Känslan du har när du är less på att ständigt göra fel.
Ångest, trötthet och besvikelse.
Känslan du har när du är lycklig.
Lycka. Glädje. Skrattanfall.
Ifall någon kanske missade mitt röda hår.
Dagens malin.
Den där gången...
Funderar på att starta en ny kategori som ska heta "Den där gången...". I denna kategori skall jag sätta inlägg med slumpade bilder som inte riktigt passar in någonstans. Bilder som ger mig roliga minnen, eller som kan få er att dra på smil-banden lite. Jag lovar inte något om att berätta sanningen bakom bilderna. Men ni får föreställa er.
Så. Här börjar vi. Nu.
Den där gången...
...på roadtrippen 2011 till Sverige och Norge när jag hotade att slå ihjäl Mari om hon inte slutade gnata "när är vi framme?".
"På den tiden"
Fick veta ikväll att jag har fått praktikplats i Närpes från och med tisdag till sista maj. Detta betyder att jag kommer att bo hemma hos mamma och pappa. Hela familjen är samlad igen.
Ha...ha...
Detta fick mig att få en liten klump av ångest i magen. Helsingfors har börjat växa på mig. Jag gillar att bo själv. Jag gillar mina vänner här i "Hesa". Jag kommer sakna lugnet av att bo själv. Jag kommer sakna valmöjligheterna av att bo i stan.
Denna lilla ångestklump som började växa fick mig att koppla i min gamla externa hårddisk och bläddra igenom några gamla bilder från "äldre dagar". Oj vad jag skrattar när minnen kommer tillbaka.
Jag hade glömt att jag var så blond (hårfärg) i början av gymnasiet.
Här får ni en liten "flashback" från hur mitt liv såg ut på den tiden.
Bild från 2008 mitt i Näsby.
Plötsligt ändrades hårfärgen radikalt 2009. Här på en släktträff. Farsan i bakgrunden.
Julafton 2008. Jag och syster. Jag ser ut som guds lilla ängel i mitt lockade hår och min syster är minimal.
Jag (med djävulska röda ögon) retar gallfeber (misstänker det utefter min min) på min bror. Vi sitter i soffan hos farmor. Tror att det är någon dag efter julen 2008.
Ja just det ja. Min bror var ju i militären också. Jag antar att det här är en av de gångerna han kom hem och hälsade på. Jag i min fjantiga pyjamas topp med små rosa gridar på.
Vilket troll. Den där gången 2009 när jag skulle färga håret brunt och det nästan blev svart. Jag vägrade se mig själv i spegeln på ett par dagar då jag såg ut som Samara från filmen "The Ring". Den filmen hemsöker mig ännu.
Just det. Jag har ju en syster också. Jag gillar den här bilden. Linnéa i ett nötskal. Dessutom gillar jag det faktum att det i undertexterna på tv:n står: "Men nu finns bara Tamara Ivanovna kvar i byn".
Hahahaha! Sedan var jag ju också punkrockare för en dag. Penkkis 2010.
Sommaren 2009. Familjen vid matbordet en vanlig dag. Syrran med blicken på pappas öl. Haha...
Sist och slutligen två bilder på tjejen med det brinnande galna hästintresset. År 2008. Två sällsyna bilder. (Finns inte många bilder på mig med hästar) Här är det jag och Christoffer på bild. En riktigt go och envis häst)
Svar på mina egna frågor.
Jag är rastlös. Sitter i sängen och väntar på att något ska hända. T.ex att min lägenhet plötsligt ska bli hemsökt av ett spöke eller en ande så att ja inte behöver sitta ensam.
Därför tyckte jag tat det skulle passa fint med att svara på några frågor som jag hittar på själv medan jag väntar.
Vad gör du just nu?
Jag sitter, klickar in mig på facebook. Kollar om det finns någon att spamma. Gnatar på Azra att hon ska skypa med mig. Frågar henne när hon ska komma hem hem hem hem hem. Whatsappar åt min syster att jag kommer hem imorgon. Funderar om jag ska börja se på en ny tv-serie.
