Allowed to feel.

 
 
 
 
 
 
 



Inspiration till självporträtt.

 



Eros den gyllene.

Det finns en liten ponny i Nämpnäs. Han är den nyfiknaste av dem alla och lyser som guld. Eros heter han och ägs av en genomsnäll Heidi. Eros säger hej. 
 
Det var meningen att jag skulle fotografera Gina, men hon stack och gömde sig bakom en kulle. Eros stal showen. 
 
 
 
 
 
 



Det min systemkamera lyckats klicka av i Joburg.

För första gången var min systemkamera inte full med bilder. Helt otroligt. Orsaken till detta var nog att jag inte ville riskera att mista min kamera. Johanneburg är inte direkt det säkraste stället att släpa runt på en systemkamera. Såklart är det sorgligt att jag jag inte lyckats klicka av fler bilder än detta. Men däremot som jag nämnde tidigare har jag trots allt ändå släpat runt på min lilla mini Nikon, och filmat en heeeel massa. 
 
Men men.. Här kommer några fåtal bilder jag lyckats klicka av med den. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Det är ju inte så att det kryper tjuvar i trädgården.

Det har gått en vecka sedan vi förväntansfulla och nervösa steg på bussen för att bege oss mot flygplatsen och resa hela vägen till Johannesburg, Sydafrika. Jag kommer ihåg att hag knappt fick en blund de ynka timmarna in på natten innan det var dags att stiga upp fem på morgonen och traska ner mot bussen. När jag nu ser tillbaka på just den lilla gåbiten mellan lägenheten och busshållplatsen så kan jag nog påstå att det var just då jag var som mest nervös, rädd, eller ja kanske snarare livrädd. Tänk om jag aldrig skulle få se Finland igen?
 
Det var nog en riktigt dålig idé att se på dokumentärfilmen som en vän föreslog - en film om lagar och kriminalitet i Johannesburg. Därför fick jag också idén om att döden ligger på trappan och väntar.
 
Men vad är inte ett äventyr utan lite mordhot liksom? He...he... Dåligt skämt...jättedåligt.
 
Nu kan jag inte annat än skratta åt mina fördomar som jag hade då för en vecka sedan. Just idag slog det mig att jag har börjat vänja mig vid denna vidsträckta stad som inte verkar ha något slut i någon ända. Jag har vant mig vid att vi alltid sitter intryckta i Nicoles lilla blåa "Skyler" (en liten blå bil som med jämnan blir överhettad) och skumpar fram i 60 km/h (stadens hastighetsbegränsning var du än befinner dig inne i tätortens röra. Tro inte att någon tänker på att köra lite saktare än så.) över vägarna som svänger hit och dit. Här finns inga övergångsställen. Folk går hur som helst över vägen, när som helst. Det är inte som i Närpes där du står och väntar på att gå över vägen och försöker bedöma om du kommer att hinna över även om bilen är på 500 meters avstånd. Här är det bara att springa så fort du hittar en 100 meters lucka i trafiken.

Det som är svårare att vänja sig vid är att ignorera de fattiga som traskar runt i vägkorsningar mellan bilarna och försöker sälja halsband, flygdrakar, blommor, eller bara tigga.
Till exempel har vi varenda morgon kört förbi en korsning där en kille i tonåren, med ena benet amputerat strax under knät, sitter på trottoarkanten och tigger och livlöst stirrar över den rullande trafiken samtidigt som han kanske tuggar på lite mat. Jag vet att det är samma kille. Han rör sig alltid runt i just den korsningen. Samma kläder varenda dag.
 
Då känns det skumt. Riktigt skumt.
 
Sedan kan jag ju verkligen inte föreställa mig vad vädret är i Finland, när vi går runt i shorts och topp i 30 graders värme. Killarna från Cape Town klagar över att det inte finns någon strand svalka sig vid, medan jag bara är otroligt nöjd över att inte behöva frysa arslet av mig i Finland och alltid tänka att jag klädde mig för tunt just den blåsiga och regniga höstdagen när jag drar sommarjackan tätare runt kroppen under min 12 minuters raska promenad till skolan.
 
Sedan är det väldigt intressant att alla hus här omges av murar. Inte staket. Murar. Höga murar, vissa snurrad taggtråd på toppen. Det är verkligen inte meningen att du ska tappa bort dina grindnycklar här. Du är du hemlös.
 
De flesta grindar är automatiska och styrs av en automatnyckel, precis som en bilnyckel.
Och vad jag har märkt så räcker sig den signalen bättre än vilket wifi som helst i denna stad.
 
Johannesburgs internet är dåligt. Riktigt dåligt. Det är onödigt att prata om hur dåligt skolans internet är. Tro inte att youtube är något att använda i undervisningssyfte. En sådan video kan ta upp till 20 minuter att ladda, inklusive med avbrott i klippet. Tony (den andra online media-studeranden från Finland) och jag himlar ofta med ögonen över detta internet och drömmer oss tillbaka till A303-datasalen i Arcada.
 
Detta är orsaken till min otroligt dåliga uppdatering i bloggen. Det finns inte tid att sitta och vänta på tröga bilduppladdningar.
 
Nu har vi dock fått Wifi till huset där jag och fem andra är inkvarterade och vi sitter och skrattar ihjäl oss på fjantiga youtubeklipp som vi så gärna visar varandra när vi äntligen är online.
Kontigt nog är jag tacksam över vår brist på internet de första dagarna. Då blev vi så gott som tvungna att socialisera och hitta på grejer istället för att sitta med varsin telefon med skärmen lysande i fejset.
 
