That infinite happy stupid.
Lycka.
Att äntligen få sätta sig upp underbara Gina igen och galoppera runt på en travbana. Fart och fläng.
De som inspirerar mig.
Ligger i sängen och funderar över livet. Min röst är ännu inte fullt tillbaka. Jag låter lite som en såndär tuta som barn brukade ha på sina cykelstyren förut. Jag kan ännu inte säga en hel mening eller ens ett ord utan att rösten spricker och "tutar".
Så nu sitter jag i sängen och funderar över livet lite. Ibland måste man ta sig tid att göra det. Tänka lite på vad som spelar roll och vad man kanske skulle kunna skippa helt och hållet. För tillfället känns det som att jag sitter fast med foten i en av lerpölarna som våren dför med sig. Nu måste jag bara se upp så att jag inte torkar fast där när sommaren kryper på.
Det är nu som jag söker inspiration och ibland också finner den. Ofta finner jag inspiration i andra människor och deras tänkande. Det är därför som jag nu ska presentera människor för er som inspirerar mig allt som oftast. OBS! Det finns ingen "rangordning" på dessa inspirerande personer, eftersom alla inspirerar på olika sätt. Här kommer alltså en lista av personer i slumpad nummerordning.
1. Johanna är en vän och en av de mest omtänksamma människor man kan stöta ihop med i denna värld. Vem är Johanna? Hon är tjejen som under sin graviditet för 8 år sedan lät mig börja motionera hennes häst. Det är svårt att hitta en mer livsnjutande person. Luften kring henne glöder av omtänksamhet och inspiration. Hon får dig att tänka positivt och släppa ånger och frustration.
2. Jutta, är min lärare i de kurser som har något att göra med "design och grafik" i skolan. Hon puschar dig till det positiva och får dig att göra något kreativt. Hon kan finna något gott i nästan allt, även i en riktigt jobbig måndag morgon.
3. Jennifer Lawrence, är en skådespelerska. En helvetes bra sådan med en dunderhärlig personlighet som får dig att önska att du vågade mera själv.
4. Carrie Hope Fletcher, en karismatisk youtubare (ItsWayPastMyBedTime) som vloggar om allt och inget. Hon får dig att landa med fötterna på jorden och titta dig omkring. Hon är också syster till Tom Fletcher, som är sångare i ett av mina favoritband (McFly).
5. Julia, en av min bästa vänner. Tjejen som jag hängt med (speciellt i hästsammanhang) sedan lågstadiet. Hon är den ärligaste människan jag någonsin stött på och jag skulle dö om hon försvann. Om jag blir gammal och senil och hon likaså, så hoppas jag vi sitter i samma rum och stirrar ut genom samma fönster på ett gammalt ålderdomshem. Hon är tjejen som ger dig hopp när allt verkar miserabelt.
6. Ed Sheeran, coolaste och mest inspirerande musikern där ute just nu. Han låtar är renare än guld.
7. Peter Pan. Ehm, ja han är ju inte precis en äkta människa. Men denna karaktär har alltid inspirerat mig, speciellt när jag var i tonåren. Nog visste jag vem han var i barndomen också, men det var först i tonåren jag verkligen fäste mig i den härliga karaktären. Jag såg mig själv som en "Petra Pan". I högstadiet var jag fruktansvärt frustrerad på hela grejen med att man måste växa upp. Alla tjejer började sminka sig och påskynda mognadsfaktorn för att bli vuxna så fort som möjligt, medan jag själv hoppades att få stanna kvar i sandlådan.
8. Ellen DeGeneres. Jepp, hon hör definitivt hit. Den som inte gillar vad hon gör borde skickas till månen.
9. Charlie, huvudkaraktären från boken "Perks of being a Wallflower" av Stephen Chbosky. Svårt att säga varför han inspirerar, men han är så förbaskat godhjärtad och ärlig för sitt eget bästa att han blir utstött.
10. Min egna spellista på spotify. Ja detta är ju definitivt inte någon person, men det känns nästan så. Mig i sånger.
11. Lucy Spraggan - musiker och sångerska som deltog en liten stund i X-factor i England, men hoppade av då hennes musikstil inte riktigt passade in i tävlingsförhållanden.
