Jag har tänkt en del. Nu när det börjar dra ihop sig med pengarna igen. Sommaren räknas vara här (enligt mig och mitt schema) om två månader och jag har fortfarande inget sommarjobb. Alla år kommer den lilla paniken krypande - att nu fan Malin, nu börjar du vara riktigt sent ute med sommarjobbsökandet. Snart är det bara fjuttiga femcentare kvar i börsen. Vad ska man då ta sig till? 

 

Det är såna här gånger man vill slå näven i en gammal vas och ta ut lite på depressionen genom att gråta en skvätt. 

 

Sedan jag gick i sjuan har jag sommarjobbat. Visserligen var mitt första sommarjobb endast ett par veckor i ett jordgubbsväxthus (för att lära mig att pengar inte växer på träd, som mina föräldrar kallade det), men sedan dess har jag spetat och kämpat med att skramla ihop mina egna pengar.

 

Och inte har jag haft turen att få jobbet serverat på fat av mina föräldrar. Inte har jag haft några öppna bakdörrar med viskande fåglar om att få in en tå någonstans tack vare ditt och datt. Nej, här har man fått sitta med telefonen i handen och med en skakande nervositet på stämbanden innan man varje gång ska slå nummret och ringa upp arbetsplatser man helst av allt velat undvika, när så många andra fått njuta av sommaren med lov och badande.

 

Och nog har jag alltid sett till att få ett sommarjobb. Nu är jag en arbetsnarkoman varenda sommar. Jobb betyder pengar, pengar betyder möjligheter, möjligheter betyder liv. 

 

 

Jag drömmer inte om lyxhotell i Miami, eller en shoppingrunda i New York. 

Jag drömmer om äventyr. Om det så ska vara att tälta i en kohage i nord-Norge eller åka på en tio-dagars-ritt till häst i Arizona. Fy fan vad jag skulle leva då. 

 

Jag får vara nöjd om jag kommer över gränsen från Finland med en billig kryssningsbiljett, eller ens lyckas ta mig hem till Österbotten då och då. 

 

 

Frustrationen bubblar i kroppen när vissa helt enkelt inte förstår pengarnas värde, eller när de inte förstår MIN situation i var jag ligger i mitt halvruttna konto. Såklart folk kan försöka övertala mig om att komma med på resor, locka med mig på festivaler, eller säga "Ja! Nästa år ska vi absolut åka till världens ände". Såklart jag vill! Det är inte viljan det är fel på. Det är inte det att jag inte har "lust". Jag är inte tråkig. Jag vill verkligen, hemskt mycket!

Men...det är det faktum att pengarna aldrig räcker till. 

 

Ett sommarjobb är inte den bonus som gör att jag kan resa i slutet av sommaren. Sommarjobbet är det måste för att kunna leva nästa skolår. För att alls kunna ha det minsta roligt - hänga med kompisarna och dricka en cider eller två, att kunna äta ute någon gång då och då, eller att kunna köpa en ny vinterjacka när den gamla är urtvättad och sönder i sömmarna efter tre års användning. 

 

Såklart jag kunde skaffa ett jobb vid sidan av skolan, kämpa lite extra. Lägga all extra tid på att trycka skiten ur mig för varenda slant. Men där tar också mina finskaspråkkunskaper emot. Ingen vill ha en tjej som sitter och tittar med frågande valpögon på dig när hon blir tillfrågad den enklaste frasen på finska och inte fattar varken upp eller ner. En döv skulle ha det lättare. 

 

Ja fan, den slukar vi upp varenda år och jag får nog betala av den lilla förmögenheten för resten av mitt liv innan jag vid 70 års ålder lyckas speta upp mig på en häst på Island för att genomföra en tvåtimmars-ritt runt en gammal krokig tall och kalla det för en tio-dagars ritt i Arizona. 

 

Sedan finns det ju också den lilla oskrivna lagen om att inte prata om hur mycket mamma eller pappa lägger i handen på dig när du kommer hem och de tycker synd om dig. 

Jo visst tycker de synd om mig också, mina föräldrar. Jag får en klapp på axeln och en spark i röven. "Ut och skaffa jobb", säger de. "Ring gravgården!". "Har du ringt till Seure och frågat om daghemsvikariat?" 

Sedan kommer mamma på att jag har lite kvar av julklappspengarna ännu kvar i gömman. Eller så inte, då vi sedan kommer på att de åkte till förra tågbiljetten, eller till Pampas Nationaldag, eller till lägenhetshyran för den första sommarmånaden då kontot alltid är slätat. 

 

Skulle jag ha varit fem och trott att mammas och pappas konto är det magiska pengaträdet, så skulle jag nu ligga framför deras fötter och beeeee för kära livet om pengar. 

 

Men här står jag, ser mamma i ögonen när hon suckar och förklarar att matkontot redan ligger över deras huvuden, att bilen inte kunde ha valt en sämre situation att inte gå igenom besiktningen, att huset är ruttnare än vad det är värt och att huslånet är större än tallarna bakom vår ved-förvaring (en genomrutten lekstuga). 

 

Då förstår jag, att de ligger på samma bristningsgräns som mig. Hur ska jag då ens kunna ta emot den tjugo-lapp som mamma trycker i handen på mig samtidigt som hon önskar att jag inte ska svälta borta i Helsingfors. 

 

Förstå frustrationen. Förstå desperationen. 

 

 

 

Alla har inte den lilla härliga tillgången till att åka på en veckas semester till södern varje år, eller slänga ut pengar på sommarstuga och båt. 

 

Just nu ligger min högsta prioritering på att få min syster upp i ett flygplan för första gången. Hon har aldrig suttit i ett flygplan och jag har lovat att vi en dag ska boka enkla flygbiljetter från Helsingfors till Vasa, så att hon äntligen ska få testa på att sitta ovanför molnen. Jag misstänker att hon skulle älska det.