Jag har glömt bort att nämna att...

...att jag kommer att börja blogga under ett annat bloggnamn i sommar. Nu betyder inte detta att jag någonsin byter ut denna helt mot den andra. Orsaken till att jag delar upp bloggandet på detta viset är på grund av att en stor del av sommaren kommer att gå i "hästens tecken".  Och då tänkte jag att det är lika bra att starta en ny blogg, så jag inte kladdar ner denna med "hästbajs", eftersom hösten kommer att innehålla allt förutom hästar. 
 
Så här har ni den hästiga bloggen: 
 
HASTIGARE.BLOGG.SE
 
 
 
 
 
 



Att vara eller inte vara. Det är frågan.

  "Everything around us that we call life,
was made up by people that are no smarter than you". 
                                            - Steve Jobs
 
 
 
Det blir lätt att tiden flyger iväg när man har kul. Eller som jag de senaste månaderna tänkt det; nöjaktigt. Samtidigt som vintern och snön på utsidan av mitt fönster lider i plussgraderna, väntar jag på något bättre. Något riktigt bra. Men frågan är. Hur länge ska man behöva vänta? Och är att vänta det enda rätta? 
 
Sist och slutligen vet jag ju att det inte är sommaren jag väntar på. Även om sommaren kanske lättar på alla sorters tyngder. 
 
Video efter video på nätet av talanger, komiker, vloggare, talare, musiker och what not spelas upp för mina slafsande och slukande ögon. Jag känner mig inspirerad för sekunden. Inspirerad att plötsligt göra något annorlunda, eller pröva på något nytt. Dvs tills videon tar slut och jag inte kan komma på något bättre än att klicka mig vidare på jakt efter något bättre. 
 
Någonstans över midnatt kryper desperationen alltid in på mig. Inte sova än, tänker jag alltid. För jag väntar ju på något. Men vad, det vet jag inte ännu. Det enda jag vet är att jag bara ska se nästa video. Och nästa. 
 
Inspirerande videor gör mig väldigt glad. Människor i en video som inte vet att jag existerar, peppar mig att uppfylla mina drömmar. Så för en stund föreställer jag mig göra precis det jag vill göra.
Men ganska snabbt märker jag kedjorna kring mina fötter. Kedjorna som som alltid verkar vilja påminna mig om vad som är möjligt och omöjligt. 

Andras förväntningar, den obrydda omgivningen, pengarna och den enda trygga tillvaro jag råkar veta av gör mig plötsligt otrygg och skrämd. För tänk om det går illa. Tänk om det inte blir som jag tänkt mig? 
 
Sidospår.
 
Finland. Att endast ta sig ut från detta land verkar vara en överdrift i många andras ögon. Finländare är som vi alla vet oftast väldigt smarta och logiskt tänkande människor. Vi för inte onödigt ljud, ler inte när det absolut inte är nödvändigt och litar på att bussarna går enligt tidtabellerna. Vi gillar inte att stå ut i mängden, vara först med att räcka upp handen, eller prata mer än nödvändigt. Vi satsar inte på succé, utan nöjer oss med lagomt. Vi sitter i publiken medan resten av världen står på scenen.
 
Amerika. Nu som jämförelse..Vi kan tycka att amerikaner är aningen galna. De har onödigt stora drömmar och alla verkar tro att det inte är omöjligt att bli precis vad som helst. Via de amerikanska tv-serierna ser vi hur bröder, systrar, föräldrar, släktingar, vänner och bekanta, ja även en och annan främling - uttrycker sina känslor i ord, mer än nödvändigt. Orden "I love you", är ungefär som en klapp på axeln i Finland. För vi i Finland är övertygade om att det är onödigt att påminna varandra om att vi verkligen älskar våra nära och kära. Det är ju självklart, eller hur? Orden får oss att dra in huvudena i våra skal likt sköldpaddor. 
 
Vi är stolta djur vi finländare. Lejon. Män hela högen, även kvinnorna. Här ska inte gråtas. Ta i spaden och gräv-stilen. 

Som Martin Luther King sa: "I have a Dream". Och nog inspirerade han minsann nationen med sina ord. 
 
Men vi i Finland mjuknar inte allt för enkelt för vackra tal. Vi bryr oss inte i vad som sker utanför vårt hem så länge vi själva är trygga, med värme i batteriet och mat i kylskåpet. 
 
