Sitter ute på balkongen nu igen och filosoferar, tack vare "Alkemisten".

Jag tror egentligen inte att det finns något som kallas "lathet" och att vara "lat".
Att vara lat är bara en mix på olika faktorer; fysisk och psykisk trötthet blandat med det att kunna se meningen och lyckan i att göra något.

Å andra sidan är detta ett så normalt tillstånd att det har fått ett namn. Det sorgliga är att de flesta oftast känner på detta sättet; att de gör/eller blir påtvingade att göra saker som de inte ser någon mening i.

Så människor där ute, tacka folk när de gjort något. Tacka folk även om de bara gjort något halvvägs. Ett vänligt tack kan skapa mening. Mening skapar ork.

Nu ska jag fortsätta med att filosofera på insidan. Det ser ut att bli regn.

Tänk vad kreativ han/hon var i alla fall. Det här är inte att vara lat. Detta är fysisk trötthet+kreativitet.