Det min systemkamera lyckats klicka av i Joburg.

För första gången var min systemkamera inte full med bilder. Helt otroligt. Orsaken till detta var nog att jag inte ville riskera att mista min kamera. Johanneburg är inte direkt det säkraste stället att släpa runt på en systemkamera. Såklart är det sorgligt att jag jag inte lyckats klicka av fler bilder än detta. Men däremot som jag nämnde tidigare har jag trots allt ändå släpat runt på min lilla mini Nikon, och filmat en heeeel massa. 
 
Men men.. Här kommer några fåtal bilder jag lyckats klicka av med den. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



De första dagarna - Johannesburg

Jag tänkte uppdatera nu lite i efterhand med bilder och lite text om vad vi sysslat med i Johannesburg. Eftersom vi inte hade tillgängligt wifi de första dagarna, är det ju inte fel att uppdatera nu lite i efterhand om vad vi sysslat med. Jag kommer antagligen att klippa ihop en video till senare, då jag filmat i stort sett hela resan. 
 
Men nu i bilder...från början...
 
Michaela och Tony på flygfältet i Vanda i väntan på att få gå ombord på planet till Amsterdam. Väldigt trötta. Klockan är ca 6 på morgonen. 
 
 På planet till Amsterdam. Otroligt härligt att flyga med så fin utsikt. Dock var det skitkallt i planet. Tony och jag som hamnade på fönsterplatser frös nästan till is. 
 
 Lunch i Amsterdam på flygfältet, eftersom planet var försenat med flera timmar. 
 
Owen och Isabella i väntan på mat. 
 
 
 På flyget igen. Jag somnade ganska snabbt, men efter några timmar blev jag väckt av Michaela och Tony som ville visa mig Sahara. 
 
Flygresan gick i stort sett bra, även om vi alla hade ganska svårt att sova och blev ganska rastlösa. Eftersom vi inte hade någon aning om vi skulle bli upplockade av någon var det extra spänt att se vad som skulle hända när vi kom fram till Johannesburg. 
Lyckligtvis blev vi upplockade av Gina - en av de som höll i trådarna för denna intensivkuras. Vi blev skjutsade till diverse ställen där vi skulle bo. Michaela, jag och Isabella blev körda till "The Damhouse", medan Tony blev körd till "Sunbury guesthouse" och lärarna förda till sitt "palats" (skulle jag nog kunna kalla det)  
Vi fick veta att en tjej från Ghana skulle bo hos oss och Tony skulle få bo med en kille från Ghana. Dock visste vi att Ghaneserna hade problem med att få sina Visum fixade, och därmed hade vi ingen aning när de skulle dyka upp. 
 
Jag vaknade rätt så tidigt den morgonen och steg upp för att gå på toa. Då knackar det på dörren. Innan vi vet ordet av stiger två fashionistor till killar in i huset och presenterar sig som Charlie och Liam - deltagarna från Cape Town. Kisande stod jag och försökte uskilja deras ansikten, utan mina kontaktlinser och med håret som ett fågelbo. Vilket bedrövligt fint första intryck. Vi hade ingen aning om att dessa skulle bo med oss. Alla kände vi oss väldigt upphängda och nersläppta. Killarna visste lika mycket som vi och snart nog blev vi bra vänner med förvirrning som gemensamt drag. 
 
Samma dag åkte vill till skolan och blev introducerade till alla de andra deltagarna. Vi drog iväg på en liten "instagram tour" med Gareth Pon - en känd instagrammare i Jobrug som är väldigt artsy fartsy. 
 
Owen och Tony på filmskolan AFDAs marker. 
 
 
En del av de andra deltagarna. 
 
På instagram tour i Maboneng.
 
 
Ying fungerar som instagrammodell, medan Gareth står och pladdrar om former och färger. 
 
En konsthall i Maboneng.
 
En förvirrad Tony tycker att det är helt okej. 
 
 
Charlie i ljuset. 
 
 Gareth (sitter på huk) och försöker ordna upp oss när han ska ta en bild till sitt instagram. 
 
På rad. 
 
Det var den bilden. @garethpon på instagram.
 
 
 
 
Lunch vid AFDA. Michaela och Charlie. 
 
 

Liam, Luke och Ying de utstötta vid det andra bordet. :)
 
 
Nu ska jag kila iväg till IKEA och inhandla en bättre skrivbordsstol. Tjolahopp Tjolahej!
Uppdateringen fortsätter senare. 
 



Matpaus

Råkar ha wifi-n med mig i väskan och passar därför på att blogga om lunchen.








 



Här bor vi! Utsidan!

 
 
 
 
 
 
 



Det är ju inte så att det kryper tjuvar i trädgården.

Det har gått en vecka sedan vi förväntansfulla och nervösa steg på bussen för att bege oss mot flygplatsen och resa hela vägen till Johannesburg, Sydafrika. Jag kommer ihåg att hag knappt fick en blund de ynka timmarna in på natten innan det var dags att stiga upp fem på morgonen och traska ner mot bussen. När jag nu ser tillbaka på just den lilla gåbiten mellan lägenheten och busshållplatsen så kan jag nog påstå att det var just då jag var som mest nervös, rädd, eller ja kanske snarare livrädd. Tänk om jag aldrig skulle få se Finland igen?
 