Vi har kommit otroligt nära varandra. Det känns som att vi bott här i en månad, eller längre. Vi känner varandra på en sådan nivå att vi kan peka ut vem som regarerar på ett visst sätt om något händer. Här skojas det om allt möjligt och skämtas hejvilt. Ingen kunde bry sig mindre i att du är osminkad, ofräsch eller luktar fotsvett. Vi traskar trötta runt på morgonen i diverse ofräscha nattpajtor och grymtar "Morning", och retas på att Liam spelar Miley Cyrus "We Can't Stop" varenda morgon bara för att jävlas (?), medan vattenkokaren spökar och kokar vatten när den känner för det (när som helst på dygnet).
 
 Sedan börjar vi vara rätt vana med att förföljas av någon sorters otur.
Det är ju inte varje dag som glas spricker när man ska diska och diskhon fylls av blod, eller någons mamma kommer på att ta med sonens hund till hundfrisören och ge den en "lejon-klippning" och sedan skicka en bild med ett "haha", eller chauffören nyser i en korsning och råkar svänga för tvärt så att bakhjulet krockar med trottoarkanten så att punktering uppstår, eller vi inte får tag i en enda taxi just den kvällen som vi tänker ta oss ut och äta istället för att sitta inne, eller bilen överhettas och vi får sitta på en bensinmack i 45 minuter, eller t.ex också får vi sitta fast i en trafikstockning i 45 minuter just den dagen som presentationerna ska ske. Bilstockningar är inget som händer i denna del av Johannesburg enligt chauffören.
 
Jag tror det får räcka för ikväll nu. Här får ni några bilder som grädde på tårtan av text.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Johannesburg

Så svårt att beskriva stället där jag är just nu. Därför kladdar jag in några bilder istället. 
























Little White Horse

 



Skogstrollet

 



Helgen i Jeppis! (del 1 - Pavis)

Spenderade impulsivt helgen i Jeppis tillsammans med trevliga människor. Det blev massor med chill, hundhår, räkor från Korv Göran och en massa musik av Pop Dean. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Gina

Det var fint att se att Gina har det mer än bra i Esse hos väldigt trevliga Sara. 
 
 
 
 
 
 
 
 



På äventyr i Norrnäs

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Solen i ögonen å sand i trosan. Det är sommar.

Jag har äntligen lyckats släpa mig iväg till en ordentlig strand. Efter att ha badat på de konstigaste ställen (ingen vits att berätta var) var det nu verkligen dags att känna sanden mellan tårna. Såklart hade jag föreställt mig ett dopp i det blågröna, men vi var onödigt sena ute och värmen stekte inte som på dagen. Så något dopp blev det inte. Det blev det klassiska; stå så långt ute att vattnet nästan når shortsen, för att sedan konstatera - det är för kallt. 
 
Jag nöjde mig gott med att sitta på stranden och titta på barnen som glatt plaskade på i vattenkanten. "Mamma! Mamma! Titta nu! Titta nu! Titta när jag hoppar!" *PLASK*. "Mamma! Såg du!? Titta igen!" *PLASK* 
Sedan drogs de stackars barnen motvilligt upp ur vattnet, eftersom de vrålhungriga föräldrarna ville hem och ta emot kvällsgästerna som de tydligen nästan glömt bort. 
 
Jag satt en stund till med sand i trosan och kisade i solen, innan jag barfota körde bil hem med en babblande syster bredvid mig. 
 
Ha en fin kväll. Njut. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fullständigt nöjd med livet.
 
Peace & Love!  



Whuup whuup!

 



Djupet

 
 



När det kliar

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hälsningar från Sveipur. 



Gåshällan den där kvällen i Juli.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Byr frá Midsitju

 
 
 
 
Drog till stallet idag för att filma Byr eftersom han kanske ska säljas. Det blev en hel del filmer, men även några bilder. Här är tre av bilderna på Byr och Melinda. 



Häng i stallet.

Såklart blev jag också tvungen att testa hur det är att filma med mitt nya objektiv. Så här får ni en liten video av vad jag hann filma innan kamerans batteri tog slut. 
 
På grund av min osammarbetsvilliga dator och klipprogrammet som jag klippte ihop filmen med, så är musiken och vissa klipp inte helt synkroniserade, vilket stör mig något enormt. Men så är det att använda Windows Movie Maker... Något jag får tåla, och ni med. 
 
Enjoy.
 



Mitt nya kameraobjektiv...jag älskar det.

 
 
 
 
 
 
Här fick ni ett litet smakprov av vad som kommer att bli såååå många fler bilder. Det här är varför jag älskar att fotografera. Hjärta mitt nya Nikkor 50mm f/1,4.



Den där bitchen på fyra ben med ljusa slingor i pälsen.

Jag vet inte vad vår hunds problem är. Så fort hon ser grannhunden blir det skällkalas på vår gård. Hon är ju inte så värst stor, men har ett skall som låter som en medelstor hunds. Jag tror hon utnyttjar det för att försöka visa sin makt, men hon är för feg för att gå fram och hälsa. Någon gång så går det bra, om garnnhunden är kopplad. Då blir det kisskalas och alla ska kissa i samma pöl. 
 
Fattar mig verkligen inte på hundar ibland. 
 
Om någon undrar så är vår hund (Anni) en blandras mellan en Collie och en Dandie Dinmont Terreir. Speciell mix...verkligen.
 
Anni ser Tindra.
 
Tindra ute och går.
 
Skällkalaaaas!!
 
Efter en stund vänder hon ryggen till när Tindra försvunnit runt knuten. 
 
Här försöker jag få henne att se på mig. 
 
Ojoj... Vem kommer där? Jo Tindra. Gnäll och skällkalas igen som sedan blev ett kisskalas. 
 



Tidigare inlägg