För några dagar sedan fick jag en melodi i huvudet att fastna. En kort liten del av en låt. Mindre än en refräng. Några toner och takter. Låten hade jag hört förut och, men jag kom inte ihåg någon låttext utan fick gå runt och lida med en okänd melodi i huvudet utan att veta vad det var för låt. En del av minnet kom ihåg att låten inte var känd, och därför omöjlig att hitta. Jag hade älskat videon. Hur fin som helst. Underbar liten historia.

 

Och så idag. Nästan en vecka senare bestämemr jag mig för att "nu faaan" har jag fått nog av mina pormaskar och stegar in på Anttila för att köpa mig en aniktsmask eller ett hundratal. Och vad hör jag inte i högtalarna på en låg ljudnivå? 

 

Just den låten. 

 

Tack! Tack du kära människa som satt igång låten och därmed räddade mig från att leva i ovisshet! 

 

 

Jag hade då för tillfället två par jeans som jag bytte mellan. Ett par, favoritparet, som en gång hade sett svarta ut men på senare dagar hade börjat likna något som blekts i solen i misstag. Det andra paret jeans var en klassisk blå färg, men blev aningen fult påsiga runt knäna efter någon dags användning efter att man tvättat dem.

Så, ja. Det var dax att köpa ett nytt par. Och som de flesta av oss alltid gör, så gick även jag runt den gången i jeansbutikerna och letade det perfekta paret. Det jeanspar som såg perfekta ut i mitt huvud.
Någongång får man nog av att leta efter perfektion och ger med sig - nöjer sig med fel färg, eller att fickorna sitter aningen konstigt. De jeans jag slutligen valde var inte  den stora drömmen, men jag var nöjd. Den gången blev det ett par ljusgråa jeans av märket Crocker - märket vars priser jag inte behöver gråta över för att få ett helt okej jeanspar. 

 

Så hände det som man ser i gamla svartvita filmer när Charlie Chaplin skojar till det. Byxan sprack. Rätt över skinkan, precis bredvid fickan. Omöjligt att fixa. På grund av att jag trodde att det var mitt eget fel - att jag kanske suttit på något som lyckats riva upp mina nya jeans - gjorde jag inget försök till att få jeansen ersatta.

Såhär såg jeansen ut. (Don't mind mina värmande strumpbyxor under jeansen...)

Idag stegade jag in med mina två Crocker-jeans i JC-affären i köpcentret Forum i Helsingfors och slängde fram påsen på disken och frågade vad tusan jag skulle göra. Kanske inte riktigt, men jag frågade snällt om det fanns någon lösning på Jeansförbannelsen jag dragit på mig. Tjejen i disken pratade inte svenska, så hon bad sin svenskspråkiga kollega att ta över istället. (Då jag faktiskt bad om att få svenskspråkig betjäning...eller engelska)

 

Han såg på jeansen och tyckte att det var väldigt skumt att mina jeans spruckit på det sättet. Något kvitto på de gråa jeansen hade jag inte, men de blåa jeansen skulle de ersätta med ett par nya.

 

(Nu vet ni det om ni har några spruckna jeans!)

 

 Jag väntade i lugn och ro vid disken medan killen sprang iväg för att hämta ett par nya jeans till mig. Att han sedan kom tillbaka och ursäkta sig över att min storlek inte fanns längre var ju ingen överraskning precis. 

 

Så jag fick välja mellan att ta en annan storlek eller annan modell av Crocker-jeans. Jag gillade inte alls de jeansfärger som låg på bordet och började därför kika på de andra storlekarna. Kanske en nummer större ändå kunde gå (trots risken med påsiga knän). Vi letade och letade och hittade den storleken...på skyltdockan som stod på bordet bland jeans.

 

Jag höll nästan på att börja skratta av hur invecklat jag gjorde det för affärsbiträdet som fick börja strippa kläderna av skyltdockan. 

 

Byxorna passade dock, så det fick bli dem. 

 

De gråa jeansen bad han mig komma tillbaka med på fredag, då butikschefen är på plats, så att hon får avgöra om jag ska få ersättning för dem också eller inte. Jag håller tummarna för att hon är trevlig och har lite medlidande med mig och mitt byxproblem. Kanske jag borde köra på att gråta en skvätt också? Det vore lite konstigt dock. att gråta över jeans som jag köpte på vårsidan. 

 

 

Hejdå. 

 

 

 

 

 

När hade jag sånthär hår?! Låt mig gå tillbaka till den tidsperioden. Jag har totaltröttnat på att vara blond med slitet hår.  

 

 

Då. 

 

Ungefär nu (i slutet av sommaren). 

