Det har gått en vecka sedan vi förväntansfulla och nervösa steg på bussen för att bege oss mot flygplatsen och resa hela vägen till Johannesburg, Sydafrika. Jag kommer ihåg att hag knappt fick en blund de ynka timmarna in på natten innan det var dags att stiga upp fem på morgonen och traska ner mot bussen. När jag nu ser tillbaka på just den lilla gåbiten mellan lägenheten och busshållplatsen så kan jag nog påstå att det var just då jag var som mest nervös, rädd, eller ja kanske snarare livrädd. Tänk om jag aldrig skulle få se Finland igen?

 

Det var nog en riktigt dålig idé att se på dokumentärfilmen som en vän föreslog - en film om lagar och kriminalitet i Johannesburg. Därför fick jag också idén om att döden ligger på trappan och väntar.

 

Men vad är inte ett äventyr utan lite mordhot liksom? He...he... Dåligt skämt...jättedåligt.

 

Nu kan jag inte annat än skratta åt mina fördomar som jag hade då för en vecka sedan. Just idag slog det mig att jag har börjat vänja mig vid denna vidsträckta stad som inte verkar ha något slut i någon ända. Jag har vant mig vid att vi alltid sitter intryckta i Nicoles lilla blåa "Skyler" (en liten blå bil som med jämnan blir överhettad) och skumpar fram i 60 km/h (stadens hastighetsbegränsning var du än befinner dig inne i tätortens röra. Tro inte att någon tänker på att köra lite saktare än så.) över vägarna som svänger hit och dit. Här finns inga övergångsställen. Folk går hur som helst över vägen, när som helst. Det är inte som i Närpes där du står och väntar på att gå över vägen och försöker bedöma om du kommer att hinna över även om bilen är på 500 meters avstånd. Här är det bara att springa så fort du hittar en 100 meters lucka i trafiken.

Det som är svårare att vänja sig vid är att ignorera de fattiga som traskar runt i vägkorsningar mellan bilarna och försöker sälja halsband, flygdrakar, blommor, eller bara tigga.
Till exempel har vi varenda morgon kört förbi en korsning där en kille i tonåren, med ena benet amputerat strax under knät, sitter på trottoarkanten och tigger och livlöst stirrar över den rullande trafiken samtidigt som han kanske tuggar på lite mat. Jag vet att det är samma kille. Han rör sig alltid runt i just den korsningen. Samma kläder varenda dag.

 

Då känns det skumt. Riktigt skumt.

 

Sedan kan jag ju verkligen inte föreställa mig vad vädret är i Finland, när vi går runt i shorts och topp i 30 graders värme. Killarna från Cape Town klagar över att det inte finns någon strand svalka sig vid, medan jag bara är otroligt nöjd över att inte behöva frysa arslet av mig i Finland och alltid tänka att jag klädde mig för tunt just den blåsiga och regniga höstdagen när jag drar sommarjackan tätare runt kroppen under min 12 minuters raska promenad till skolan.

 

Sedan är det väldigt intressant att alla hus här omges av murar. Inte staket. Murar. Höga murar, vissa snurrad taggtråd på toppen. Det är verkligen inte meningen att du ska tappa bort dina grindnycklar här. Du är du hemlös.

 

De flesta grindar är automatiska och styrs av en automatnyckel, precis som en bilnyckel.
Och vad jag har märkt så räcker sig den signalen bättre än vilket wifi som helst i denna stad.

 

Johannesburgs internet är dåligt. Riktigt dåligt. Det är onödigt att prata om hur dåligt skolans internet är. Tro inte att youtube är något att använda i undervisningssyfte. En sådan video kan ta upp till 20 minuter att ladda, inklusive med avbrott i klippet. Tony (den andra online media-studeranden från Finland) och jag himlar ofta med ögonen över detta internet och drömmer oss tillbaka till A303-datasalen i Arcada.

 

Detta är orsaken till min otroligt dåliga uppdatering i bloggen. Det finns inte tid att sitta och vänta på tröga bilduppladdningar.

