Vaknade vid åtta och hade något av en riktigt obehaglig baksmälla och kunde därmed inte somna om. Som tröst klickade jag in mig på Swefilmer.com och försökte hitta något sevärt som mina ögon inte redan slukat. Efter lite bläddrande fastnade jag för titeln "Neverland" med ett årtal på 2011 bredvid sig och tänkte;

 

 

Snabbt som attan slog jag in titeln i IMDB för att få reda på vad jag snubblat över och fick reda på att det inte var en film, utan en miniserie. Smart nog har Swefilmer kladdat ihop alla avsnitt och visar serien som en 4h lång film.  

Perfekt för en baksmälld tjej som inte planerar göra något så tidigt på morgonen. 

 

Så, vad fick jag se? 

 

Serien svarar på det mesta.

 

Manuset och sagan är välskrivna. Här finns inte många tabbar att klaga på i manuskriptet. Till en början påminner miniserien om Oliver Twist med gatupojkar som livnär sig som ficktjuvar. Men så fort Neverland kommer in i bilden har miniserien tagit en annan sväng. 

 

Sorgligt nog är animeringen och specialeffekterna riktigt usla och kan jämföras med andra sci-fi B-filmer. Det märks att budgeten de haft inte varit den största och det är riktigt synd, eftersom hela Neverland i princip är gjord i specialeffekter.

 

Dock är skådespelarna riktigt bra, och Charlie Rowe som spelar Peter Pan är perfekt i sin roll. Keira Knightley har rösten till Tingeling, Rhys Ifans är Kapten Hook och Q'orianka Klicher är indianprinsessan Tigerlily (samma tjej som spelar Pocahontas i filmen "The New World" från 2005). Dvs ett riktigt bra gäng skådepelare som gör miniserien värd att se trots de usla specialeffekterna. 

 

Ett litet minimalt minus är att Peter Pans lövaktiga dräkt aldrig tas upp i denna miniserie, trots att nästan allt annat på ett eller annat sätt får sin förklaring. Peter tappar till och med sin skugga riktigt på slutet, vilket fint knyter ihop denna film med de redan existerande filmerna. 

 

Jag gillar starkt hur de vänt och vridit på olika roller för att ge karaktärerna en betydelse. T.ex: Kapten Hook var inte en ond man från första början, Peter hade verkligen en vilja om att växa upp och bli en man, "the Twins" (tvillingarna i gruppen av "Lost Boys") existerar inte, istället kallas en av de unga killarna "Twins" och Kapten Hook fick inte plötsligt ett skepp när han kom till Neverland, utan fick kämpa för den rollen. 

 

Miniserien får ett betyg av  7/10 för sitt riktigt fina manus, men sina usla specialeffekter. 

 

 ...och gör Helsingfors osäkert, eller så att säga; vi sitter med varsin spetsad glöggkopp i handen och tar det onödigt försiktigt.

 

 

Det är kul att ha roligt, det kan vi alla hålla med om. Även om vi alltid efter en roligare stund saknar just det lilla ögonblick när vi hade det som roligast. Den lilla toppen av rolighetskurvan. Hela vårt liv cirkulerar till viss del runt behovet av att ha kul, eller på längre sikt - att vara lycklig. 

 

Då klagar vi så att vi sjunker längre ner i kurvan av lycka. Dagens människor, speciellt vi som har tillräckligt för att täcka basbehoven, är bortskämda av lycka. Allt som heter kul borde regna över oss, tycker vi. Helst strax före vi ens tänkt tanken - vilket är oftast hela tiden. Vi blir uttråkade så fort vi ska behöva sätta huvudet till och pressa fram en kul idé. 

 

Har ni någonsin suttit med vännerna i en soffa och puffat ansvaret från person till person om vem som borde hitta på vad ni ska göra? Helst ska det vara en idé som känns impulsiv och spännande. Planerade kvällar är oftast inte lika roliga som oväntade kvällar med flow som gör att man känner sig oslagbart lycklig. Ansvaret om hitta på denna oslagbara idé kan vara väldigt jobbigt att bära. Det är så lätt att nervärdera andras förslag. Den lilla blicken som säger: "Ööh.. det är ju inte det minsta kul". Härmed vågar ingen föreslå saker som går utanför gränsen av det igenkännbara - det som en gång fick oss att skrattgråta av lycka. Ändå önskar vi testa något nytt, men som vi i förväg vet är kul. 