Får ett litet sammanbrott av att en grön online-knapp lyser och mitt rastlösa känslosvall sätter i gång och jag upprepar orden "Jag får na fäil, jag får na fäil, jag får na fäil..." ett femtio tal gånger.
Vad är det bästa som har hänt den här veckan än så länge?
Att jag vann och blev kung i kortspelet "Kung och Slav" genast efter att ha varit slav. (Vi var tre som spelade) Det komiska var att Björn varit kung en längre tid, då kungen alltid får slavens tre bästa kort i början av spelet och slaven får kungens tre sämsta. Han började bli uttråkad och sa "Om jag vinner nästa gång, då går jag hem".
Jag vann, och vi spelade två gånger till.
Pizzorna vid bakade hos Steffe igår var helt otroligt goda, så jag antar att de hamnar på listan av bästa maten än så länge för denna vecka.
Vad ser du på för serier just nu?
Jag gillar inte att se på serier i allmänhet. När någon föreslår att jag ska börja se en serie med tusen säsonger vill jag kicka den personen i röven. Jag har verkligen inte lust att spendera mitt liv framför datorn/tvn.
Men nog kan jag se på serier då och då. Något nytt, som jag själv kan sluta se när jag får nog, eller glömma bort när det blir tråkigt.
Just nu följer jag serierna The Walking Dead och Elementary. Sedan funderar jag på att börja se på någon ny kriminalserie. Dom får man aldrig riktigt nog av. Dessutom kan man hoppa in i vilken säsong som helst utan att känna sig helt borta.
Vad gör dig galen?
Att inte veta när oturen/olyckan slår till. Den skulle väl helst av allt kunna picka mig i axeln någon sekund före så att jag kan ställa mig bredbent i förväg och inte puffas omkull varenda gång.
Vad hör du på just nu?
Någon som spelar sorglig fiol-musik i någon lägenhet bredvid och min kurrande mage.
Det här med att vara fattig som en kyrkråtta.
Jag har tänkt en del. Nu när det börjar dra ihop sig med pengarna igen. Sommaren räknas vara här (enligt mig och mitt schema) om två månader och jag har fortfarande inget sommarjobb. Alla år kommer den lilla paniken krypande - att nu fan Malin, nu börjar du vara riktigt sent ute med sommarjobbsökandet. Snart är det bara fjuttiga femcentare kvar i börsen. Vad ska man då ta sig till?
Det är såna här gånger man vill slå näven i en gammal vas och ta ut lite på depressionen genom att gråta en skvätt.
Sedan jag gick i sjuan har jag sommarjobbat. Visserligen var mitt första sommarjobb endast ett par veckor i ett jordgubbsväxthus (för att lära mig att pengar inte växer på träd, som mina föräldrar kallade det), men sedan dess har jag spetat och kämpat med att skramla ihop mina egna pengar.
Och inte har jag haft turen att få jobbet serverat på fat av mina föräldrar. Inte har jag haft några öppna bakdörrar med viskande fåglar om att få in en tå någonstans tack vare ditt och datt. Nej, här har man fått sitta med telefonen i handen och med en skakande nervositet på stämbanden innan man varje gång ska slå nummret och ringa upp arbetsplatser man helst av allt velat undvika, när så många andra fått njuta av sommaren med lov och badande.
Och nog har jag alltid sett till att få ett sommarjobb. Nu är jag en arbetsnarkoman varenda sommar. Jobb betyder pengar, pengar betyder möjligheter, möjligheter betyder liv.
Såklart jag också vill resa, leva, njuta och se världen, precis som så många andra.
Jag drömmer inte om lyxhotell i Miami, eller en shoppingrunda i New York.
Jag drömmer om äventyr. Om det så ska vara att tälta i en kohage i nord-Norge eller åka på en tio-dagars-ritt till häst i Arizona. Fy fan vad jag skulle leva då.
Jag får vara nöjd om jag kommer över gränsen från Finland med en billig kryssningsbiljett, eller ens lyckas ta mig hem till Österbotten då och då.
