(bild lånad från google)

Efter att ha varit sjuk sedan måndagen så börjar jag känna mig allt mer apatisk och tom. Jag vill inte vara vaken, eftersom jag ständigt har ögonvärk/huvudvärk och hosta. Febern har jag dock inte sett av sedan igår, men jag vet att den ligger bakom närmaste hörn för att hoppa på mig och skratta mig rätt upp i ansiktet.

Jag vill egentligen heller inte sova. I alla fall inte på dagen, men konstigt nog så sover jag bäst då, även om det är ljust, folk travar runt i huset och då och då undrar folk vart jag har försvunnit. "Sover hon?", "Har hon fått feber igen?".

Min hosta är något av det värsta. Varje andetag irriterar djupt nere i halsen. Det blir så att man andast 5 gånger och så host, andas 5 gånger och host. Det värsta är att hostandet inte hjälper. Du hostar bara luft och får därmed en öm bröstkorg och sjuk hals. Att somna är jättesvårt när det irriterar djupt nere i halsen. När du vrider dig i sängen så känner du väldigt bra av irritationen.

Det här förvandlas allt mer till en sjukblogg. Vad ska jag annar skriva om?
Vädret? Som jag bara skådar inifrån?

Vad jag gör?

Jag gör inget, eller oftast orkar jag helt enkelt inte göra något. Min egen dator har dött och jag har ingen ork att vara arg och irriterad på den och försöka spendera min tråkiga dag på att fixa den skiten.

Oftats sitter jag framför tv:n eller framför familjens stationära dator. Sitter jag inte där så sitter jag kanske bara på en random stol, soffa eller sängkant och stirrar ut över vad-som-nu-finns-att-skåda-ut-över. Nästan apatisk.

Idag har jag spenderat 5 timmar på att sova mitt på dagen. Lycka till i natt Malin. Mamma förvarnade dig.

Blev smittad av antingen min bror eller min syster. Så nu är jag sjuk.
Jag har jättesällan feber, men när jag har det så börjar jag oftast yra och "hallucinera" om det är det rätta ordet.

När jag var liten var detta jätteobehagligt. Vaknade ofta gråtandes och gick till mamma för att hon skulle fixa bort alla hemska tankar.
Detta yrande är otroligt svårt att förklara men det brukar kännas som att allt plötsligt spolas upp en aning. Det känns som att allt går hiskeligt snabbt och man börjar känna stress. Minsta rörelse du eller någon annan gör går i dubbla hastighet.
Samtidigt får man en känsla av att allt är så himla tungt. "Ton-tal" radas på sätt och vis upp i huvudet och du känner att precis allt är tungt från alla håll. En sida i en bok kan kännas som 5 kg, även om du absolut inte har några problem med att bläddra.  Det enda man kan tänka på är hur tungt allting är. Jäkligt obehagligt. Värsta trycket från alla håll, även om de inte gör ont på något sätt.
När jag var mindre kunde allt bli jäkligt långt också. Tv:n kändes plötsligt som om den stod 30 meter ifrån dig istället för 3 meter.

Egentligen handlar detta bara om vad du tänker. Vad du inbillar dig och koncentrerar dig på. Även du vet att det du för stunden är rädd för har svårt att försvinna från dina tankar. Istället bygger man bara upp rädslan och allt blir till sist en sluten cirkel som växer sig större.

Som lösningar på mina hallucinationer och tankar så brukar jag försöka tvinga mig till att tänka på annat. T.ex läs en barnbok med löjlig lätt text som får dig att lugna ner dig. En barnbok som du gillade som liten kan fungera bra. Du känner dig trygg då i alla fall. 
Försökte alldeles nyss läsa Twilight då alla barnböcker är undanplockade sedan länge tillbaka, men så småningom blev boken tråkig (eftersom jag har läst den ett antal gånger tidigare) och tankarna vandrade iväg igen in i sig själv. Då steg jag upp och gick till vardagsrummet. Där satt mamma och tittade på "Mamma Mia".
Kände mig så otroligt rastlös. Jag behövde få göra något, även om jag känder/känner mig dödstrött.

Jag skulle även fråga efter en buranatablett av mamma, men istället frågade jag efter en hamburgare. (??) Vad i hela fridens namn tänkte jag på?! Mamma började såklart att skratta.

Så jag gick in i badrummet. Släppte ut Cleo (chinchillan) på golvet. Eftersom han springer överallt så måste man helt enkelt hålla bra reda på var han är hela tiden, vilket räddade mitt rastlösa tänkande för stunden. Efter ca 20 minuter orkade jag inte längre, då jag blev så sjukligt trött. Tänkte att jag skulle gå och sova.
Någon minut efter att jag satte ner huvudet på kudden kom de obehagliga tankarna tillbaka.