 

Vi läser recenssioner före vi åker på bio, teater eller en revy m.m, så att vi vet att filmen eller föreställningen är värd pengarna och vår tid - tid som vi hade kunnat lägga på något roligare ifall filmen/föreställningen visar sig vara dålig. Vi blir fruktansvärt frustrerade om filmen/ föreställningen visar sig vara dålig och vi gör gärna väsen om hur dåligt något var, för att uttrycka vår besvikelse. 

 

När du är liten är nästan vad som helst roligt - mammas grimas, bajs, hunden, ballongen o.s.v, men sedan går det bara utför. Du kräver att saker och ting skall vara roligare. Det duger inte längre att pappa blåser upp ballongen. Ballongen måste flyga av sig själv, den ska ha gas i sig. 

 

Men nästa gång vill man alltid ha snäppet roligare. Det är denna önskan som förstör oss om vi inte hittar balansen mellan att ha kul och inte ha kul. 

 

 

Jag har sett föräldrar som fyller sina barns veckor med aktivitet efter aktivitet, så att barnen aldrig ska behöva klaga av att de har tråkigt, att de inte har något att göra. Om ungen gillar vad den gör eller ej, det spelar ingen roll. En trött unge på kvällen betyder en lycklig förälder. 

 

Vart försvann idéerna? Vem ska underhålla oss? Vem ska få oss att skratta och förgylla vår dag?

Hur ska du klara dig på egen hand när alla åker bort och du sitter ensam hemma och stirrar i väggen? 

 

Uttråkning beror för det mesta på inställningen till att ha kul. Men frågan är - vad tycker du är kul? Oftast kostar det att ha kul. Men inte alltid. 

 

Våga ha tråkigt. Våga stirra i väggen och ta en längre funderare över livet. Känn efter. Vem är du? Vad för slags humor har du? Vad får dig att skratta så att tårarna rinner? Lägg dig på rygg och och kläm fram skrattet så att du nästan tror att du har tappat din mentala hälsa. Glöm människorna i din omgivning. Det här handlar om dig. Tänk lätt. Tänk i nuet. Gör det enkelt för dig. Det finns en komiker i alla människor - eftersom det är vi som bestämmer vad vi tycker är roligt. Gör gräsliga ljud. Gör de fulaste grimaserna i spegeln. Skratta åt dig själv. Säg ditt namn högt i spegeln tills du känner dig knäpp. Testa på att stå på huvudet, eller något annat som skulle klassas som knäppt om någon såg dig.

 

 

Hur ska du någonsin kunna ha roligt på ett enkelt sätt om du inte vet din egen gräns. Det handlar om att våga släppa taget om vad som "borde vara kul i andras ögon". Vi måste kunna ha kul på egen hand, för att kunna hitta på roliga idéer tillsammans med någon annan.

 

De som hittar på idéer får oftast höra hur "galna" och "knäppa" de är. Även om deras idé var väldigt uppskattad. När ideen väl är testad och visat sig vara just en av de roliga topparna i rolighetskurvan, då lönade det sig i slutändan. Du hade kul, och det är allt som räknas.

 

Du blir automatiskt lyckligare om du vågar ha kul för dig själv. Hitta roliga grejer i vardagliga situationer. 

Låt inte någons dåliga humör trycka ner dig. 

 

Våga också låta bli att skratta om något verkligen inte är kul. Ljug inte för dig själv eller för andra angående vad du tycker är roligt. Du har det inte roligare och du är inte lyckligare bara för att du övertygar andra om det.

 

Skratta mer än ofta åt underliga interna skämt som bara du kan hitta på. Låt de andra undra vad som var så förbaskat kul. Berätta inte för dem vad du skrattade åt om du med all säkerhet vet att de antagligen bara kommer att himla med ögonen åt dig. De kommer med all säkerhet att få din idé att låta som värsta kyrkpressen på en söndag. 

 

Att stänga in sig på sitt rum i några dagar behöver inte betyda att depressionen knackat på dörren. Det kan betyda att du ger dig tid att våga ha kul eller tråkigt på egen hand. Utforska din uttråkning. Uttråkning skapar också idéer. 