12. Skylar Kergil - youtubare (skylarkeleven), musiker, trädkramare, aktivist och godhjärtad kille som vet vad han vill. Som 15-åring tog "Sky" det stora beslutet att bli kille.
13. Susanne, min moster som inte är rädd för att göra något som intresserar henne.
14. J.K. Rowling. Hon som skrev om Harry Potter.
Jag kanske glömt någon, men just nu nöjer jag mig med de nämnda.
När rösten försvann.
Jag är stum. Får inte en liten ton ur mig. Endast viskningar. Och jag avskyr det. Det är nu man förstår hur mycket man pratar normalt. Bara små saker som att hålla med och instämma när man är överrens om något, eller när man bara ska svara ja eller nej på en fråga. Nu fungerar inget.
Jag får inte ens ut de små gnälliga ljuden som min röst hade igår, de ljuden som lät som en döende säl. Nu är jag på riktigt stum. När jag nu ska försöka prata låter det som en pressad utandning.
Jag saknar min röst som jag annars alltid hatar att höra via någon inspelning. Jag saknar att kunna prata. Helst av allt det där att kunna nynna på något. En liten irriterande sång eller vad som helst.
Allt utom att vara stum.
Jag kommer ihåg frågan man undrade över när man var yngre. "Om man var tvungen att välja, vad skulle man då vara av stum, döv eller blind?" Då var stum det självklara svaret.
Nu får jag ju pröva på det, och det är sannerligen hopplöst. Sannerligen.
DINGBATS FUCKYEAH
Sitter och letar ikoner på praktik-jobbet. Jag hittar inte riktigt det jag söker.
Warm Bodies - När musiken förstör det bästa.
Ikväll drog jag med min bror hela vägen till Vasa för att se på film. Jag har inte suttit i en biosalong på någon månad, så det började kännas som att det var dags att göra något åt saken.
Vi såg filmen Warm Bodies, regisserad av Jonathan Levine. En film som baserar sig på en bok med samma namn, skriven av Isaac Marion.
Filmen i korthet:
I filmens tidsspektrum ligger världen i spillror efter en zombie apokalyps. Det är endast ett fåtal människor kvar, medan den större delen av världen består av zombier och "bonies".
Huvudpersonen, zombien "R" (Nicholas Hoult) lever ett dött och trögt liv. Han traskar runt på en flygplats bland en massa andra döda zombier. De är inte påväg någonstans, funderar inte, planerar inte och pratar inte. Då och då grymtar de åt varandra och traskar vidare i en väldigt långsam gångstil.
"R" kan inte komma på mer än första bokstaven från sitt namn från sitt mänskliga liv och vi får i början en fin förklaring av hur han ser på livet. Hur han plötsligt inte känner igen sig i en del av flygplatsen ("...I'm literally lost! I've never been in this part of the airport before.") Vi får skratta lite åt hans tankar och filmen spinner vidare.
Zombier måste äta för att inte ruttna bort och de har en dragning till människors hjärnor. Under en jakt stöter R ihop med Julie (Teresa Palmer) och hennes gäng. Julie och hennes vänner är människor på jakt efter medicin att ta tillbaka till fortet där de bor instängda i skydd från hjärn-ätarna. Under Julies jakt på medicin och R:s jakt på människo-hjärna stöter dessa två grupper ihop. Det blir lite kaos och R lyckas tugga i sig en del av Julies pojkväns hjärna. Av att äta människohjärna kan zombier få den döda personens minnen, tankar och känslor. R faller genast för Julie av just det skälet. Han lyckas släpa med henne hem till sitt trasiga flygplan. Här börjar den egentliga storyn.
R börjar förändras. Från att endast ha haft två-ordiga meningar börjar han äntligen klara av allt prata bättre och bättre. Hans rörelsemönster förändras och han verkar bli mer och mer mänsklig. Julie är facinerad av R. Hon tror att världen kan bli en bättre plats om alla skulle förändras som R. Julies pappa är tvärtemot Julie. Det enda zombier är värda i hans ögon är en kula i huvudet.
Av olika orsaker tar sig R in i fortet bland riktiga människor...och nu ska jag sluta berätta innan jag spoilar något ni säkert redan kan luska ut själv.