 

Nu har vi dock fått Wifi till huset där jag och fem andra är inkvarterade och vi sitter och skrattar ihjäl oss på fjantiga youtubeklipp som vi så gärna visar varandra när vi äntligen är online.

Kontigt nog är jag tacksam över vår brist på internet de första dagarna. Då blev vi så gott som tvungna att socialisera och hitta på grejer istället för att sitta med varsin telefon med skärmen lysande i fejset.

 

Vi har kommit otroligt nära varandra. Det känns som att vi bott här i en månad, eller längre. Vi känner varandra på en sådan nivå att vi kan peka ut vem som regarerar på ett visst sätt om något händer. Här skojas det om allt möjligt och skämtas hejvilt. Ingen kunde bry sig mindre i att du är osminkad, ofräsch eller luktar fotsvett. Vi traskar trötta runt på morgonen i diverse ofräscha nattpajtor och grymtar "Morning", och retas på att Liam spelar Miley Cyrus "We Can't Stop" varenda morgon bara för att jävlas (?), medan vattenkokaren spökar och kokar vatten när den känner för det (när som helst på dygnet).

 

 Sedan börjar vi vara rätt vana med att förföljas av någon sorters otur.

Det är ju inte varje dag som glas spricker när man ska diska och diskhon fylls av blod, eller någons mamma kommer på att ta med sonens hund till hundfrisören och ge den en "lejon-klippning" och sedan skicka en bild med ett "haha", eller chauffören nyser i en korsning och råkar svänga för tvärt så att bakhjulet krockar med trottoarkanten så att punktering uppstår, eller vi inte får tag i en enda taxi just den kvällen som vi tänker ta oss ut och äta istället för att sitta inne, eller bilen överhettas och vi får sitta på en bensinmack i 45 minuter, eller t.ex också får vi sitta fast i en trafikstockning i 45 minuter just den dagen som presentationerna ska ske. Bilstockningar är inget som händer i denna del av Johannesburg enligt chauffören.

 

Jag tror det får räcka för ikväll nu. Här får ni några bilder som grädde på tårtan av text.

 

 

Sitter framför datorn igen och försöker komma igång med lite jobb, men det enda jag kan tänka på är hur otroligt obekväm pallen som jag sitter på är. Helst skulle jag sitta i soffan med skrivbordet framför. Men då är ryggstödet för långt bak. Sängkanten skulle nog inte heller fungera speciellt bra, då det finns risk för bakåtlutning som sedan leder till en skön tupplur. 

 

Men i alla fall. Pallen borde brännas. Verkligen. 

 

 

 

Det börjar närma sig, och jag börjar stressa över att jag inte ens förstår att jag faktiskt är påväg. Jag sitter och ska växla pengar och funderar över vad jag kanske skulle behöva ha med till Syd-Afrika. På samma gång undrar jag vad jag och mina vänner ska göra i Närpes över helgen. Sedan flyger verligheten emot igen. På måndag. Då smäller det. Då kommer jag att sitta på ett flygplan hela dagen. 

 

Jag försöker titta på bilder på Johannesburg på google och föreställa mig att jag kommer att gå någonstans där nere på gatan. Vilket är skrattretande svårt. Jag menar. Titta på det här och jämför det med Helsingfors. 

 

 

 

Hahahaha... Nä. Tillbaka till verkligheten. Oavsett om jag fattar vad som kommer att hända eller ej så ska jag dit. Och nu ska jag sätta mig ner och arbeta en stund, så att jag inte har Mount Everest att bestiga när jag kommer hem. 

 

Ändå...fatta! Jag är påväg! Om exakt en vecka sitter jag där i flygplanet och äter flygplansmat och undrar vad i hela friden jag gett mig in i. 

Jösses. 

När svenska idol nu började i höst såg jag de flesta auditions och följde med ganska flitigt. Jag fick några favoriter och tyckte att det skulle bli hemskt sorgligt att inte kunna följa med programmet när det var dags att flytta till Helsingfors igen. Men sedan så är ju Swefilmer min lilla räddare i nöden och vänlig nog att ladda upp alla avsnitt, så att jag kan hänga med! 