Så nu sitter jag här. På internet. Spelar Bejeweld Blitz på facebook. Skriver blogginlägg och kikade in på Aftonbladet, som inte hade något bra att komma med. Att läsa om Guantanamo får en inte precis att stressa ner.

Är det någon annan än jag som brukar hallucinera eller yra när ni har feber?

(bild från google)

Det är aningen svårt att fotografera hästar ibland. Antingen bryr de sig inte ett skit i mig och kameran och vägrar därför att ens titta upp, eller så ska de nödvändigtvis komma fram och lukta på kameralinsen.

...när man sitter vid ratten i bilen och solen lyser in genom framrutan och bländar dig, och du kommer på att du har dina nya solglasögon i din handväska bredvid dig.

Däremot är det inte en så fin känsla när du tar fram solglasögonen och märker att den ena bågen har gått av.
Då blir du aningen förbannad, ledsen, otroligt irriterad och förskräckt. Jag i alla fall blev så förskräckt att jag trampade på bromsen allt vad jag kunde. (Ja. Jag såg till så att ingen var bakom mig. Jag var mitt ute på en skogsväg i ingenstans.)

Det är också då som du försöker övertala dig själv om att "det faktiskt går att fixa". Du tänker på din kära pappa och hoppas på att han något "superlim" hemma. Det är också då som du testar att använda solglasögonen även om de bara har en båge. Då upptäcker du att det faktiskt fungerar, även om det kanske inte ser så bra ut. Huvudsaken är att du får stänga ut solen en aning och se världen i en varmare nyans. Det är ju sommarkänslan som räknas.

Jag saknar redan mina solglasögon. Inte en enda skråma hade de.  Blir nog tvungen att köpa ett nytt likadant par.

En bild tagen genom mina nya söndriga solglasögon (när de fortfarande var hela).

Jeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee! :)

Så här långt var jag och gick med hunden. Känns verkligen som om man har fått något gjort idag. :)

Satt en dag med Mari på en stentrappa i Forum och tittade på folk som gick förbi. Satt och tänkte på de röda conversskorna som jag så gärna vill köpa, när någon kom och satte sig på en sentrappa en bit bort.
Denna någon drog fram ett par RÖDA CONVERSE, drog av sig sina gamla skor och tog på sig sina nya fina converse.

Jag är helt säker på att han gjorde det bara för att reta gallfeber på mig...helt säkert.

Igår åkte Julia och jag iväg till Maris arbetsplats; Helsingin Kilpatalli (Helsingfors Tävlingsstall). Det var ett riktigt härligt ställe med otroligt fint ridhus och ridbana. Detta tävlingsstall stall var dock endast ett dressyrstall. I stallet bredvid fanns en ridskola och på andra sidan polishäststallet. Naaajs som hästbaaajs. :)

Dock var jag lite feg att dra upp min stora KABOOM-kamera och börja fotografera någonting uppe på stallgården och inne i stallet.

Så, här får ni några bilder från ridskolans shettishage, dressyrridbanan och ridmanegen.

(bild från tjuvtittat.se)

Saken var den att falafel inte smapake någonting alls. Det var helt enkelt smaklöst.

 

Hamburgarna var dock goda, och det tror jag Mari höll med om.

Jag får väl egentligen skylla mig själv, då jag inte har röstat. Men hallååå?? Vart är världen påväg? In i urskogarna? Om skolsvenskan skippas, då tänker jag ABSOLUT inte lära mig finska.

Hur kan någon vilja stänga in sig i sitt eget land och VÄGRA ens att pröva på svenska? Vägra förstå vad resten av norden säger. (För vem har sagt att finnarna kan kommunicera på engelska?) Är det så FETT jobbigt att släpa sig genom några facking år med lite kurser i svenska? Jag har för i helvete släpat mig genom finskan i 10 (7 obligatoriska) år och FORTFARANDE har jag inte lärt mig språket. Noll intresse. Noll motivation. Så varför ska jag behöva lära mig finska om inte finnarna kan pröva på svenska?

Nu ser antagligen folk på mig som en liten envis barnrumpa.
Men vad är då sannfinländarna? Några riktigt stora FAT ASS!

Arrgghhh....

DISSAR JÄKLIGT STORT just nu. Jag tror snart att jag drar till Sverige eller Norge och lämnar FINN-land med långfingret högt i vädret riktat bakåt, för det här vill jag inte veta av. Fy fan vad jag skäms över finnarna. Bättre och socialare än så här trodde jag nog att de var.