Vad jag trodde skulle bli en actionfylld komedi med en gnutta drama, blev en dramafylld actionfilm med en gnutta komedi. På den engelska-versionen av wikipedia presenteras filmen som en romantisk-komedi.
Komedi? Jag misstänker de pratade om trailern. Den var rolig, fartfylld och allt jag trodde filmen också skulle bli.
Jag hade fel. Hur kunde detta hända? Jag har ju till och med läst boken och därmed försäkrat (trodde jag i alla fall) mig om att detta skulle bli en väldigt rolig film. Boken är har massor av roliga stunder och "awkward moments" som gjorde den ännu roligare, samt en massa action.
Varför blev detta då så otroligt Twilight-allvarlig med en deprimerande ton? Jag trodde inte jag skulle säga detta, men detta var mer Twilight än vad jag någonsin hade trott. Boken var motsatsen till Twilight (fartfylld & humoristisk), medan filmen talade om något annat.
Men svaret ska ni få! Jag vet precis vad som störde mig hela filmen igenom. Det var inte skådepeleriet, som i övrigt var riktigt bra - Nicholas Hoult som trög zombie var riktigt roligt. Inte var det heller fel på manuset eller zombiesminket. De skojade, betedde sig skrattretande och slängde in roliga kommentarer för att underhålla biopubliken.
Men så kom en illaluktande strumpa och drog ner filmen i en lerpöl.
Alla vet vi att man inte ska störas av bakgrundsmusiken. Den är bara där för att förstärka de känslor som karaktärerna känner och det filmskaparna vill att vi tittarna ska känna. Det var just här som det slog riktigt slint. Denna film brakade fullständigt ihop av den opassande musiken.
Ta musiken från "Våra Bästa År"s dramaserie och placera den på filmbandet av "Zombieland"-filmen så får ni Warm Bodies.
Jag har aldrig i hela mitt 21 åriga liv varit med om något liknande. Vet ni känslan när ni känner att "NU kommer något att hända", men så börjar fel musik spela och stämningen faller pladask? När ni ser Warm Bodies så vet ni vad jag menar.
Föreställ er att ni är påväg på ert favoritbands konsert. Låt oss säga att bandet är ett typiskt rockband. Men så meddelas det plötsligt i mikrofonen att sångaren blivit akut sjuk och att Susan Boyle ska uppträda istället.
Inget illa menat emot Susan Boyle. Men hon är knappast ditt "favorit rockband".
Så kändes det ikväll. Tyvärr Warm Bodies.
Filmen får 2 av 5 mensfläckar på ett vitt lakan tack vare att musiken förstörde filmen.
OBS! Filmmusiken i allmänhet var det inget fel på. Här och där i filmen får man nästan hoppet tillbaka, men så hör man sedan åter igen de mest deprimerande toner och filmen pladaskar igen. Att placera den musiken i den här filmen var årets största misstag. Verkligen.
I målandets stadie
Det är helt otroligt vad jag har börjat måla mycket! Mina tankar går i målandets banor och jag går bara runt och tänker på vad jag ska måla här näst. Från att ha tecknat och målat på Heath Ledger bilden fick jag idag idén att måla disney-figurer. Så ikväll hann jag kladda ner lilla Simba från Lejonkungen. Imorgon tror jag det blir Peter Pan.
Tecknar igen
Ljusare i dag.
Så mycket bättre dag idag. Verkligen.
Hade till och med chansen att umgås med en liten fyrbent järnskodd filur.
Annars så hjälper jag mamma att planera vad som ska upp på loppisbordet imorgon. En del saker är vi överrens om att sälja, andra inte. Genast mamma frågar något som har med mina gamla hästböcker att göra, eller bara en leksak som frambringar för många fina minnen, gör att jag lägger mig på tvären.
Dock har jag tagit det "stora" beslutet att sälja två av de akvarellmålningar jag lyckades pressa ur mig under 2010, då ingen i det här hemmet har lust att ha Justin Bieber eller Miley Cyrus att hänga på väggen här. Så fort växte min syster ur den musiken. Men tavlorna är jag stolta över.
