäld så det blev helt enkelt att sätta vantarna på hennes "mindre proffsiga" kamera. Ärligt talat har jag inte funnit många problem med denna kamera. Objektivet tar fina ljusa bilder och jag gillar att kameran inte är så jäkla tung att bära på, som jag redan sa. Kameran är en Canon 1000D. Kanske inte den dyraste sorten, men definitivt inte dålig. Dock har jag inte hittat inställningarna för att själv kunna bestämma över Kelvin-skalan (värmeskalan), vilket är aningen irriterande. Det finns bara de färdigt bestämda "inomhus", "sol", "moln" m.m. Där finns inställningen "egen", men hur fan jag ändrar den vet jag inte. Någon som vet?

Ja men i alla fall. Jag har nu fotat en hel del och tänkte att jag borde göra något med bilderna. Så, jag slänger upp några här från ett "äventyr" från förra veckan.









Ps! Tänkte än en gång påminna om att jag nu också finns på http://unwrittenbluesky.tumblr.com/ , där jag slänger in random skit och stuff då och då.

Jag har inte publiserat ett inlägg på länge. Allvarligt talat så har jag flera gånger gjort halva inlägg och sedan av någon orsak kommit av mig antingen på grund av att bilduppladdningen går så trögt, eller på grund av att jag saknar ord.

Igår tog jag steget att skapa en tumblr. Till vilken nytta kan man ju fråga sig. Först kändes det inte alls bra att jag gjorde mig medlem, då jag kände att jag svek min egen blogg. Men vafan. Jag får väl lida med två bloggar istället då.

Saken är den att jag kommer att uppdatera med bilder mer på den andra, då det känns som rena rama helvetet att lädda upp bilder på blogg.se, det ska ju ta sådan tid att en fjärdedels dag ska gå åt för ett inlägg.

Här har ni addressen. Kan ju också tillägga att den bloggen endast skrivs på engelska.