OBSOBSOBSOBS!!!

Nu kanske jag låter sådär risligt arg när jag skrev detta inlägg! Vilket jag var för stunden. Använde bloggen för att få bort ilskan. Nu har den lagt sig. Tänkte bara säga det, så ingen behöver känna sig kränkt, hotad eller känner att någon behöver besvaras/skyddas. Detta är jag i ett litet nötskal när jag spricker. Jag har fått höra och vet varför folk röstade på sannfinländarna. Och såklart jag förstår det. Folk vill ha den där "förändringen", som så sällan VERKLIGEN sker.

Steffe och jag vandrade runt på andra våningen i skolan där de under torsdagen och fredagen hade några "jag-vet-inte-vad-jag-ska-kalla-det-film-undervining-möte-seminarium-grej". I alla fall så hade de godis som man fick ta av gratis. :)
Steffe fick tag i en gratis yle-grej, vilken såg ut som en plånbok, men när hon öppnade den så var det en sorters tygpåse.

Jag: Det ser ut som en plånbok.

Steffe väcklar ut den och upptäcker att det är en väska/påse.

Steffe: Jahaa! Nu vet jag vad det är. Det är en såndär påse som man kan sätta saker i så att man inte behöver kasta bort dem!

Haha! Smart där. Jess jess...

Senare på dagen följde Steffe med mig till posten för att hämta en bok som jag beställt. När vi då kom ut från posten så behövde jag plötsligt något att bära paketet i. Jag ville ju inte gå runt på stan bärandes på ett paket.

Jag: Steffe, kan jag få låna din påse?
Steffe: Om du säger förlåt för att du skrattade åt min fina påse.
Jag: Förlååt. Hahaha...
Steffe: Ja, nu behöver du inte kasta bort boken, eftersom du fick låna min fina påse.
Jag: Jo, det hade ju varit lite synd...att kasta bort boken.

Hahaha...

Jess! Jag tog mig till skolan! Ingen är här. Vad nu då?
Okej. Nu kom en. :)

Määäälin. Morr!

 

Malin har en oredig knut i nacken idag.

...och jag ska alldeles strax äta frukost, klä på mig och sticka iväg till skolan. Förhandsuppgifter är ett avslutat kapitel och jag är überlättad att de är över.

Efter skolan sticker jag ut med några kompisar på stan. Jag kommer troligtvis att fortsatt gå och dregla över alla converse som finns överrallt. Måste komma ihåg att ta med näsdukar...att torka dreggel med.

Jag lovar mig själv att jag ska försöka städa ikväll. Jag kan inte hålla på och leva såhär i en hamsterhåla.

bilder fotade av miiig! :)

Fick höra här någonstans ifrån att den här "Justin Bieber-filmen" skulle vara riktigt bra. Dock vet jag ju inte vem som sagt det från första början, om det är ett Bieber-fan eller om det faktiskt kan vara någon som ställer sig neutralt till Bieber-vågen. Att en Bieber-hater skulle ha sagt det är totalt meningslöst att tro.

Nu har jag bestämt mig. Jag SKA se filmen. Jag går trots allt på dokumentärfilmslinjen, så då är det min plikt att se filmen även om den skulle såka vara dålig. Den kan ju trots allti inte vara sämre en "In the future", vilket är den underligaste filmen jag någonsin sett.
Bieber-filmen är ju trots allt någon sorts dokumentärfilm. Jag skiter fullständigt om folk kommer att hacka ner på mig för att jag säger att jag ska gå och se filmen. Det är deras eget problem om de går runt och är störda på mig på något sätt.

Jag är faktiskt neutral till all denna Bieber-massiva-fever-grejen och den stör mig inte på något sätt. Jag har ingen orsak att hata honom och ingen orsak att följa honom som en stalker. Hans sånger är lätta att komma ihåg och lätta att spela på gitarr. Vilket jag gjorde en del av förra sommaren; spelade hans sånger på gitarren. Det är också en orsak till att jag kan spela bättre gitarr i dagens läge.

Fick höra igår (tror jag att det var) att någon tyckte att Bieber var en bortskämd unge som inte förtjänar all uppmärksamhet och pengar. Ojojoj. Där var det någon som var avundsjuk.
När jag sedan sa till just denna person att jag skulle se filmen, då blev jag frågad om jag var ett "Bieber-fan", precis som om det hade varit något dåligt. Precis som om jag vore en sämre människa om jag var ett Bieber-fan.
Jag svarade inte på frågan, lät honom tro vad han ville. Jag önskade dock att det verkligen var så, att jag faktiskt var ett stalkande Bieber-fan, då skulle jag i alla fall ha valt en sida.

