Sitter och funderar på det här med stranden. Vad föredrar man egentligen? En strand full av liv och glädje eller en tyst strand för sig själv? Jag kan inte bestämma mig. Det är så kul att se barnen leka i vattenkanten och tänka tillbaka på tiden när man själv var liten. Då kämpade man med att kleta ner sig med sand snarare än att faktiskt simma ute i det kalla havet. Visst är det också skönt med en tyst strand. Men ärligt talat, vad går inte upp mot skratt och vattenkrig med folk i alla åldrar som för en gångs skull vågar vara unga igen och ta del av barnens soliga dagar. Det är på stranden de soliga och glädjefyllda minnen konstrueras. 

 

Jag har äntligen lyckats släpa mig iväg till en ordentlig strand. Efter att ha badat på de konstigaste ställen (ingen vits att berätta var) var det nu verkligen dags att känna sanden mellan tårna. Såklart hade jag föreställt mig ett dopp i det blågröna, men vi var onödigt sena ute och värmen stekte inte som på dagen. Så något dopp blev det inte. Det blev det klassiska; stå så långt ute att vattnet nästan når shortsen, för att sedan konstatera - det är för kallt. 

 

Jag nöjde mig gott med att sitta på stranden och titta på barnen som glatt plaskade på i vattenkanten. "Mamma! Mamma! Titta nu! Titta nu! Titta när jag hoppar!" *PLASK*. "Mamma! Såg du!? Titta igen!" *PLASK* 

Sedan drogs de stackars barnen motvilligt upp ur vattnet, eftersom de vrålhungriga föräldrarna ville hem och ta emot kvällsgästerna som de tydligen nästan glömt bort. 

 

Jag satt en stund till med sand i trosan och kisade i solen, innan jag barfota körde bil hem med en babblande syster bredvid mig. 

 

Ha en fin kväll. Njut. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Såklart blev jag också tvungen att testa hur det är att filma med mitt nya objektiv. Så här får ni en liten video av vad jag hann filma innan kamerans batteri tog slut. 

 

På grund av min osammarbetsvilliga dator och klipprogrammet som jag klippte ihop filmen med, så är musiken och vissa klipp inte helt synkroniserade, vilket stör mig något enormt. Men så är det att använda Windows Movie Maker... Något jag får tåla, och ni med. 

 

Enjoy.