Vi drömmer inte. Vi lever. Eller snarare överlever.
Jag skulle inte kalla det att leva. 
 
Tillbaka till spåret.
 
Så vad borde jag se upp till? Vad borde jag sträcka mig efter trots kedjorna runt mina fötter? Vad ligger inom räckhåll?
 
Tack vare de okända människorna som lyckats - som stolt står där framme och presenterar sig och sina idéer och erfarenheter, som peppar oss att leva vårt liv som vi vill, som låter oss välja, som låter oss se att det går så länge man vill - fortsätter min lilla låga av hopp att brinna. Även om dessa människor kanske är den största dagdrömmande amerikanen, eller en småpratande och tedrickande engelsman, eller en norsk bergstigare - låter jag mig inspireras. Jag låter mig drömma. 

För det är egentligen bara en sak som hindrar mig. Och det är mig själv. Mitt tvivel, min oro, min rädsla för att inte få leva. 
 
Så jag har bestämt mig. Jag satsar allt...
 
...och klickar mig vidare till nästa video. 
 
 
 
PS! Här kommer lite ren lycka. 
 
 
 



När alla artister låter urtråkiga och uttjatade förutom en.

Det verkar som att jag har fallit ner i något av en håla när det gäller musiken. ALLT låter riktigt tråkigt nu. Uttjatat på något sätt. 
 
Jag vill kunna klicka på play i Spotify utan att känna att "Nej, nu börjar den där låten spela igen!" för varenda låt som spelas upp ur min kilometerlånga lista av utspelade låtar. Trots längden på listan känner jag på mig vilken låt som ska spela nästa, även om den ligger 200 låtar neråt i listan.  När det gäller musik vill jag bli överraskad. Jag vill kunna nynna, sjunga eller stå och smådansa medan jag diskar, utan att störa mig på fel låtar.  
 
Det värsta är att jag också har kommit till en svacka när det gäller att leta efter ny musik. Plötsligt blev jag galet kräsen.
 
Party-dansgolvs-musiken lyssnar jag ju inte det aktivaste på från tidigare då de låtarna blir uppbrända redan på dansgolvet eller i radion, men jag brukar då som då kunna trycka på "top-listan" i spotify och bara spela igenom den. Nu vill jag hellre slå huvudet i väggen än någonsin höra en ton från Pitbull & Keshas "Timber" eller Katy Perrys "Roar", eller för att inte tala om "Monster" av Rihanna. Och jag tror inte att jag ens behöver börja nämna alla "dunk-dunk"-låtar av alla jäkla DJ:s som Calvin Harries, Avicii. Nej usch. Jag ryser. 
One Republics senaste ljuvliga album blev uttjatat alldeles för fort och jag blir rastlös av deras annars så fina sound. Samma gäller Lorde. 
 
Så det enda jag klarar av att lyssna på just nu är Jake Bugg. Känns nog aningen fånigt. Men det duger. Dag ut och dag in. Ibland får jag nog för en stund av hans "långt upp i gomen äää:n" eller vad jag ska kalla det. Men det är ju också därför jag lyssnar på honom. För att han låter fräsch men ändå som något från en riktigt gammal Beatles-LP. 
 
Så medan jag väntar på att Ed Sheeran ska släppa något nytt förutom "I See Fire" som jag frätade sönder under jullovet, så hoppas jag att jag under tiden kan komma upp ur min kräsna musiksvacka och lyssna på något annat än Jake Bugg. 
 
Men än så länge blir det att spinna vidare på "Two Fingers", "Seen it All" och "Slumville Sunrise". Nu ska jag lära mig resten av låtarna också. 
 
Ha det gött. 
 
 



Fräkniga detaljer

Det här tar tid.  Jag hade ju i början tänkt göra den svartvit, precis som originalet. Dessutom hade jag tänkt göra bilden i en storlek av en A4. 
 
Men jag slog på stort. Färg och A3. Bilden är enorm, och detaljerna intensivt många.
 
Hur ska detta sluta? 
 
 
 
 



Flera timmar senare...dock absolut inte färdig.

 
 



Så välkomnade hon det nya ritbordet.