 

Såklart du inte behöver göra en instagram- eller vinevideo av det hela för att dela med dig av din skumma humor. 

Huvudsaken är att du har kul. 

 

 

Slutligen vill jag bjuda på mig själv med en aningen skum video som jag för en tid sedan kladdade upp på instagram efter att ha spenderat en längre helg hemma för mig själv. 

 

Ha det gött! // Malin

 

 

 

Har nu äntligen gjort en ny design till bloggen, men tyvärr är den ännu inte responsiv, dvs den fungerar inte som den ska när man öppnar upp den i en pad eller i en telefon.  Ni får dras med problemet tills jag funderat ut hur jag ska fixa det. 

 

 

Kom plötsligt på idag att jag hade ett "presentkort", eller vad man ska kalla det till Union Five. Union Five är en en kläd & skejt-affär i Kampens köpcenter. I november månad har de en liten kampanj som handlar om att när du köper något från affären får du ett presentkort för halva priset av det du köpte. Dvs. då jag köpte min hjälm för 45€ så fick jag ett ca 22 € presentkort. 

 

Affären är visserligen inte den billigaste att handla i och alla kläder är märkeskläder av antingen skejtmärken eller annat. Där finns faktiskt en hel del snygga tröjor i "indian-stil", eller vad jag bör kalla dem när de har snygga detaljer av fransar, spräckliga tyger, aztek-mönster och smarta tryck (dvs annat än hjärtan, kändisar, USA, kärlekscitat eller citat om livet som ska påminna dig om att vara lycklig.) I skoväg finns det en hel del Vans och Converser i andra färger (jeansblå, ljusbruna, vinröda m.m) än de klassiska rena färgerna som du hittar överallt. 

 

Så jag tog tillfället i akt och köpte en spräcklig huvtröja i lila av märket Element. En ganska vardaglig tröja egentligen. När denna var köpt fick jag ett nytt presentkort - halva priset av tröjan. Ryckte åt mig en t-skjorta av samma märke och vips hade jag två nya klädesplagg som jag i princip inte använt mer än 30€ på själv.

 

 

 

 

När jag tänker på att jag verkligen ska stå med båda fötterna på brädan, utan att hålla i mig någonstans och dessutom ha en lagom fart att åka framåt mer än två meter - då får jag rysningar. Jag kommer slå mig, tänker jag. Jag kan falla bakåt, slå huvudet, svanskotan, armbågarna. Skrapa upp armar, knän och händer. Och varför inte slå ut en tand eller två. Att min klasskamrat här om dagen berättade hur lätt en handled bryts vid fall, gör inte oron mindre. Att hålla en flaggstång på ca 175 cm i rättuppstående form på en smal och kort bräda i rullning kan tänkas vara fysiskt omöjligt. 

 

Men när jag väl står där så känns det extremt mycket lättare än sekunden före. Det är alltid sekunden strax före jag bär av som tanken slår mig: den här gången dör jag. 

 

Sedan skjuter jag fart, svajar lite, sätter vänstra foten bakom högra som redan är där och åker iväg. Innan jag hinner ångra mig och ta mig ner på fast mark igen. Där åker jag. Kontrollerat.

 

Ikväll, eller i natt, bör vi väl säga tog jag mig också ner bakom huset för att öva ett varv på den långa asfaltsträckan (cykel och gångväg) som går rätt genom Vallgård.  Och jag lyckades få in tekniken i benen och balansen - att skjuta mer fart utan att stöta mig fram som om jag egentligen tappade balansen strax före foten lades i marken. Jag kunde stå på en fot, glida fram och skjuta mer fart när det behövdes. 

 

 

Det jag nu måste lära mig är att bromsa. Asfaltsträckan har en liten knappt synlig lutning. Detta märkte jag efter ett trettiotal meter när brädan smygökade farten allt mer och jag plötsligt fick en liten panikartad tanke: Hur i helvete ska jag stanna utan att hamna på sjukhus??

 

Tur nog kom en knappt synligt sänkning i asfalten som gjorde att det blev trögt för brädan att ta sig vidare ur sänkningen. Pust. Nu vet jag det. Bra att lära känna vägen som jag nog kommer använda som övningsbana en hel del innan jag ger mig ut någon annanstans. Dags att börja öva bromsandet. Det kommer att behövas. Jag har upptäckt att jag gillar fart. 

