Att banka sig blå av häpnad.
Jag slog mig med häpnad ikväll. Tydligen har allt övande på pennyboarden av och an i min minimala lägenhet lönat sig.
Ni vet känslan av när ni ser någon göra något, och man tänker; det där ser ju inte så hemskt svårt ut. Sedan testar man på något och märker hur otroligt svårt det egentligen är.
Ungefär så känns det, MEN tvärtom.
När jag tänker på att jag verkligen ska stå med båda fötterna på brädan, utan att hålla i mig någonstans och dessutom ha en lagom fart att åka framåt mer än två meter - då får jag rysningar. Jag kommer slå mig, tänker jag. Jag kan falla bakåt, slå huvudet, svanskotan, armbågarna. Skrapa upp armar, knän och händer. Och varför inte slå ut en tand eller två. Att min klasskamrat här om dagen berättade hur lätt en handled bryts vid fall, gör inte oron mindre. Att hålla en flaggstång på ca 175 cm i rättuppstående form på en smal och kort bräda i rullning kan tänkas vara fysiskt omöjligt.
Men när jag väl står där så känns det extremt mycket lättare än sekunden före. Det är alltid sekunden strax före jag bär av som tanken slår mig: den här gången dör jag.
Sedan skjuter jag fart, svajar lite, sätter vänstra foten bakom högra som redan är där och åker iväg. Innan jag hinner ångra mig och ta mig ner på fast mark igen. Där åker jag. Kontrollerat.
Ikväll, eller i natt, bör vi väl säga tog jag mig också ner bakom huset för att öva ett varv på den långa asfaltsträckan (cykel och gångväg) som går rätt genom Vallgård. Och jag lyckades få in tekniken i benen och balansen - att skjuta mer fart utan att stöta mig fram som om jag egentligen tappade balansen strax före foten lades i marken. Jag kunde stå på en fot, glida fram och skjuta mer fart när det behövdes.
Jag vet inte vad ni föreställer er nu. Men för mig är det enorma framsteg.
Det jag nu måste lära mig är att bromsa. Asfaltsträckan har en liten knappt synlig lutning. Detta märkte jag efter ett trettiotal meter när brädan smygökade farten allt mer och jag plötsligt fick en liten panikartad tanke: Hur i helvete ska jag stanna utan att hamna på sjukhus??
Tur nog kom en knappt synligt sänkning i asfalten som gjorde att det blev trögt för brädan att ta sig vidare ur sänkningen. Pust. Nu vet jag det. Bra att lära känna vägen som jag nog kommer använda som övningsbana en hel del innan jag ger mig ut någon annanstans. Dags att börja öva bromsandet. Det kommer att behövas. Jag har upptäckt att jag gillar fart.
Hittade en liten intressant artikel från en websida för universitetstuderanden vid någon amerikansk skola (antar jag) om Penny Board-trenden: HÄR.
Och när ni ändå har kommit såhär långt i detta blogginlägg om mitt hypande om skejtande så kan ni här nedanför se en liten intressant video om hur Penny Boarden kom till:
Kommentarer Från Er Läsare
Trackback