Efter mycket väntande och suckandes över plånboken tog jag mig i kragen och gick och köpte ett nytt ritbord till datorn, eftersom det gamla ritbordet förlorade tryckkänslan. 
 
Så nu sitter jag här och småklottar och testar plattan med mina rostiga handrörelser, som inte är van att hålla i en penna. 
 
 
 



Visst får hon mig ännu att skratta.

 



Ett självporträtt den nionde december tjugohundratretton.

 



Ett litet klipp som får tårarna att rinna och hjärtat att minnas...

 



Anni...

 
 



Rumplestiltskin?

 
 Tittar på serien "Once Upon a Time" och har en del problem att uttala en karaktärs namn. 



Rest in Peace Paul Walker

Fast & Furious stjärnan Paul Walker dog i natt i en bilkrash. Riktigt sorgligt, men samtidigt aningen skrämmande att det som gjorde honom känd, tog också livet av honom; snygga och snabba bilar.
 
 
 
 
 
 



Idag sticker vi ut...

 ...och gör Helsingfors osäkert, eller så att säga; vi sitter med varsin spetsad glöggkopp i handen och tar det onödigt försiktigt.
 
 



Klockrent med Öl på Afterski!




Det där med att kunna ha roligt.

Det är kul att ha roligt, det kan vi alla hålla med om. Även om vi alltid efter en roligare stund saknar just det lilla ögonblick när vi hade det som roligast. Den lilla toppen av rolighetskurvan. Hela vårt liv cirkulerar till viss del runt behovet av att ha kul, eller på längre sikt - att vara lycklig. 
 
Och när vi inte har det kul då? 
 
Då klagar vi så att vi sjunker längre ner i kurvan av lycka. Dagens människor, speciellt vi som har tillräckligt för att täcka basbehoven, är bortskämda av lycka. Allt som heter kul borde regna över oss, tycker vi. Helst strax före vi ens tänkt tanken - vilket är oftast hela tiden. Vi blir uttråkade så fort vi ska behöva sätta huvudet till och pressa fram en kul idé. 
 
Har ni någonsin suttit med vännerna i en soffa och puffat ansvaret från person till person om vem som borde hitta på vad ni ska göra? Helst ska det vara en idé som känns impulsiv och spännande. Planerade kvällar är oftast inte lika roliga som oväntade kvällar med flow som gör att man känner sig oslagbart lycklig. Ansvaret om hitta på denna oslagbara idé kan vara väldigt jobbigt att bära. Det är så lätt att nervärdera andras förslag. Den lilla blicken som säger: "Ööh.. det är ju inte det minsta kul". Härmed vågar ingen föreslå saker som går utanför gränsen av det igenkännbara - det som en gång fick oss att skrattgråta av lycka. Ändå önskar vi testa något nytt, men som vi i förväg vet är kul. 
 
Vi läser recenssioner före vi åker på bio, teater eller en revy m.m, så att vi vet att filmen eller föreställningen är värd pengarna och vår tid - tid som vi hade kunnat lägga på något roligare ifall filmen/föreställningen visar sig vara dålig. Vi blir fruktansvärt frustrerade om filmen/ föreställningen visar sig vara dålig och vi gör gärna väsen om hur dåligt något var, för att uttrycka vår besvikelse. 
 
När du är liten är nästan vad som helst roligt - mammas grimas, bajs, hunden, ballongen o.s.v, men sedan går det bara utför. Du kräver att saker och ting skall vara roligare. Det duger inte längre att pappa blåser upp ballongen. Ballongen måste flyga av sig själv, den ska ha gas i sig. 
 
Men nästa gång vill man alltid ha snäppet roligare. Det är denna önskan som förstör oss om vi inte hittar balansen mellan att ha kul och inte ha kul. 
 
"Mamma! Vad ska jag göra? Jag har tråååkiiiiigt!!" klagar en unge. 
 
Jag har sett föräldrar som fyller sina barns veckor med aktivitet efter aktivitet, så att barnen aldrig ska behöva klaga av att de har tråkigt, att de inte har något att göra. Om ungen gillar vad den gör eller ej, det spelar ingen roll. En trött unge på kvällen betyder en lycklig förälder. 
 