 

 

Hittade en liten intressant artikel från en websida för universitetstuderanden vid någon amerikansk skola (antar jag) om Penny Board-trenden: HÄR. 

 

 

Det knackade nyss på dörren. Jag väntar inte på fler paket beställda från nätet, så jag blev verkligt fundersam denna gång. Jag öppnar dörren. En man står där med vikta kartonger under armen. 

 

"Hi, excuse me. Your key is just here", sade han och pekade på mitt nyckellås. Och mycket riktigt. Där hade jag klantigt lämnat nyckeln att hänga i låset. 

 

"Oh thank you soo much for telling me", svarade jag och skrattade åt mitt klanteri. Killen skrattade och gick vidare. 

 

Mänsklig godhet tog just ett steg uppåt. 

 

Tack snälla främling! Du gjorde min dag! 

. 

Efter att ha damsugit och städat mig svettig sitter jag nu vid datorn igen och går igenom lite vad som bör göras jobbmässigt och skolmässigt, samtidigt som jag försöker kika igenom några nya videor på youtube av de användare som jag prenumererar på. 

 

Jag kom över en intressant video som var länkat till ett blogginlägg med samma ämne. Ett väldigt läsvärt blogginlägg om hur vi människor ofta kommenterar varandras utséende speciellt gällande vår kroppsform och vikt. 

 

 

Bloggarens text kunde nästan ha varit skriven av mig om jag hade orkat lägga ner tid på det. Den är dock på engelska. Men väldigt läsvärd. Kanske google translate kan göra jobbet åt er, men knappast...haha. 

 

Ni väljer själva om ni har lust att läsa den.

 

Dock skulle den nog svara på era frågor, om ni någonsin undrat; Varför är hon så smal? Är hon sjuk? Mår hon bra?"

Blogginlägget skulle inte bara svara på just den frågan utan också förklara för er varför en sådan fråga ofta är opassande och förolämpande. De flesta människor har antagligen kläckt ur sig en kommentar som riktat sig till någons kroppsform och vikt. 

 

 

Visserligen är det känt här i världen att en normal människa borde ha en viss önskan om att vara smal. Därför ses kommentarer om att någon är smal som en komplimang. Frågan är NÄR? ses den någonsin som en komplimang när människor kläcker ur sig kommentaren som om det vore ett påstående om att något är fel eller inte står rätt till?

 

Om det inte är okej att fråga någon "Varför är du så fet?", då borde det heller inte vara okej att fråga "Varför är du så smal?" 

 

För det första finns aldrig ett kort och lämpligt svar på den frågan och diskussionen skulle definitivt inte kännas bekväm på någon plan eftersom att en persons kroppsform och vikt oftast är något väldigt privat och intimt. För det andra så tror jag inte att en enda person som frågat en sådan fråga någonsin själv funderat över vad dom själv skulle svara på frågan om de fick den. Att svara på frågan skulle endast vara enkel om man verkligen led av en existerande sjukdom som påverkar ens utséende, vikt och form och därmed hade svaret liggandes på papper från läkaren. Men även då skulle det antagligen bli pinsamt. Vem vill prata om sin sjukdom?

 

Skulle man vilja slå dem men häpnad för att skoja till det kunde man såklart kunna svara något i form av "Jag är bulimiker, hatar mat, och tycker att jag fortfarande är för fet. Se efter så att jag inte spyr på dig!", eftersom personen som frågade oftast verkar tro att den som frågats inte förstår hur han/hon ser ut i deras ögon. Som om de trott att hon/han måste vara anorektiker, och då inte vet sitt eget bästa. Den som frågade tror sig härmed vara smart och hjälpsam. 

 

Tack för frågan. Du är härmed klassad som idiot. 

 

Det är skilland mellan om du är en bästa vän och frågar din kompis för att du är orolig och du är en bekant, klasskamrat eller främling som bara frågar pågrund av olidlig nyfikenhet. 

 

En bästa vän skulle inte fråga om han/hon inte faktiskt var orolig och sett en betydande förändring i sin väns hälsa. En bästa vän skulle också redan förstå och därmed inte undra.

