Kära pappa. 

 

Grattis på farsdagen. Skulle jag ha varit hemma så skulle jag ha kastat en hjärtfull blick från soffan där jag brukar sitta med en filt runt mig och titta på tv, till dig som brukar sitta i länstolen i andra ändan av vardagsrummet med en halvdöd bärbar dator i famnen. Jag kanske skulle ha frågat om du var snål på kaffe. Sedan skulle du gärna få gå och göra det själv, eftersom du praktiskt taget har rakare väg från din plats i länstolen än mig som ska krångla mig från soffplatsen. Jag är inte lat. Jag vet bara inte hur "bra" kaffe ska smaka. Nog vet jag att det bara är att mäta upp rätt mäng och sådär, men jag försöker komma på en bra ursäkt här för din egen skull. 

Sedan skulle jag fråga om du månne skulle kunna ta en titt på min trasiga dator som du så gärna fixar när jag har bankat skiten ur den. 

Efter en stund skulle mamma, du och jag sitta och diskutera och argumentera om vem som bör gå och ta in hunden som skäller på utsidan. Mamma skulle inte höra hälften, eftersom hon lider av öroninflammation och jag som fortfarande sitter under fiten i soffhörnan (ett opraktiskt ställe att gräva sig fram ur) skulle snällt be dig att hämta in vår söta hund som älskar dig så. 

 

Men nu råkar det vara så att jag sitter fast i Helsingfors. Och visst älskar jag dig för att du ringer då och då och undrar hur jag har det. Jag har det oftast bra och du ska inte oroa dig. Tack vare dig får jag leva det liv som jag så gärna vill få ut så mycket som möjligt av. Tack pappa. 

 

Glöm inte att ta in hunden innan den skäller ihjäl sig. 

 

Din Malin. <3