Det händer ibland på spårvagnen, i skolan, när jag slöar, när jag stressar som mest eller också när jag helt enkelt går runt bland varorna i affären - när som helst egentligen - att det plötsligt stannar till i tankarna. Jag ser plötsligt mig själv med väldigt klara ögon och känner att jag borde få skriva av mig känslan, tanken, orden jag vill få sagt just då, eller bara beskriva vad jag upplever. Jag vill få mig förstådd. 
De som går förbi mig är främlingar och jag funderar på vad de tänker. Har de en bra dag? I vilket skede i livet befinner de sig? Har gubben med de slokna axlarna, nerböjt huvud, skitiga kläder och en gammal matkasse i handen haft ett bra liv någon gång? Har den ungdomliga mamman med en bebis i vagnen det liv hon tänkt sig? Vilken av killarna i det gänget är ledaren? Vilken är den klurige med alla smarta påhitt? Vad tänker de? Är han till höger trött på att han i mitten alltid ska prata över de andra? Är den vänstra killens skratt frampressat? 

 

Jag blir plötsligt så otroligt nyfiken på vad andra tänker. Hur de upplever världen? Har de fått den lilla fina hälsningen från personen de gillar? Har de fått komplimangen som de kan glädjas åt resten av veckan? 

 

Jag skulle vilja se mig på håll när jag betraktar alla dessa människor. Glor jag? Ser jag sur ut? Eller kanske rädd? Ibland glömmer jag bort att jag själv också är en levande människa och individ som står bland alla de som jag betraktar. När jag betraktar känner jag mig osynlig. Inte på ett dåligt sätt, men på ett sätt som gör att jag glömmer bort att jag faktiskt står där och glor (?). 

Jag kan verka tyst i stor grupp med människor jag inte känner utan och innan, men saken är den att jag har fullt upp med att titta mig runt, ta in alla intryck, se hur folk beteer sig, hur de uttrycker sig, undra vad de tänker. Människor är fulla av överraskningar och något av det intressantaste som finns på jorden. Något som också skrämmer mig. Finns det begränsningar i vad vi kan göra?

Precis som att lösa mystersika gåtor så är detta intressanta utmaningar; att iaktta. 

Med tiden känns det som att jag har lyckats lära mig att se tecken på beteendemönster. Lärt mig känna folktyper. Detta betyder inte att man är indelad i grupper från beteende A-Ö. Men jag kan märka små skillnader som spelar roll; är detta en bra vän eller inte. Är denna person pålitlig? Bryr han/hon sig verkligen? Vad lever hon för? Vad brinner han för? 

 

Jag är bra på att lyssna, även om folk kanske inte tror det. Lyssna på det viktiga, det som räknas.  Jag är bra på att förstå. Se. Verkligen se. 

 

Sedan kommer man till det som kommer ut ur min mun. Mer än hälften av allt jag säger stämmer sällan ihop med vad jag tänkte från början. 

"Fan också", tänker jag. Det var ju inte så jag menade. Orden radade upp sig fel, eller inte alls. 

Min lilla ängel (samvetet) på högra axeln är riktigt överviktig och jag bannar mig själv väldigt ofta för vad jag säger och tänker. 

 

Jag är riktigt kaxig i huvudet, men så helvetes feg när sanningen ska fram.

Varför sa jag sådär? Förihelvete Malin! Du vet att du inte håller med i vad han/hon just sa. Säg emot! Säg som du tycker! Säg ja! Säg JA!

 

"Nejdå", svarar jag,  

 

 

Jag brukar tänka mig själv som två personer. Den fega samvetsängeln och det ärliga jaget. Den verkliga jag. JAG. 

Hon som ärligt tycker att den lampan är skitful och att den läraren kan dra åt helvetet, men som också ser varför  kompisen är ledsen och att något inte står rätt till. Det är också MIG det handlar om när jag inte kan hålla mig från att brista ut i skratt åt något som ingen annan tycker är roligt över huvud taget. Tvillingsjäl. Två personer i en kropp. 

 

Sedan kommer man till det faktum igen; hur jag beteer mig bland människor. Hur ser människor mig? Det är något av de största gåtorna man kan ställa. Det är den gåtan antagligen de flesta har. Det är den gåtan fjortistjejerna går i taket av. Frågan de ställer sig själva hela tiden. 

 

Är jag tillräcklig? Är jag för mycket? Är jag alls? 

 

Såklart vi är. Vi måste bara tillåta oss att tänka det. Inte tro. Veta. 

 

Bli inte rädd nästa gång någon ser på dig. De är oskyldigt nyfikna, precis som jag. Tror jag i alla fall.