Frustrationen bubblar i kroppen när vissa helt enkelt inte förstår pengarnas värde, eller när de inte förstår MIN situation i var jag ligger i mitt halvruttna konto. Såklart folk kan försöka övertala mig om att komma med på resor, locka med mig på festivaler, eller säga "Ja! Nästa år ska vi absolut åka till världens ände". Såklart jag vill! Det är inte viljan det är fel på. Det är inte det att jag inte har "lust". Jag är inte tråkig. Jag vill verkligen, hemskt mycket!
Men...det är det faktum att pengarna aldrig räcker till.
Ett sommarjobb är inte den bonus som gör att jag kan resa i slutet av sommaren. Sommarjobbet är det måste för att kunna leva nästa skolår. För att alls kunna ha det minsta roligt - hänga med kompisarna och dricka en cider eller två, att kunna äta ute någon gång då och då, eller att kunna köpa en ny vinterjacka när den gamla är urtvättad och sönder i sömmarna efter tre års användning.
Såklart jag kunde skaffa ett jobb vid sidan av skolan, kämpa lite extra. Lägga all extra tid på att trycka skiten ur mig för varenda slant. Men där tar också mina finskaspråkkunskaper emot. Ingen vill ha en tjej som sitter och tittar med frågande valpögon på dig när hon blir tillfrågad den enklaste frasen på finska och inte fattar varken upp eller ner. En döv skulle ha det lättare.
"Ändå studielån, det kan du ju ta", påstår någon.
Ja fan, den slukar vi upp varenda år och jag får nog betala av den lilla förmögenheten för resten av mitt liv innan jag vid 70 års ålder lyckas speta upp mig på en häst på Island för att genomföra en tvåtimmars-ritt runt en gammal krokig tall och kalla det för en tio-dagars ritt i Arizona.
Sedan finns det ju också den lilla oskrivna lagen om att inte prata om hur mycket mamma eller pappa lägger i handen på dig när du kommer hem och de tycker synd om dig.
Jo visst tycker de synd om mig också, mina föräldrar. Jag får en klapp på axeln och en spark i röven. "Ut och skaffa jobb", säger de. "Ring gravgården!". "Har du ringt till Seure och frågat om daghemsvikariat?"
Sedan kommer mamma på att jag har lite kvar av julklappspengarna ännu kvar i gömman. Eller så inte, då vi sedan kommer på att de åkte till förra tågbiljetten, eller till Pampas Nationaldag, eller till lägenhetshyran för den första sommarmånaden då kontot alltid är slätat.
Skulle jag ha varit fem och trott att mammas och pappas konto är det magiska pengaträdet, så skulle jag nu ligga framför deras fötter och beeeee för kära livet om pengar.
Men här står jag, ser mamma i ögonen när hon suckar och förklarar att matkontot redan ligger över deras huvuden, att bilen inte kunde ha valt en sämre situation att inte gå igenom besiktningen, att huset är ruttnare än vad det är värt och att huslånet är större än tallarna bakom vår ved-förvaring (en genomrutten lekstuga).
Då förstår jag, att de ligger på samma bristningsgräns som mig. Hur ska jag då ens kunna ta emot den tjugo-lapp som mamma trycker i handen på mig samtidigt som hon önskar att jag inte ska svälta borta i Helsingfors.
Förstå frustrationen. Förstå desperationen.
Alla har inte den lilla härliga tillgången till att åka på en veckas semester till södern varje år, eller slänga ut pengar på sommarstuga och båt.
Just nu ligger min högsta prioritering på att få min syster upp i ett flygplan för första gången. Hon har aldrig suttit i ett flygplan och jag har lovat att vi en dag ska boka enkla flygbiljetter från Helsingfors till Vasa, så att hon äntligen ska få testa på att sitta ovanför molnen. Jag misstänker att hon skulle älska det.
Nej, jag klagar inte. Jag kunde ha det värre. "Tänk på barnen i Afrika".
Men förstå mig. Tyck inte synd om mig. Men förstå. Alla har inte råd.
Ändå har jag en liten misstanke om att, ju fattigare man är, desto bättre
kan man ta vara på livets små guldkorn, - njuta av de små sakerna.
