Sitter och funderar på det här med stranden. Vad föredrar man egentligen? En strand full av liv och glädje eller en tyst strand för sig själv? Jag kan inte bestämma mig. Det är så kul att se barnen leka i vattenkanten och tänka tillbaka på tiden när man själv var liten. Då kämpade man med att kleta ner sig med sand snarare än att faktiskt simma ute i det kalla havet. Visst är det också skönt med en tyst strand. Men ärligt talat, vad går inte upp mot skratt och vattenkrig med folk i alla åldrar som för en gångs skull vågar vara unga igen och ta del av barnens soliga dagar. Det är på stranden de soliga och glädjefyllda minnen konstrueras.