 

*gråter...nästan*

De senaste dagarna har jag funnit mig stressa över saker som jag inte hunnit göra. Det börjar med att jag missar en skoluppgift eller att jobbet erbjuder massor med jobb (inte att missförstå...jag VILL ju jobba), så har den onda cirkeln redan börjat. Eller att jag lämnar diskhon som ett husbygge som aldrig blir färdigt. Soffan fylls med kläder som borde sorteras mellan "fortfarande användbart" och "skitigt". På skrivbordet ligger kvitton på jeans som spruckit i baken (vilket påminner mig om att jag borde åka in till stan och försöka prata mig till ett par nya jeans, eller helst rabatt på nästa par. Och när jag ändå är i stan borde jag köpa en DVI-kabel, korrekt denna gång, och inte fel som förra gången.), kvitton på mat jag köpte i Syd-Afrika (som ska räknas igenom och lämnas till Arcada, så att jag alls får några slantar tillbaka), kvitton som bleknat så att jag i onödan oroar mig över vad som kanske en gång stått på dem.

    Mina vänner undrar om jag övergått till livsstilen som grottmänniska som skyggar för allt solljus, medan jag sitter här i min pyjamas framför datorn och harmas över att jag nästan svängt på dygnet, samtidigt som jag undrar i vilken ända jag ska börja jobba. 

 

Såklart det inte hjälper att blogga om mitt prioriteringsproblem. Det enda rätta är att börja i någon jävla ända och inte sitta och stirra rätt ut. Jag vet. 

 

Så. Nu ska jag ta tag i det här. Vi ses nästa år.

 

PS!  Jag kommer att vara personen på nyårsfesten som sitter i hörnet på golvet med med en dator-mus intrasslad i håret och fräser åt förbipasserade på ett väldigt ociviliserat sätt. 

 

 

Det finns en liten ponny i Nämpnäs. Han är den nyfiknaste av dem alla och lyser som guld. Eros heter han och ägs av en genomsnäll Heidi. Eros säger hej. 

 

Det var meningen att jag skulle fotografera Gina, men hon stack och gömde sig bakom en kulle. Eros stal showen. 

 

För första gången var min systemkamera inte full med bilder. Helt otroligt. Orsaken till detta var nog att jag inte ville riskera att mista min kamera. Johanneburg är inte direkt det säkraste stället att släpa runt på en systemkamera. Såklart är det sorgligt att jag jag inte lyckats klicka av fler bilder än detta. Men däremot som jag nämnde tidigare har jag trots allt ändå släpat runt på min lilla mini Nikon, och filmat en heeeel massa. 

 

Men men.. Här kommer några fåtal bilder jag lyckats klicka av med den. 

 

Jag tänkte uppdatera nu lite i efterhand med bilder och lite text om vad vi sysslat med i Johannesburg. Eftersom vi inte hade tillgängligt wifi de första dagarna, är det ju inte fel att uppdatera nu lite i efterhand om vad vi sysslat med. Jag kommer antagligen att klippa ihop en video till senare, då jag filmat i stort sett hela resan. 

 

Men nu i bilder...från början...

 

För ungefär en halvtimme sedan steg jag in i min lägenhet igen efter två veckor i Afrika. Det känns verkligen som om jag varit borta i månader och inte ynka två veckor. Så otroligt mycket har hänt, som om hela jag på något sätt förändrats där borta. Mitt tankesätt, jag, min syn på livet. 

 

Jaja. Jag ska väl inte göra en höna av en fjäder. Men det känns som att en ny Malin steg in genom dörren. En Malin med stora drömmar om framtiden. 

 

Nu ska jag göra något så vardagligt som att möta upp mina vänner och hänga hos Steffe. 

 

Lite speciellt att ta sig från det här: 

 

Till det här: 

 

 

Det har gått en vecka sedan vi förväntansfulla och nervösa steg på bussen för att bege oss mot flygplatsen och resa hela vägen till Johannesburg, Sydafrika. Jag kommer ihåg att hag knappt fick en blund de ynka timmarna in på natten innan det var dags att stiga upp fem på morgonen och traska ner mot bussen. När jag nu ser tillbaka på just den lilla gåbiten mellan lägenheten och busshållplatsen så kan jag nog påstå att det var just då jag var som mest nervös, rädd, eller ja kanske snarare livrädd. Tänk om jag aldrig skulle få se Finland igen?

 

Det var nog en riktigt dålig idé att se på dokumentärfilmen som en vän föreslog - en film om lagar och kriminalitet i Johannesburg. Därför fick jag också idén om att döden ligger på trappan och väntar.

 

Men vad är inte ett äventyr utan lite mordhot liksom? He...he... Dåligt skämt...jättedåligt.