 

Och nu efter att jag har fått några favoriter, och fick se när vissa föll bort och andra höll sig kvar, så tappade jag plötsligt smaken för alla favoriter förutom en, när jag fick se och höra dennes senaste framträdande. 

 

Han är ju löjligt bra. Tävlingen är ju så gott som avslutad. De andra kan kliva av scenen och buga för killen. 

Fy sjutton va han äger. 

 

16 åriga Erik Rapp med en gudalik soul-röst. 

 

 

 

Som vissa kanske hann se tidigare så dök det upp en "testbild" i bloggen tidigare. Det var jag som testade display-styrkan och skillanden på dessa mellan olika skärmar (telefonen, stationära datorn och pc:n). Stationära datorn skiljer sig nämligen grymt i jämförelse med andra skärmar. Photoshop verkar dock korrigera färgerna till "rätt", men sedan allt annat utanför photoshop (internet, bildvisare...ja allt) visar kontrast och ljus fel. Som ni såg här.

 

Trots mitt googlande så hittar jag inget som kan fixa problemet just nu, då jag tror det har att göra med sammarbetet mellan windows 7 och mitt grafikkort. 

 

Som tröst googlade jag efter nya penslar och andra effekter att använda i photoshop, vilket jag också hittade bl.a här och här.

 

Så nu har jag suttit och testat alla möjliga trevliga effekter och grymma penslar. 

 

Här kommer fyra snabba test av lite effekter som jag använde på några bilder. Här få ni se "före" och "efter". 

Vad är liksom bättre än en kväll med photoshop och bilder av hotta män? 

 

(PS! Observera att fler bilder läggs till ju längre kvällen går...haha..)

 

 

Å kära VISA. Om du ändå vore så mycket lättare att beställa, än vad du är. 
Har suttit halva dagen och försökt fixa mig ett VISA-kort, eftersom Visa-eletron är så gott som odugligt utomlands, speciellt när vi pratar om Syd-Afrika. Jag visste inte förrän igår (?) att jag får skaffa mig ett Visa, då jag trodde att man var tvungen att ha en regelbunden inkomst. Tydligen ska det räcka med att du studerar och att du lyckats ta dig över 90 studiepoäng. Jahaa! Vad trevligt, tänkte jag och satte mig vid 12 tiden för att ringa banken och checka så att jag inte har lögnare till vänner. 
Jodå, jag skulle nog få skaffa mig Visa-kort. Najs, tänkte jag igen och började fylla i uppgifterna för att beställa Visa-kort. 
Allt gick riktigt bra tills jag kom till årsinkomster. Dags att rota efter papper. Papper upphittade. Papper stämmer inte överrensmed verklighet? Irritation av högsta grad. Försöker ringa mamma (första hjälpen). Första hjälpen svarar inte, så man ringer andra hjälpen (pappa). Pappa hinner inte diskutera och men tycker att jag ska förlita mig på pappret. 
Jag tar mig kragen och tar ut min ilska på att ringa till Kyrkpressen och avbeställa tidningen som de senaste månaderna skräpat ner postlådan. Sedan slår jag numret till  VERO för att checka vad problemet i sifferdjungeln är. Inget problem där inte. Bostadsstödet räknas inte som studiepenning. Tack för den informationen. 
Så nu sitter jag och känner mig dummare än dummast. 
Nu har jag suttit inloggad på banksidan för länge, dvs att jag är utloggad. Dags att fylla i uppgifterna igen. 
Jaha, vad är detta nu då? Låneskötselutgifter??
Mammaaaaaaaa...!!

Passande bild från google. 

Ibland får jag galna impulsanfall av olika slag. Plötsligt vill jag lära mig något nytt, eller testa något galet, eller så börjar jag helt enkelt tänka annorlunda för en dag eller två. Då är det oftast mamma som får höra om mina idéer först och hon får avgöra om det låter helknäppt eller inte. Hon får avgöra om det är smart att köpa terrängcykel bara för att jag plötsligt får en sådan lust att cykla i skogen, eller om det är smart att lägga hundralappen i springskor för att jag lägger upp målet att jag ska få tillbaka min kondition. 