Wierd.
Att äntligen vara på hemmaplan!
Efter att ha vaknat upp tidigt med endast minnet av den obehagliga känslan kvar från nattens dröm gjorde jag ett försök till att somna om. Jag vet inte vad som hände, men jag sov, nästan. Min kropp sov, men inte ögonen. Jag såg mitt rum, men hörde Steffe (min kompis) traska runt i rummet, viska saker i mina öron. Hon var definitivt där, men ändå inte. Jätteobehagligt! Om ni någonsin lyssnat på "Audio-Visual Barber Shop" så vet ni vad jag menar.
Det värsta var att jag inte kunde röra mig. Jag låg som lam och skrek i mina tankar åt mig själv; RÖR DIG!! VAKNA!"
När jag äntligen vaknade, ville jag inte somna om även om kroppen kändes mer sengångslik än vanligt.
Idag fick jag sätta mig på tåget, hem. HEM! Österbotten!! Den lilla glädjeklumpen började växa av väntan...
Väntan på att:
- Att få äta mammas mat, stå och glo i kylskåpet - inte för att inte finna något, utan för att inte kunna bestämma vad jag ska äta först.
- Spela gitarr och väcka råttorna på vinden till mitt gapande.
- Bråka med min syster.
-Skratta åt inget tillsammans med min syster.
- Sitta och titta på när min bror spelar dataspel och fråga ut honom om onödiga saker i spelet han spelar bara för att diskutera något.
- Bråka med pappa om internetuppkopplingen på min dator som jag så gärna vill att han fixar.
- Visa mamma en massa onödiga youtube-videor tills hon storknar och klagar högljutt.
- Visa min syster de samma youtube-videorna.
- Visa min bror de samma videorna.
- Visa en välutvald video åt pappa.
- Äta mer mat från kylskåpet.
- Ligga på golvet och gosa med hunden.
- Bli nerhårad av hunden.
- Bli klagad på av mamma för att jag är hårig från topp till tå.
- Önska att jag kunde åka till stallet.
- Gosa med hunden istället som tröst.
- Spela mer gitarr.
- Spela Playstation 3. Det räcker med att spela 10 minuter av alla spel för att inse att jag är uttråkad och att jag verkligen minns alla små detaljer från varenda spel, även om jag önskar att jag glömt bort någon jätterolig äventyrlig detalj som gör spelet SÅÅÅ VÄRT ATT SPELA i 10 minuteer till.
- Att få släppa ansvaret för en stund. Skita i att vara vuxen. Veta att mamma säger till när maten står på bordet.
- Att sitta på knäna på stolen vid matbordet för att golvet är kallt.
- Vänta på att min bror ska släppa "dagens skämt" vid matbordet.
- Sitta och titta på den lilla feta hunden som tigger mat under bordet.
- Och framför allt bara traska runt på mer golvyta än den 17,5 kvadratmeter jag annars lever på.
Patetiska fanskap
Sitter i sängen å skrattar åt mig själv och hur jävligt idiotisk jag och min stora käft är. Har det månne något att göra med att jag för någon vecka sedan färgade mig blond och därefter täckte det med rött? Det syns blonda fläckar där det röda färgmedlet missade.
Ugh.
Ughhh....
Ärret på magen. Ett liten påminnelse om att det alltid blir sommar.
Våren 2009? Jag är inte helt säker. I alla fall var det precis den där tiden på året när man slutar skolan och våren börjar svettas och övergå till den årstid jag misstänker att vi alla älskar; sommaren.
Det var skolavslutning. Jag hade biljetter till årets första stora fest i Fagerö Folkpark. Men med den lycka som bubblade i mig så tyckte karman att jag var snäppet för glad. Därför fann karman den lösningen att ge mig blindtarmsinflamation på skolavslutningen. Det var tydligen meningen att jag skulle ligga på soffan hemma och vrida mig i magkrämpor tills mamma körde mig till Vasa Centralsjukhus. Efter en hel dag av krämpor och tårar blev jag opererad sent sent på kvällen.