Att vara en hater är inget jag NÅGONSIN skulle föredra. Orka gå runt och vara arg och irriterad på något.

Ett exempel på att jag faktiskt kan stå neutralt till det mesta:

Även om jag inte lyssnar och diggar Hårdrock och Metal, så hatar jag det inte.
T.o.m lilla jag som inte gillar denna musik, var och såg filmen "Lemmy" när den gick på bio under DocPoint festivalen. Och jag kan inte påstå att filmen var dålig. Lemmy som person var riktigt underhållande.
Att man skulle se en hårdrockare sitta och titta på Justin Bieber är antagligen mindre troligt än att världen går under 2012.

Så. Jag tänker gå och sätta mig i biosalen med ett nollställt sinne någon gång denna vecka eller nästa för att se på Justin Biebers film - Historien om hur han blev stjärna.

Satt och funderade i förrgår kväll, då man ska behöva vara så inni helskotta uppstressad över allting.

- Förhandsuppgifter
- bostad till nästa år (!!)
- inträdesprovet!
- framtiden?
- maten i kylskåpet! (den får ju inte bli gammal)
- för lite mat i kylskåpet (ibland)
- pengar, pengar, pengar
- aningen orolig över min dator, som ibland crashar. Nu har den dock stått på i några veckor utan att ha blivit avstängd eller stått på viloläge. (det finns inget som heter viloläge på min dator längre)
- det ostädade rummet som inte blir städat förrän jag fått förhandsuppgifterna färdiga
- sommararbetet (vilket jag har nu äntligen har!)
- slutprojektet = dokumentärfilmen som vi gör nu. (kan inte koncentrera mig fullt ut på den då allt annat trycker på.)
- det faktum att jag inte kan koncentrera mig
- stressen i sig
- flygbiljetter (om det råkar bli så att jag får åka till norge på intervju för filmskolan där.)

Inte så konstigt att folk får burn-out i en väldigt ung ålder, då det ska se ut så här! Inte heller kontigt att folk blir deprimerade av all stress!

Men i något sådan läge vill jag heller inte hamna, så. Nu fick jag ännu en punkt i min "stress-lista".

Spenderade ännu en kväll i biosalen. Denna gång tittandes på Red Riding Hood.
Jag måste verkligen medge att jag gillade filmen, även om jag har läst boken och visste hur den slutade. Jag var riktigt spänd hela filmen igenom och kunde inte slita blicken från duken. Det lämnade t.o.m godis kvar i min godispåse!

Filmen handlar om byn Daggorhorn som ligger i djup skräck över varulven som ständigt kräver ett byte. I 20 år har varulven nöjt sig med det som staden offrat för den, men plötsligt sker ett mord. En ung flicka dödas av vargen. Byborna är inte längre säkra. Huvudrollen i filmen är flickan Valerie, som är djupt förälskad i en kille vid namn Peter - en aningen mystisk och äventyrlig kille som hon känt sedan barnsben. Dock är Valerie bortlovad till en annan, Henry, smedjepojken som kan lova ett ekonomiskt bra liv åt Valerie, något som hennes mamma önskar. Peter erbjuder sig att rymma med Valerie, men mordet på hennes syster sätter stopp för rymningen. Alla vill få reda på och fånga varulven. Men vem är varulven?

En härlig film, med underbar natur, bra skådespel och fin scenuppbyggnad. Ta en tupplur från stora som små stressmoment och sätt er i biosalongen och njut av en mycket bra film.

Vad gör vi inte för en fin saga?

 

 

Sitter i skolan... och skriver...

Hade liksom bara lust att inte göra något vettigt.

Ikväll ska jag faktiskt ut. Jag står inte ut att jobba skiten ur mig och bara sitta hemma om jag inte ibland får sticka ut med mina kompisar och festa loss. Så ikväll smäller det.

Jag är så otroligt trött. Dessutom har jag huvudvärk... eller tröttvärk i huvudet.

Nu går jag och lägger mig och drar täcket över huvudet. Good Night.

Jag visste inte att det var så här som fjärrkontrollen nästan uppfanns. Så nu vet jag det.
Ni bör också läsa det!

Det är inte kul när hunden ligger och fiser stinkbomber jämt och ständigt. Alla går runt och håller sig för näsan. Skrattretande när hunden gjorde det i klassrummet där vi hade premiärvisning av våra senaste dokumentärfilmer.

Någon som vet vad hunden har för fel? För mycket hundgodis kanske? Eller kanske det är p.g.a hundbenet som den jämt springer och tuggar på?