Nu gäller det bara att tjäna på dem också. Lite sorgligt är det allt att se dem ligga på ett loppisbord imorgon. Jag blir faktiskt aningen känslomässig över allt jag målar.
Jag spricker i hud-sömmarna.
Än så länge har jag knappt varit hemma en vecka och jag kan redan känna rastlösheten och irritationen krampa i kroppen. Igen är jag ungen "mitt-i-gris". Igen är jag hon som ska stå ut med gnat och tjat från båda hållen. Jag får bita tillbaka så hårt jag kan. Igen är jag hon som inte riktigt känner sig hemma någonstans.
Plötsligt saknar jag min lägenhet...att bo ensam.
Tidigare hade jag mina fyrbenta järnskodda vänner att rymma iväg till för att slippa trängas i detta mentalt-överbelastade hus, men nu finns inte den möjligheten. Jag är fast.
Att mamma försöker övertala mig om att ta en promenad (med eller utan hund) eller städa rummet (som om det någonsin skulle ha hört till mina intressen, eller ens till något av det man gör när man är rastlös), gör mig mer förbannad än det borde.
Att min brors rum är ett sprängladdat bomb-varnings område hjälper inte heller, då jag gärna skulle nöta ner spakarna på playstation-dosan för att få tiden att gå.
Min syster har sitt egna liv och stänger in sig på sitt rum i timmar. Att jag skulle slänga mig där på sängen mellan hon och hennes pojkvän är det minst troliga i detta sammanhang.
Det känns som att man måste leva utefter ett visst mönster här för att passa in.
Är jag inte nöjd med att "gå ut och gå", "gå till biblioteket", städa rummet eller ta det lugnt, då är det mig det är fel på.
Skulle mina ben vara rastlösa, då skulle en promenad antagligen vara den rätta lösningen, men nu är det ju inte så att det är halsen och neråt som är rastlös, utan knoppen.
Att jag då ska gå ut på gatan, som endast är ett rak väg som går förbi vårt hus - därmed endast två möjliga riktningar att vandra = vänster eller höger - känns som en dålig ursäkt för att lura huvudet. Det är ju inte så att jag har lust att gå förbi de hus som jag sett halva mitt liv, eller de väl igenkända ledsna träden utan löv, eller de samma leriga infarterna, se bil efter bil susa förbi och vara halft rädd att bli påkörd som vanligt. Sedan får man vända igen, eftersom det inte går att runda något utan att vandra i timmar runt när-byarna.
Utan min frihet - hästarna - känns det som att jag är kedjad med fotbojja. För mig är inte hästarna bara mitt "intresse". Det är där bland de lugna djuren som jag kan sitta i höet och andas i timmar utan att känna mig rastlös, stressad eller irriterad.
Jag vet verkligen inte hur jag i fortsättningen ska få tiden att gå. Jag skulle gärna göra något annat än sitta vid en dator, då jag färdigt stirrar mig blind i 8h på en dataskärm på praktik-jobbet.
Några vänner i Närpes har jag inte. De är utspridda över alla andra städer än just här.
Här finns bara åkrar, ledsna och kalla björkar, en överkörd ekorre och dåliga tv-program...och jag förstås.
Jag trodde verkligen att det skulle bli skönt att komma hem, men nu räcker det. Nu vill jag tillbaka till whatever liv jag hade innan i Helsingfors.
Jag vill ju inte klaga, men just nu trivs jag verkligen inte. Inte alls.
Annars mår jag bra.
Dynamo
De två senaste dagarna har jag suttit fastklistrad framför allt på tv och internet som innehåller Dynamo, nutidens främsta illusionist. Steve Frayne, känd efter namnet Dynamo verkar kunna göra allt mellan att sväva i luften, trycka in telefoner i glasflaskor och läsa tankar. Jag blir så frustrerad av att inte kunna luska ut om allt han gör endast är en stor lögn eller om han faktiskt är något av en alkemist. Och för att inte tala om de magiska klarblåa ögonen han besitter. Det är definitivt något skumt med den mannen. Jag är helt säker.
Jag skriver i telefonen just nu, så jag kan inte länka några klipp till youtube. Ni får helt enkelt själv leta rätt på karln om ni vill se något ögonvridande.