Lyckligtvis skulle jag få åka hem redan nästa dag.
Och det är just här som mitt lilla sommarminne har graverat sig djupt. När mamma kom för att hämta mig hade hon med sig ett par shorts och en topp. Jag var nästan på väg att dra på mig mina jeans, men mamma påstod att det var sjukligt varmt utomhus, och att jag gott skulle klara mig med endast shorts och topp. Den känslan av att stiga ut ur sjukhuset med mamma i armkroken som stödhjälp (då jag var aningen svag efter operationen) är och var obeskrivlig. Sommarluft, värme, stillhet. Jag älskade den. Krämporna var borta förutom att plåstret och stygnen spetade i skinnet.
Men den lyckan var obeskrivlig. Därför påminner mitt lilla ärr på magen om sommaren. Varenda gång jag byter kläder, duschar eller helt enkelt ser ärret i spegeln kan jag inte annat än bli förväntansfull.
Kom igen sommar, smält snön nu.
Byxan sprack!
Tydligen har ja ett så benigt arsle att byxorna behöver spricka!
Åhå! En "blog award"..?
Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det här, men den som ställde mig frågorna kallade det på sin blogg för en "blog award", så då får väl jag också kalla det för det.
Detta är alltså fem frågor som en bloggare skickat efter att hon svarat på fem andra frågor från en annan blogg. Ni aktiva bloggare kanske har en aning om vad detta handlar om... inte jag dock.
Nåja. Frågor är väl kul att svara på. Men jag är nog lite för trög för att orka komma på några nya frågor att klicka vidare åt fem andra bloggare.
Men svar på de frågor jag fick, det ska jag i alla fall kunna skita ut. Så nu kör vi.
Vilken är den bästa månaden på året, och varför?
September kanske. En perfekt ridsäsong. Inte för varmt, inte för kallt. Såklart har jag också lust att nämna alla sommarmånader, men eftersom min hästabstinens råkar vara så förbaskat påtryckande just nu så väljer jag september. (Jag har inte träffat en häst på två hela månader.)
Om du tvingades flytta till ett annat land, vart skulle du flytta och varför?
Kanada. Det är nästan USA, men ändå inte. Jag har fått för mig att Kanada ungefär fungerar som Finland, samt att väder och vind är ungefär det samma. Jag lider inte av Finlands väder, så jag skulle nog kunna tänka mig ett sådant väder men i lite häftigare natur med grymma landskapsvyer. Om inte Kanada, så Australien. Men jag är lite rädd för dödande djur. Jag har på känn att jag skulle ha oturen att bli biten av en ful spindel och dö på kuppen.
Vad finns högst upp på din önskelista just nu?
En häst en häst en häst en häst en häst en häst.... Jag antar att ni börjar förstå min hästabstinens.
Teater eller film(bio)? Gärna med en motivering.
Jag skulle vilja säga teater, men jag har upplevt alldeles för få teatrar för att jag ska våga påstå att jag gillar teater mer än bio. Att se klassikern Oliver Twist framföras på en scen via youtube kan knappast räknas. Vem kan säga emot att se Inception på bio första gången? Eller Titanic!
Vad ser du mest fram emot just nu?
Att mitt liv ska ta en JÄTTEINTRESSANT vändning! Att jag plötsligt vinner på lotto (utan att ens köpa en lott), eller att någon köper en häst åt mig och lovar att jag aldrig ska behöva stå för dens kostnad under tio år framåt eller att typen man dreglat efter i ett x-antal år plötsligt fattar vinken och börjar dregla tillbaka, eller att någon trycker en hund i famnen på mig och säger "Ta den! Jag vill inte ha den! Jag betalar dig om du behåller den!", eller att jag även detta år lyckas krafsa åt mig ett sommarjobb...men att det den här gången kanske skulle ha något att göra med vad jag studerar, eller att jag plötsligt får världens inspiration att börja måla igen!
Vem vet.....vem vet.
Men jag ser verkligen fram emot den dagen då jag får flytta ut ur min nuvarande 17,5 kvadratmeters lilla fjuttlägenhet.