 

Så tag er i kragen människor. Tänk två gånger extra innan du kläcker ur dig en fråga som får dig att framställa som otrevlig och idiotisk. Låt diskussionerna flöda utan att peka ut den andres felaktiheter och onaturligheter. För blev inte diskussionen obekväm innan frågan ställdes, så är den definitivt det nu. 

 

 

Jag vet inte vad som händer idag. Och det har definitivt inte något att göra med vilken fot jag steg upp med imorse, eftrsom det började innan det. 

Så många misstag idag, och jag kommer antagligen räkna tills jag lägger huvudet på kudden ikväll. 

 

Misstag 1. Jag måste ha stänkt av väckarklockan när den ringde vid 8 tiden på morgonen. 

 

Misstag 2. Vaknade kl. 13.00 och insåg att jag missat hela morgonen och början på dagen. 

 

Misstag 3. Kände mig hopplöst miserabel över att jag missat morgonen och måste ha somnat om igen. 

 

Misstag 4. Vaknar kl 15.30.  GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

 

Misstag 5. Stress. Tänker att jag måste få ut lite energi så att jag kan gå och lägga mig tidigt och inte vrida på dygnet. Därför antar jag utmaningen av att städa mitt rum. Börjar plocka kläder och drar sedan fram damsugaren och damsuger några minuter innan jag tycker att damsugaren har konstigt ljud. Öppnar upp den och märker att den inte innehåller någon damsugarpåse!! WHAT?! 

 

Misstag 6. Arg som jag är bestämmer jag mig för att ta en springtur till affären för att köpa damsugarpåsar. Letar efter de knä-skydd (?? Sådana man spetar på runt knäna då jag har problem med knäna) som jag köpte dagen innan. Kommer ihåg att jag lagt dem i skåpet, men p.g.a att jag städat har de försvunnit bland de ihopvikta kläderna i skåpet. GAAH. River ut halva skåpet för att hitta knäskydden. 

 

Misstag 7. Springer till affären. Kommer på att jag glömt att kolla vilken sorts damsugarpåsar jag skulle ha.....!

Springer hem igen. 

 

 

Jag svarar inte när folk ringer med dolt nummer. Men jag öppnar alltid dörren när någon knackar. Jag har inget kikhål i dörren, och riskerar att hamna i händerna på en lönnmördare, men jag öppnar ändå. Man vet aldrig vad som väntar där ute. Det kanske är den efterlängtade ponnyn...?

 

Idag var det en gubbe som knackade på dörren. Låter som att folk knackar ofta på min dörr. Nejdå. Det händer väldigt sällan, då vi har hundrasjuttioelva låsta mellandörrar. Därför hoppade nuddade nog mitt hjärta halsgropen i sitt höjdhoppsförsök när knackningarna ljöd genom mina 17,5 kvadratmeter. 

 

Men jag öppnade. 

Och nog kändes det lite som att tomten dragit in en ponny på hjul minsann. En avlång låda stod på golvet och jag fick en papperslapp att klotta namnet på. 

 

Sedan trippade jag exalterat runt i en happy-dance innan jag slet upp lådan. 

 

Dags att skaffa hjälm och skydd nu då. 

 

 

Allt som oftast får jag uppdraget att välja film när vi har filmkväll med tjejerna, så att jag inte behöver se något som jag redan sett, brukar de påstå.  Inte mig emot. Det är sant. Jag har sett de flesta "bra" och "helt okej" filmerna. Jag är ständigt på jakt efter filmer att sluka. Mina vänner litar på att jag plockar fram något sevärt, även om det betyder att jag kanske redan sett den. 

 

Ibland avundas jag dem. Att de ännu inte sett alla de bra filmerna. Jag älskar att se en bra film för första gången. Den häftiga känslan av att du just sett ett under. 

 

På senaste tiden har jag blivit ganska kritisk mot filmer. De ska ha en verklighetskänsla, röra på djupet och få en att känna igen sig. Om tårarna rinner på köpet, eller skrattet rotar sig i magen - då är det ett extra stort pluss. Men de ska inte behöva ha en stämpel eller en genre som de utan problem passar in i. De ska hänga på en tråd, obestämd om var den bör placeras. 

 

Visst älskar jag också sci-fi-filmer, men ibland vill jag ha något som plockar fram den råa verkligheten. 

 

 

 

En ung tjej i New York är fångad mellan sina föräldrars bittra förmyndarskapsbråk. 

