Än så länge har jag knappt varit hemma en vecka och jag kan redan känna rastlösheten och irritationen krampa i kroppen. Igen är jag ungen "mitt-i-gris". Igen är jag hon som ska stå ut med gnat och tjat från båda hållen. Jag får bita tillbaka så hårt jag kan. Igen är jag hon som inte riktigt känner sig hemma någonstans. 

Plötsligt saknar jag min lägenhet...att bo ensam. 

 

Tidigare hade jag mina fyrbenta järnskodda vänner att rymma iväg till för att slippa trängas i detta mentalt-överbelastade hus, men nu finns inte den möjligheten. Jag är fast. 

 

Att mamma försöker övertala mig om att ta en promenad (med eller utan hund) eller städa rummet (som om det någonsin skulle ha hört till mina intressen, eller ens till något av det man gör när man är rastlös), gör mig mer förbannad än det borde. 

 Att min brors rum är ett sprängladdat bomb-varnings område hjälper inte heller, då jag gärna skulle nöta ner spakarna på playstation-dosan för att få tiden att gå. 

 Min syster har sitt egna liv och stänger in sig på sitt rum i timmar. Att jag skulle slänga mig där på sängen mellan hon och hennes pojkvän är det minst troliga i detta sammanhang. 

 

Det känns som att man måste leva utefter ett visst mönster här för att passa in.

Är jag inte nöjd med att "gå ut och gå", "gå till biblioteket", städa rummet eller ta det lugnt, då är det mig det är fel på. 

 

 

Att jag då ska gå ut på gatan, som endast är ett rak väg som går förbi vårt hus - därmed endast två möjliga riktningar att vandra = vänster eller höger - känns som en dålig ursäkt för att lura huvudet. Det är ju inte så att jag har lust att gå förbi de hus som jag sett halva mitt liv, eller de väl igenkända ledsna träden utan löv, eller de samma leriga infarterna, se bil efter bil susa förbi och vara halft rädd att bli påkörd som vanligt. Sedan får man vända igen, eftersom det inte går att runda något utan att vandra i timmar runt när-byarna. 

 

Utan min frihet - hästarna - känns det som att jag är kedjad med fotbojja. För mig är inte hästarna bara mitt "intresse". Det är där bland de lugna djuren som jag kan sitta i höet och andas i timmar utan att känna mig rastlös, stressad eller irriterad.

 

Jag vet verkligen inte hur jag i fortsättningen ska få tiden att gå. Jag skulle gärna göra något annat än sitta vid en dator, då jag färdigt stirrar mig blind i 8h på en dataskärm på praktik-jobbet. 

 

Några vänner i Närpes har jag inte. De är utspridda över alla andra städer än just här. 

 

Här finns bara åkrar, ledsna och kalla björkar, en överkörd ekorre och dåliga tv-program...och jag förstås.

 

Jag trodde verkligen att det skulle bli skönt att komma hem, men nu räcker det. Nu vill jag tillbaka till whatever liv jag hade innan i Helsingfors.

 

 

Jag vill ju inte klaga, men just nu trivs jag verkligen inte. Inte alls.