Vid ett tillfälle för några månader sedan fick jag för mig att börja se på den amerikanska serien Gossip Girl. Nu har jag kommit så gott som till säsong 3, och jag kan inte sluta få en massa deja vu om och om och om igen. Varje karaktär upprepar sina gärningar om och om igen och varenda gång är de "säkra" på att det är det enda rätta. 

 

Ni som inte vet vad jag pratar om kan sluta läsa här. Medan ni andra som ser på Gossip Girl och vet vad jag snackar om kan fortsätta. 

 

Här är några beskrivningar av hur jag tycker jag upplever några av karaktärerna och deras upprepande betéende. 

 

Hur mycket problem kan en person skapa? Tydligen finns det ingen gräns. 

 

 

 

 

 

Vanessa: 
Vill alltid gott. Men gillar ingen, förutom Dan som hon ALLTID insisterar att ringa endast för att de var kompisar någongång för miljoner år sedan. Att hon sedan ska falla för killar som alltid RÅKAR vara något i förhållande till Dan är inget konstigt. Inte alls...suck. Sedan är hon duktig på att vara på fel/rätt plats under fel/rätt tidpunkt vilket alltid leder till DRAMAAA. 

 

Kanske den mest oberäkneliga. Men något har vi ändå uppfattat. Han älskar alla tjejer. Alla tjejer. Inte bara Blair. Sedan är han ett proffessionellt fyllo också som försöker investera i något (som antingen är en bar, nattklubb, strippklubb, restaurang o.s.v), men aldrig lyckas. Att snörpa på munnen och kisa med ögonen är något av hans stora närbildsspecialitet. Sedan pratar man om Chuck Bass med både för och efternamn hela tiden, precis som om han vore "Bond, James Bond". 

 

 

Föräldrarna i serien behöver knappast nämnas. De gör inget mer speciellt än gifter sig, gifter om sig, skiljer sig, gifter sig, skäller på sina ungar, belönar sina ungar, och skäller lite till. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är en hästtjej. Hästbiten, galopperande, gnäggande, gödselstinkande, nerspånad hästtjej. Ni har antagligen förstått det där nu. Så mycket som jag pratar och drömmer om hästar här i bloggen, så borde ni ha förstått det nu. 

 

Att ha ett hjärta format som en hästsko är underbart på alla sätt och vis. Men ridsporten i sig är något av det dyraste i sportväg som du kan tänkas syssla med. Då kan man fråga sig. Varför just häst? 

 

Istället vill jag ställa frågan;  Vad är sport egentligen? Oftast när man talar om en sport, så talar man även i tävlingens tecken. Vi människor är drivna till att tävla. Vi gillar tanken att vara bäst på vad vi gör. Vi gillar att lägga mål i vårt tränande. "Jag ska bli bättre än...". Men så finns det killen som fiskar och är lika glad oavsett storlek på fisken. Det finns damen som cyklar oavsett styrka, fart eller längd på sträckan. 

 

Det är inte bara ett intresse. Det är en glödande låga. En pusselbit som hör till ditt liv för att göra bilden hel. 

 

 

Varför pratar jag nu då om pusselbitar och glödande lågor och hästar...igen? 

 

Son Milöhesesenter i Norge ska läggas ner. Stället har gått i konkurs och kan inte längre drivas endast av privata pengar. Som sagt. Häst är dyrt. Hästar i stor mängd är ännu dyrare. 

 

Min moster och mina kusiner i Norge har precis blivit hästbitna och har under något års tid spenderat stor del på just den hästgården. Och nu tas allt ifrån dem. 

 

Tårarna rinner nerför min kusins kind och hästen hon lärt känna ska säljas. Förlusten känns som en ödeläggande naturkatastrof.

 

Pojken som fiskar kan inte längre fiska för att han ska flytta till torra land. Ni förstår vad jag menar.

 

Jag känner smärtan min kusin har. Hur många gånger har jag inte känt den själv? 

 

Listan skulle bli lång om jag drog upp alla hästar man fäst sig för. De är ens vänner. Stumma vänner på en marknad, med ett pris på huvudet. 

 

Efter en tid av förlust på förlust blir man på något sätt immun. Man börjar tänka bakåt. Tänk så mycket roligt man hade tillsammans. Tänk så mycket man lärt sig. Tänk vilka äventyr man har framför sig. Nya utrymmen i minnet lägger plats för skapande av nya äventyr. 

 

Såklart man inte vill ha någon ny vän när kraschen kommer. Men när lugnet lagt sig igen är det dags att lyfta blicken igen. 

 

Jag har alltid blicken mot horisonten nuförtiden. Jag längtar så att det brinner i bröstkorgen, till den dag när mitt äventyr sätter ett stort märke i mina minnen. Den dag när lyckan är min och den förblir så tills förlusten blir mitt egna val och inte en bieffekt av någon annans. 

 

Tills dess lever jag på annat håll. Tar var dag som den kommer. Drar en hand över pälsen på den häst jag råkar träffa på vägen. Önskar. Drömmer. Och tittar upp. 

 

Horisonten försvinner inte. Och det är tur. Förbaskat tur. 

 

 

Här delar jag med mig av mina små tillbaka blickar. Minnen som satt spår. Vänner jag minns. Favoriter. 

Ni får ursäkta för den kassa bildkvalitén. En del av bilderna är tagna med min gamla telefon.