Hon är alltså min extra puff av logiskt tänkande när det kommer till att avgöra dessa grejer. 

Men min senaste idé har hon definitivt fått slå av ett flertal gånger. 

 

Det som alltid har kommit tillbaka till mig på senaste tiden - så ofta att jag inte vet om jag kan kalla det galna impuls-idéer längre - är skejtandet. 

 

Jag får en liten pirrig längtan när jag ser folk rulla runt på alla dessa brädor och jag tänker; tänk om. Tänk om jag kunde rulla till skolan istället för att alltid stresspromenera (eller spurta när ingen ser) så snabbt att valpsjukan i smalbenen river och sliter som om vi alltid varit fiender av den grymma sorten. 

 

Jag vill kunna ha valet att ställa mig på brädan för att ta mig korta sträckor så länge vädret tillåter. Slippa spendera en massa tid på bussarna, när jag i själva verket kunde njuta av lite fart istället för att alltid gå runt som en sömngångare efter de korta men tröga bussresorna. 

 

Så jag har liksom bestämt mig efter att ha googlat, sett videor och snackat med Björn. Jag ska börja "cruisa", trots varningen om att de första månaderna av träning absolut kommer innehålla blåmärken, skrapsår, ömma kroppsdelar och sträckta muskler.

 

Jag peppar mig med att läsa bloggar, artiklar och forum-inlägg av skribenter som börjat skejta i sen ålder, för jag kan definitivt inte söka stöd från mamma denna gång. Hon försökte föreslå dans. Ha ha... pfff. Förlåt mamma. 

 

Nej seriöst. Nu fan ska jag lära mig dehär om jag ska få njuta av att bo bland cement, betong och asfalt. Dags att rota fram rullskridskoskydden. Och hjälm. Helt dum ska man väl ändå inte vara. 

 

Men. Först kommer Afrika. Men sen. Då. 

 

 

 

 

 

 

Jag behövde en hel del småsaker. Ni vet, saker som försvinner när man städar eller inte städar eller när man reser av och an och glömmer det på fel ställe, eller också bara försvinner som om det hade ett eget liv och bara bestämde sig för att fly för livet. 

 

Så tack Stephanie för att du visade mig till Tiger. Tiger är en (dansk?) affär som säljer just sådana saker; saker som förvinner. Allt mellan häft, ögonbrynspincetter, tejp med underliga texter, vispar, sockor, telefonladdare, take-away-muggar med skumma mönster...ja i princip allt du kan tappa bort. Priserna är jämna. Aldrig att du ser summor som försöker lura ditt öga med "jag är billiagare än vad jag ser ut" och därmed är 9,95 istället för 10. Tiger är dessutom otroligt billgt. De flesta prylar kostade mellan 1-5 €. Jag tror inte jag märkte att något var dyrare än 15 € (vilket var en snygg tvättkorg i vävt trä [?]).

 

Tejpet och telefonskalet (på bilderna nedan) är jag galet förälskat i. Det fanns också i rosa med texten KÆRLIGHET, men den här gången blev det "Det er for vildt"

 

Gissa om jag släpade hem på allt som jag gått och suckat över den senaste veckan på grund av dess oexistens och frånvaro.

 

Tack Tiger. Tack Steffe. 

 

Sedan hittade jag byxor på mindre än 10 minuter från JC, samt en tröja som jag knyckte med mig i farten mot provrummet. Boken "Uglies" av Scott Westerfeld köpte jag igår från Akademiska Bokhandeln för att göra något annat än sitta vid datorn om kvällarna.

 

.

 

Sitter och jobbar med en webdesign och funderar över fonter, färger och former, medan mina vänner har alkohol-kul. Vet inte om jag borde vara glad för en krabbisfri morgondag, eller om jag borde skvätta en tår för vad jag skulle missa i onyktert tillstånd. 