Det var nog en riktigt dålig idé att se på dokumentärfilmen som en vän föreslog - en film om lagar och kriminalitet i Johannesburg. Därför fick jag också idén om att döden ligger på trappan och väntar.
 
Men vad är inte ett äventyr utan lite mordhot liksom? He...he... Dåligt skämt...jättedåligt.
 
Nu kan jag inte annat än skratta åt mina fördomar som jag hade då för en vecka sedan. Just idag slog det mig att jag har börjat vänja mig vid denna vidsträckta stad som inte verkar ha något slut i någon ända. Jag har vant mig vid att vi alltid sitter intryckta i Nicoles lilla blåa "Skyler" (en liten blå bil som med jämnan blir överhettad) och skumpar fram i 60 km/h (stadens hastighetsbegränsning var du än befinner dig inne i tätortens röra. Tro inte att någon tänker på att köra lite saktare än så.) över vägarna som svänger hit och dit. Här finns inga övergångsställen. Folk går hur som helst över vägen, när som helst. Det är inte som i Närpes där du står och väntar på att gå över vägen och försöker bedöma om du kommer att hinna över även om bilen är på 500 meters avstånd. Här är det bara att springa så fort du hittar en 100 meters lucka i trafiken.

Det som är svårare att vänja sig vid är att ignorera de fattiga som traskar runt i vägkorsningar mellan bilarna och försöker sälja halsband, flygdrakar, blommor, eller bara tigga.
Till exempel har vi varenda morgon kört förbi en korsning där en kille i tonåren, med ena benet amputerat strax under knät, sitter på trottoarkanten och tigger och livlöst stirrar över den rullande trafiken samtidigt som han kanske tuggar på lite mat. Jag vet att det är samma kille. Han rör sig alltid runt i just den korsningen. Samma kläder varenda dag.
 
Då känns det skumt. Riktigt skumt.
 
Sedan kan jag ju verkligen inte föreställa mig vad vädret är i Finland, när vi går runt i shorts och topp i 30 graders värme. Killarna från Cape Town klagar över att det inte finns någon strand svalka sig vid, medan jag bara är otroligt nöjd över att inte behöva frysa arslet av mig i Finland och alltid tänka att jag klädde mig för tunt just den blåsiga och regniga höstdagen när jag drar sommarjackan tätare runt kroppen under min 12 minuters raska promenad till skolan.
 
Sedan är det väldigt intressant att alla hus här omges av murar. Inte staket. Murar. Höga murar, vissa snurrad taggtråd på toppen. Det är verkligen inte meningen att du ska tappa bort dina grindnycklar här. Du är du hemlös.
 
De flesta grindar är automatiska och styrs av en automatnyckel, precis som en bilnyckel.
Och vad jag har märkt så räcker sig den signalen bättre än vilket wifi som helst i denna stad.
 
Johannesburgs internet är dåligt. Riktigt dåligt. Det är onödigt att prata om hur dåligt skolans internet är. Tro inte att youtube är något att använda i undervisningssyfte. En sådan video kan ta upp till 20 minuter att ladda, inklusive med avbrott i klippet. Tony (den andra online media-studeranden från Finland) och jag himlar ofta med ögonen över detta internet och drömmer oss tillbaka till A303-datasalen i Arcada.
 
Detta är orsaken till min otroligt dåliga uppdatering i bloggen. Det finns inte tid att sitta och vänta på tröga bilduppladdningar.
 
Nu har vi dock fått Wifi till huset där jag och fem andra är inkvarterade och vi sitter och skrattar ihjäl oss på fjantiga youtubeklipp som vi så gärna visar varandra när vi äntligen är online.
Kontigt nog är jag tacksam över vår brist på internet de första dagarna. Då blev vi så gott som tvungna att socialisera och hitta på grejer istället för att sitta med varsin telefon med skärmen lysande i fejset.
 
Vi har kommit otroligt nära varandra. Det känns som att vi bott här i en månad, eller längre. Vi känner varandra på en sådan nivå att vi kan peka ut vem som regarerar på ett visst sätt om något händer. Här skojas det om allt möjligt och skämtas hejvilt. Ingen kunde bry sig mindre i att du är osminkad, ofräsch eller luktar fotsvett. Vi traskar trötta runt på morgonen i diverse ofräscha nattpajtor och grymtar "Morning", och retas på att Liam spelar Miley Cyrus "We Can't Stop" varenda morgon bara för att jävlas (?), medan vattenkokaren spökar och kokar vatten när den känner för det (när som helst på dygnet).
 
 Sedan börjar vi vara rätt vana med att förföljas av någon sorters otur.
Det är ju inte varje dag som glas spricker när man ska diska och diskhon fylls av blod, eller någons mamma kommer på att ta med sonens hund till hundfrisören och ge den en "lejon-klippning" och sedan skicka en bild med ett "haha", eller chauffören nyser i en korsning och råkar svänga för tvärt så att bakhjulet krockar med trottoarkanten så att punktering uppstår, eller vi inte får tag i en enda taxi just den kvällen som vi tänker ta oss ut och äta istället för att sitta inne, eller bilen överhettas och vi får sitta på en bensinmack i 45 minuter, eller t.ex också får vi sitta fast i en trafikstockning i 45 minuter just den dagen som presentationerna ska ske. Bilstockningar är inget som händer i denna del av Johannesburg enligt chauffören.
 
Jag tror det får räcka för ikväll nu. Här får ni några bilder som grädde på tårtan av text.