Vart försvann idéerna? Vem ska underhålla oss? Vem ska få oss att skratta och förgylla vår dag?
Hur ska du klara dig på egen hand när alla åker bort och du sitter ensam hemma och stirrar i väggen? 
 
Uttråkning beror för det mesta på inställningen till att ha kul. Men frågan är - vad tycker du är kul? Oftast kostar det att ha kul. Men inte alltid. 
 
Lösningen på problemet kräver ingen långmatteuträkning. 
 
Våga ha tråkigt. Våga stirra i väggen och ta en längre funderare över livet. Känn efter. Vem är du? Vad för slags humor har du? Vad får dig att skratta så att tårarna rinner? Lägg dig på rygg och och kläm fram skrattet så att du nästan tror att du har tappat din mentala hälsa. Glöm människorna i din omgivning. Det här handlar om dig. Tänk lätt. Tänk i nuet. Gör det enkelt för dig. Det finns en komiker i alla människor - eftersom det är vi som bestämmer vad vi tycker är roligt. Gör gräsliga ljud. Gör de fulaste grimaserna i spegeln. Skratta åt dig själv. Säg ditt namn högt i spegeln tills du känner dig knäpp. Testa på att stå på huvudet, eller något annat som skulle klassas som knäppt om någon såg dig.
 
Och varför göra alla dessa skumma saker? Jo, för att...
 
Hur ska du någonsin kunna ha roligt på ett enkelt sätt om du inte vet din egen gräns. Det handlar om att våga släppa taget om vad som "borde vara kul i andras ögon". Vi måste kunna ha kul på egen hand, för att kunna hitta på roliga idéer tillsammans med någon annan.
 
De som hittar på idéer får oftast höra hur "galna" och "knäppa" de är. Även om deras idé var väldigt uppskattad. När ideen väl är testad och visat sig vara just en av de roliga topparna i rolighetskurvan, då lönade det sig i slutändan. Du hade kul, och det är allt som räknas.
 
Du blir automatiskt lyckligare om du vågar ha kul för dig själv. Hitta roliga grejer i vardagliga situationer. 
Låt inte någons dåliga humör trycka ner dig. 
 
Våga också låta bli att skratta om något verkligen inte är kul. Ljug inte för dig själv eller för andra angående vad du tycker är roligt. Du har det inte roligare och du är inte lyckligare bara för att du övertygar andra om det.
 
Skratta mer än ofta åt underliga interna skämt som bara du kan hitta på. Låt de andra undra vad som var så förbaskat kul. Berätta inte för dem vad du skrattade åt om du med all säkerhet vet att de antagligen bara kommer att himla med ögonen åt dig. De kommer med all säkerhet att få din idé att låta som värsta kyrkpressen på en söndag. 
 
Att stänga in sig på sitt rum i några dagar behöver inte betyda att depressionen knackat på dörren. Det kan betyda att du ger dig tid att våga ha kul eller tråkigt på egen hand. Utforska din uttråkning. Uttråkning skapar också idéer. 
 
Såklart du inte behöver göra en instagram- eller vinevideo av det hela för att dela med dig av din skumma humor. 
Huvudsaken är att du har kul. 
 
 
Slutligen vill jag bjuda på mig själv med en aningen skum video som jag för en tid sedan kladdade upp på instagram efter att ha spenderat en längre helg hemma för mig själv. 
 
Ha det gött! // Malin
 
 



Känner ni så också ibland? Att ingen förstår vad ni säger?

 



Photoshop destroys you.

 
 
 
Photoshoppar lite. Bara lite liksom. Man måste se efter så det inte blir för mycket. (Och till de som inte förstår så kör jag på ironi i 130km/h)
 



Ny design! Ej smartphone-vänlig eller pad-vänlig. Tyvärr.

Har nu äntligen gjort en ny design till bloggen, men tyvärr är den ännu inte responsiv, dvs den fungerar inte som den ska när man öppnar upp den i en pad eller i en telefon.  Ni får dras med problemet tills jag funderat ut hur jag ska fixa det. 
 
 



Union Five

Kom plötsligt på idag att jag hade ett "presentkort", eller vad man ska kalla det till Union Five. Union Five är en en kläd & skejt-affär i Kampens köpcenter. I november månad har de en liten kampanj som handlar om att när du köper något från affären får du ett presentkort för halva priset av det du köpte. Dvs. då jag köpte min hjälm för 45€ så fick jag ett ca 22 € presentkort. 
 