 

Just keep working, just keep working, just keep working working working. What do I do? I work.

 

 

Medan jag sitter och photoshoppar märker jag allt mer för varje bild jag sparar att photoshops färger inte stämmer överrens med hur slutresultatet ser ut när du sparat bilderna och öppnar dem i ett annat program/laddar upp dem på internet m.m.

 

Så mitt nästa lilla äventyr går ut på att lösa just detta problem. Någon som förstår sig? 

 

Här under kommer ett exempel. Den till höger är hur windows visar slutresultatet, medan photoshop visar den till vänster. Kontrastet är såå mycket vassare och starkare än den till vänster.

 

 

Jag börjar med att bjuda på en bild från början av sommaren när min kusin blev konfirmerad och min syster och jag gick på äventyr i de gamla husen där tårtbjudningen höll till. Underbart ställe. 

 

Men det har inget att göra med att jag har många bollar i luften just nu. Skolan har börjat och jag är inget undantag bland de som ska börja släpa sig iväg på morgnarna till lektioner av ditt och datt. Samtidigt ska jag också börja jobba. Göra designer påriktigt! Sedan måste jag också börja tänka på vad jag ska göra som slutprojekt. Och utbyte bör jag väl inte ens tänka på nu eller? Jo visst måste det ligga i tankarna.

 

När ett påminnande mejl med några dagars deadline uppmanade oss filmstuderanden att söka till en tio-dagars intensivkurs i Johannesburg i Syd-Afrika i början av oktober tänkte jag (aningen uttråkat med längtan bort från Finland) - ja varför inte. Sedan tänkte jag inte så mycket efteråt förrän jag insett vad jag gjort. Tänk om det skulle bli jag som fick åka. 

 

Och vad händer? Jag blir utvald!

 

Ska vi säga att jag från att ha kastat en tenniboll upp och ner plötsligt longerar med 5 eldklot? 

Jepp, det låter passande. 

 

Sitter och funderar på det här med stranden. Vad föredrar man egentligen? En strand full av liv och glädje eller en tyst strand för sig själv? Jag kan inte bestämma mig. Det är så kul att se barnen leka i vattenkanten och tänka tillbaka på tiden när man själv var liten. Då kämpade man med att kleta ner sig med sand snarare än att faktiskt simma ute i det kalla havet. Visst är det också skönt med en tyst strand. Men ärligt talat, vad går inte upp mot skratt och vattenkrig med folk i alla åldrar som för en gångs skull vågar vara unga igen och ta del av barnens soliga dagar. Det är på stranden de soliga och glädjefyllda minnen konstrueras. 

 

 

 

Vid ett tillfälle för några månader sedan fick jag för mig att börja se på den amerikanska serien Gossip Girl. Nu har jag kommit så gott som till säsong 3, och jag kan inte sluta få en massa deja vu om och om och om igen. Varje karaktär upprepar sina gärningar om och om igen och varenda gång är de "säkra" på att det är det enda rätta. 

 

Ni som inte vet vad jag pratar om kan sluta läsa här. Medan ni andra som ser på Gossip Girl och vet vad jag snackar om kan fortsätta. 

 

Här är några beskrivningar av hur jag tycker jag upplever några av karaktärerna och deras upprepande betéende. 

 

Hur mycket problem kan en person skapa? Tydligen finns det ingen gräns. 

 

 

 

 

 

Vanessa: 
Vill alltid gott. Men gillar ingen, förutom Dan som hon ALLTID insisterar att ringa endast för att de var kompisar någongång för miljoner år sedan. Att hon sedan ska falla för killar som alltid RÅKAR vara något i förhållande till Dan är inget konstigt. Inte alls...suck. Sedan är hon duktig på att vara på fel/rätt plats under fel/rätt tidpunkt vilket alltid leder till DRAMAAA. 