 

Nu kan jag inte annat än skratta åt mina fördomar som jag hade då för en vecka sedan. Just idag slog det mig att jag har börjat vänja mig vid denna vidsträckta stad som inte verkar ha något slut i någon ända. Jag har vant mig vid att vi alltid sitter intryckta i Nicoles lilla blåa "Skyler" (en liten blå bil som med jämnan blir överhettad) och skumpar fram i 60 km/h (stadens hastighetsbegränsning var du än befinner dig inne i tätortens röra. Tro inte att någon tänker på att köra lite saktare än så.) över vägarna som svänger hit och dit. Här finns inga övergångsställen. Folk går hur som helst över vägen, när som helst. Det är inte som i Närpes där du står och väntar på att gå över vägen och försöker bedöma om du kommer att hinna över även om bilen är på 500 meters avstånd. Här är det bara att springa så fort du hittar en 100 meters lucka i trafiken.

Det som är svårare att vänja sig vid är att ignorera de fattiga som traskar runt i vägkorsningar mellan bilarna och försöker sälja halsband, flygdrakar, blommor, eller bara tigga.
Till exempel har vi varenda morgon kört förbi en korsning där en kille i tonåren, med ena benet amputerat strax under knät, sitter på trottoarkanten och tigger och livlöst stirrar över den rullande trafiken samtidigt som han kanske tuggar på lite mat. Jag vet att det är samma kille. Han rör sig alltid runt i just den korsningen. Samma kläder varenda dag.

 

Då känns det skumt. Riktigt skumt.

 

Sedan kan jag ju verkligen inte föreställa mig vad vädret är i Finland, när vi går runt i shorts och topp i 30 graders värme. Killarna från Cape Town klagar över att det inte finns någon strand svalka sig vid, medan jag bara är otroligt nöjd över att inte behöva frysa arslet av mig i Finland och alltid tänka att jag klädde mig för tunt just den blåsiga och regniga höstdagen när jag drar sommarjackan tätare runt kroppen under min 12 minuters raska promenad till skolan.

 

Sedan är det väldigt intressant att alla hus här omges av murar. Inte staket. Murar. Höga murar, vissa snurrad taggtråd på toppen. Det är verkligen inte meningen att du ska tappa bort dina grindnycklar här. Du är du hemlös.

 

De flesta grindar är automatiska och styrs av en automatnyckel, precis som en bilnyckel.
Och vad jag har märkt så räcker sig den signalen bättre än vilket wifi som helst i denna stad.

 

Johannesburgs internet är dåligt. Riktigt dåligt. Det är onödigt att prata om hur dåligt skolans internet är. Tro inte att youtube är något att använda i undervisningssyfte. En sådan video kan ta upp till 20 minuter att ladda, inklusive med avbrott i klippet. Tony (den andra online media-studeranden från Finland) och jag himlar ofta med ögonen över detta internet och drömmer oss tillbaka till A303-datasalen i Arcada.

 

Detta är orsaken till min otroligt dåliga uppdatering i bloggen. Det finns inte tid att sitta och vänta på tröga bilduppladdningar.

 

Nu har vi dock fått Wifi till huset där jag och fem andra är inkvarterade och vi sitter och skrattar ihjäl oss på fjantiga youtubeklipp som vi så gärna visar varandra när vi äntligen är online.

Kontigt nog är jag tacksam över vår brist på internet de första dagarna. Då blev vi så gott som tvungna att socialisera och hitta på grejer istället för att sitta med varsin telefon med skärmen lysande i fejset.

 

Vi har kommit otroligt nära varandra. Det känns som att vi bott här i en månad, eller längre. Vi känner varandra på en sådan nivå att vi kan peka ut vem som regarerar på ett visst sätt om något händer. Här skojas det om allt möjligt och skämtas hejvilt. Ingen kunde bry sig mindre i att du är osminkad, ofräsch eller luktar fotsvett. Vi traskar trötta runt på morgonen i diverse ofräscha nattpajtor och grymtar "Morning", och retas på att Liam spelar Miley Cyrus "We Can't Stop" varenda morgon bara för att jävlas (?), medan vattenkokaren spökar och kokar vatten när den känner för det (när som helst på dygnet).

 

 Sedan börjar vi vara rätt vana med att förföljas av någon sorters otur.

Det är ju inte varje dag som glas spricker när man ska diska och diskhon fylls av blod, eller någons mamma kommer på att ta med sonens hund till hundfrisören och ge den en "lejon-klippning" och sedan skicka en bild med ett "haha", eller chauffören nyser i en korsning och råkar svänga för tvärt så att bakhjulet krockar med trottoarkanten så att punktering uppstår, eller vi inte får tag i en enda taxi just den kvällen som vi tänker ta oss ut och äta istället för att sitta inne, eller bilen överhettas och vi får sitta på en bensinmack i 45 minuter, eller t.ex också får vi sitta fast i en trafikstockning i 45 minuter just den dagen som presentationerna ska ske. Bilstockningar är inget som händer i denna del av Johannesburg enligt chauffören.

 

Jag tror det får räcka för ikväll nu. Här får ni några bilder som grädde på tårtan av text.