En fin film ur ett barns synvinkel med blicken på skilsmässa, äktenskap och kärlek. 

 

 

 

 

 

Adore (Perfect Mothers)

 

En annorlunda film om kärlek. Två väninnor faller för varandras söner. En riktig frågeställare när det kommer till kärlek. Hur långt kan man gå för kärlekens skull? 

 

 

 

 

 

 

En man i Australien blir ensamstående förälder när hans fru dör i cancer. Kvar lämnas han med en 6-årig son. I samma slänga ringer hans ex-hustru från England och undrar om han kan tänkas ta hand om sin rebelliska tonårsson som aldrig haft speciellt mycket kontakt med honom. Fadern får bolla mellan sitt jobb som sportsjournalist och förälder till två mycket busiga ungar. 

 

 

 

 

 

 

Två patrullerande polismän som är kollegor och vänner tar itu med brott som är aningen större än vad de förväntat sig. Filmen är filmad som en dokumentär och du kommer väldigt tätt in på den råa verkligheten. 

 

 

 

 

 

 

En brittisk utbytesstuderande blir hopplöst kär i en amerikan i slutet av sitt utbyte och blir bannad från USA när hon överskrider sitt visums tidsgräns för att få spendera tid med honom. 

En realistisk film om kärlekens bra och dåliga sidor. 

 

 

 

 

 

 

En rik man. förlamad från nacke och neråt, anställer en ung man som sin assistent men råkar få en vän på köpet. En vän för livet. 

Detta är en av de mest rörande filmerna man kan komma över. 

 

 

 

Orsaken till att jag tog mig in till stan idag var att jag behövde använda upp ett presentkort (till en guldsmedsaffär) som jag fick av pappa förra julen. Skäms att man inte tagit sig tid att göra det förrän nu. En av affärskedjans butiker finns i Vasa, men den är minimal och du kan i princip välja på att ha ett hjärta runt halsen eller en klocka runt armen. 

Valmöjligheterna är aningen större i Helsingfors. Så jag tog mig dit och plockade åt mig två par örhängen och ett halsband. 

 

Sedan kom jag på att jag borde inhandla en vinterjacka och ett par vinterskor, eftersom jag förra året sprang runt i mina ridkängor i stan. Haha...

 

Någon vinterjacka i min smak hittade jag inte. Men ett par galet sköna skor fick hänga med hem från Kookenkä. 

 

Eftersom jag lyckats spela mig igenom Assassin's Creed 2, kunde jag inte motstå att köpa nästa spel i serien. Välkommen hem Assassin's Creed Brotherhood. (harkel harkel...*spelnörd*)

 

Det spöregnar. Och jag ska ägna kvällen i glöggens tecken. 

 

 

 

 

Julia var här förra helgen. Vi spenderade en dag på stan och traskade från affär till affär i jakt på saker som Julia hade på sin Australien-lista. 

 

Jag hade tänkt ta fler dåliga och suddiga bilder, men jag glömde liksom bort att klonten i jackfickan var en kamera och inte ett onödigt tjockt busskort. 

 

Min kamera är sämre på att ta kort än att filma. Tänk vad konstigt. Precis som om den är en svan, menad att flyga, men blev en pingvin, otroligt mycket bättre på att simma. I detta fall filma. 

 

Vädret i Helsingfors just nu ligger på gråskalan och har gjort det nu i flera dagar. Vilket inte är så fotovänligt. 

 

Så. Här får ni bilder från insidan av Stockmanns herrsida, kalsongavdelningen. 

 

 

Jag kan absolut inte fatta att jag nyss klickade hem något från nätet med mitt splitternya Visa-kort. Och att det första som jag klickade hem skulle bli något av en skateboard kunde jag inte heller tro. 

 

Nu jäklar. Nu ska det börja hända grejer.  Kan knappt vänta tills paketet kommer. Exaltationen ligger på tusen just nu. Ler som en lycklig fyraåring. Hoppar upp och ner som en duracellkanin med för många expresso-koppar i blodet. 

 

OMG...!!

 

Just det ja. Kanske jag borde ha beställt en störtkruka också....?

 

 

 

Det är sällan man kommer över riktigt fina reklamfilmer på tv, i bion eller på internet t.ex som rullar strax före ditt nästa valda youtube-klipp.