 

Kanske den mest oberäkneliga. Men något har vi ändå uppfattat. Han älskar alla tjejer. Alla tjejer. Inte bara Blair. Sedan är han ett proffessionellt fyllo också som försöker investera i något (som antingen är en bar, nattklubb, strippklubb, restaurang o.s.v), men aldrig lyckas. Att snörpa på munnen och kisa med ögonen är något av hans stora närbildsspecialitet. Sedan pratar man om Chuck Bass med både för och efternamn hela tiden, precis som om han vore "Bond, James Bond". 

 

 

Föräldrarna i serien behöver knappast nämnas. De gör inget mer speciellt än gifter sig, gifter om sig, skiljer sig, gifter sig, skäller på sina ungar, belönar sina ungar, och skäller lite till. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är en hästtjej. Hästbiten, galopperande, gnäggande, gödselstinkande, nerspånad hästtjej. Ni har antagligen förstått det där nu. Så mycket som jag pratar och drömmer om hästar här i bloggen, så borde ni ha förstått det nu. 

 

Att ha ett hjärta format som en hästsko är underbart på alla sätt och vis. Men ridsporten i sig är något av det dyraste i sportväg som du kan tänkas syssla med. Då kan man fråga sig. Varför just häst? 

 

Istället vill jag ställa frågan;  Vad är sport egentligen? Oftast när man talar om en sport, så talar man även i tävlingens tecken. Vi människor är drivna till att tävla. Vi gillar tanken att vara bäst på vad vi gör. Vi gillar att lägga mål i vårt tränande. "Jag ska bli bättre än...". Men så finns det killen som fiskar och är lika glad oavsett storlek på fisken. Det finns damen som cyklar oavsett styrka, fart eller längd på sträckan. 

 

Det är inte bara ett intresse. Det är en glödande låga. En pusselbit som hör till ditt liv för att göra bilden hel. 

 

 

Varför pratar jag nu då om pusselbitar och glödande lågor och hästar...igen? 

 

Son Milöhesesenter i Norge ska läggas ner. Stället har gått i konkurs och kan inte längre drivas endast av privata pengar. Som sagt. Häst är dyrt. Hästar i stor mängd är ännu dyrare. 

 

Min moster och mina kusiner i Norge har precis blivit hästbitna och har under något års tid spenderat stor del på just den hästgården. Och nu tas allt ifrån dem. 

 

Tårarna rinner nerför min kusins kind och hästen hon lärt känna ska säljas. Förlusten känns som en ödeläggande naturkatastrof.

 

Pojken som fiskar kan inte längre fiska för att han ska flytta till torra land. Ni förstår vad jag menar.

 

Jag känner smärtan min kusin har. Hur många gånger har jag inte känt den själv? 

 

Listan skulle bli lång om jag drog upp alla hästar man fäst sig för. De är ens vänner. Stumma vänner på en marknad, med ett pris på huvudet. 

 

Efter en tid av förlust på förlust blir man på något sätt immun. Man börjar tänka bakåt. Tänk så mycket roligt man hade tillsammans. Tänk så mycket man lärt sig. Tänk vilka äventyr man har framför sig. Nya utrymmen i minnet lägger plats för skapande av nya äventyr. 

 

Såklart man inte vill ha någon ny vän när kraschen kommer. Men när lugnet lagt sig igen är det dags att lyfta blicken igen. 

 

Jag har alltid blicken mot horisonten nuförtiden. Jag längtar så att det brinner i bröstkorgen, till den dag när mitt äventyr sätter ett stort märke i mina minnen. Den dag när lyckan är min och den förblir så tills förlusten blir mitt egna val och inte en bieffekt av någon annans. 

 

Tills dess lever jag på annat håll. Tar var dag som den kommer. Drar en hand över pälsen på den häst jag råkar träffa på vägen. Önskar. Drömmer. Och tittar upp. 

 

Horisonten försvinner inte. Och det är tur. Förbaskat tur. 

 

 

Här delar jag med mig av mina små tillbaka blickar. Minnen som satt spår. Vänner jag minns. Favoriter. 

Ni får ursäkta för den kassa bildkvalitén. En del av bilderna är tagna med min gamla telefon.