...är som att radera minnen.

Jag sitter som bäst och tömmer kameran på bilder. Detta betyder inte att jag sitter och trycker frenetiskt på skräpkorgskrappen på kameran. Jag är den typen av filur att jag inte klarar av att kasta bort NÅGONTING när det gäller bilder. Varenda liten ego-bild av min syster (som hon tagit genom att stjäla min kamera) eller någon onödig blombild som någon råkat trycka av. Allt sparas. Jag skiter i om hårddisken blir full. Den är full av minnen som man kan skratta åt när man är si sådär 60. I detta fall antar jag att hårddisken ännu inte har krashat...FÖRHOPPNINGSVIS inte.

Men någon bildbomb i bloggen blir det antagligen inte. För vem vill se suddiga hundbilder eller min lillasysters kompis ansikte i närbild när hon gör grimaser?

Såklart ni vill. Det vet jag ju.