Affären är visserligen inte den billigaste att handla i och alla kläder är märkeskläder av antingen skejtmärken eller annat. Där finns faktiskt en hel del snygga tröjor i "indian-stil", eller vad jag bör kalla dem när de har snygga detaljer av fransar, spräckliga tyger, aztek-mönster och smarta tryck (dvs annat än hjärtan, kändisar, USA, kärlekscitat eller citat om livet som ska påminna dig om att vara lycklig.) I skoväg finns det en hel del Vans och Converser i andra färger (jeansblå, ljusbruna, vinröda m.m) än de klassiska rena färgerna som du hittar överallt. 
 
Så jag tog tillfället i akt och köpte en spräcklig huvtröja i lila av märket Element. En ganska vardaglig tröja egentligen. När denna var köpt fick jag ett nytt presentkort - halva priset av tröjan. Ryckte åt mig en t-skjorta av samma märke och vips hade jag två nya klädesplagg som jag i princip inte använt mer än 30€ på själv.
 
 
 



Att banka sig blå av häpnad.

Jag slog mig med häpnad ikväll. Tydligen har allt övande på pennyboarden av och an i min minimala lägenhet lönat sig. 
 
Ni vet känslan av när ni ser någon göra något, och man tänker; det där ser ju inte så hemskt svårt ut. Sedan testar man på något och märker hur otroligt svårt det egentligen är. 
 
Ungefär så känns det, MEN tvärtom. 
 
När jag tänker på att jag verkligen ska stå med båda fötterna på brädan, utan att hålla i mig någonstans och dessutom ha en lagom fart att åka framåt mer än två meter - då får jag rysningar. Jag kommer slå mig, tänker jag. Jag kan falla bakåt, slå huvudet, svanskotan, armbågarna. Skrapa upp armar, knän och händer. Och varför inte slå ut en tand eller två. Att min klasskamrat här om dagen berättade hur lätt en handled bryts vid fall, gör inte oron mindre. Att hålla en flaggstång på ca 175 cm i rättuppstående form på en smal och kort bräda i rullning kan tänkas vara fysiskt omöjligt. 
 
Men när jag väl står där så känns det extremt mycket lättare än sekunden före. Det är alltid sekunden strax före jag bär av som tanken slår mig: den här gången dör jag
 
Sedan skjuter jag fart, svajar lite, sätter vänstra foten bakom högra som redan är där och åker iväg. Innan jag hinner ångra mig och ta mig ner på fast mark igen. Där åker jag. Kontrollerat.
 
Ikväll, eller i natt, bör vi väl säga tog jag mig också ner bakom huset för att öva ett varv på den långa asfaltsträckan (cykel och gångväg) som går rätt genom Vallgård.  Och jag lyckades få in tekniken i benen och balansen - att skjuta mer fart utan att stöta mig fram som om jag egentligen tappade balansen strax före foten lades i marken. Jag kunde stå på en fot, glida fram och skjuta mer fart när det behövdes. 
 
Jag vet inte vad ni föreställer er nu. Men för mig är det enorma framsteg. 
 
Det jag nu måste lära mig är att bromsa. Asfaltsträckan har en liten knappt synlig lutning. Detta märkte jag efter ett trettiotal meter när brädan smygökade farten allt mer och jag plötsligt fick en liten panikartad tanke: Hur i helvete ska jag stanna utan att hamna på sjukhus??
 
Tur nog kom en knappt synligt sänkning i asfalten som gjorde att det blev trögt för brädan att ta sig vidare ur sänkningen. Pust. Nu vet jag det. Bra att lära känna vägen som jag nog kommer använda som övningsbana en hel del innan jag ger mig ut någon annanstans. Dags att börja öva bromsandet. Det kommer att behövas. Jag har upptäckt att jag gillar fart. 
 
 
Hittade en liten intressant artikel från en websida för universitetstuderanden vid någon amerikansk skola (antar jag) om Penny Board-trenden: HÄR
 
Och när ni ändå har kommit såhär långt i detta blogginlägg om mitt hypande om skejtande så kan ni här nedanför se en liten intressant video om hur Penny Boarden kom till: 
 

 




Tidigare inlägg