Kladdar in en bild på fina Noblesse for no reason at all. Kan också med glädje tillägga att jag äntligen har fått tak över huvudet i Helsingfors. Ingen egen bostad, men en "gruppbostad" Delar lägenhet med 3 andra. Delar rum med en tjej.

 

 

 

 

 

 

 

 

Känner mig som 13 igen, men jag är en nöjd 13-åring.

 

 

 

Nu ska det färgas.

Tänkte att jag kanske ändå borde göra något idag även om huvudet var tungt, så jag letade mig ner till stallet och hämtade pollen från hagen och knöt fast honom ute på gården. Fyllde några hinkar med ljummet vatten och plockade fram den gula svampen jag köpte på rea i en krimskramsaffär i K-stad. Doppade svampen i vattnet och drog med den över ryggen på skitgrisen som egentligen borde ha en helt annan färg. Stackarn såg nästan ut som en dränkt kattunge där han stod genomblöt med manen slickad mot halsen och baken indragen under sig på grund av att jag nyss hällt en hel hink med vatten över honom. Själva shamponeringen gick bättre. Han njuter ju av att bli kliad och masserad speciellt under halsen och bakom öronen. Åh vad "ren" han blev. Han skulle ha kunnat ställa upp som dragdjur för jultomtens släde. Nästan.
Kände noggrant igenom rygg, ben efter ojämnheter, svullnader och sår. Hittade inga fel förutom ett litet sår strax nedanför högra framknä som jag smorde in med lite salva. Borstade noggrant igenom alla hårstrån i man och svans. Vi tog oss en liten promenad utefter vägen för att få honom att torka. Sedan borstade jag igenom man och svans igen för rolighetens skull och testade lite på att fleta i hans tjocka man, dock drog jag bort dem igen, då han bara såg löjlig ut i fletor. Passade på att olja in hovarna. Oj vad han glänste och sken som redo för att placeras i glasskåpet bland porslin. Klickade av några bilder med kameran på porslinshästen och lade ut honom i hagen igen.

Vad gör han inte då om inte rullar sig i den skitiga sanden precis innanför grindöppningen. Och ändå älskar man skitgrisen lika mycket i alla fall.

 

 

Det är vad jag skulle ha gjort idag med mitt sega huvud, om jag ändå hade haft en häst.

 

 

Man kan inte låta bli att gå och små-le hela dagen när man vet att det är sista dagen på jobbet.

Visst har det varit underbart skönt att få spendera så mycket tid utomhus hela sommaren. Såklart kunde det hav arit bättre väder och tåligare blommor och mindre ogräs, men det är ju sådant som gör att ditt tålamod växer sig starkt.

 

Jag och Annika (arbetskamrat) funderade på vad vi skulle skriva under "arbetssyssla" på våra tim-lappar idag. Varför inte dra till med något kul liksom, även om vi vridit svetten ur oss denna varma dag. Så vi kladdade dit lite halvslöa ord så att de som ska räkna vår lön får sig en funderare.

 

Senare funderade vi på om vi borde ha kladdat dit saker som; badat i "poolen" (springbrunnen), fiskat i vattenkaren, hoppat över häckar, rullat i rabatter, bajsat i komposten, jagat harungar och ekorrar över kyrkogården, tuggat jord och skruvat sönder gräsklipparna. Vi lät dock bli. Men det skulle ha varit kul.

Nog kan man också ha kul på en kyrkogård, helt dött är det inte.

 

 

 Kom hem från jobbet för en stund sedan och tog med hunden ut i vår lilla sgog bakom huset. Har inte varit där på jättelänge, vilket också märktes. Skogen börjar växa igen. Den är nog ganska magisk måste jag påstå.

 

Sitter nu och kikar igenom mitt fulla minneskort och tänker att jag VERKLIGEN borde tömma det. Där finns bilder av hästar, hundar, Linnéa, Linnéas vänner m.m, släktingar, hästar, mera hästar och Linnéas konfirmationsbilder i massvis.

 

Anni i skogen för någon minut sedan.

 

 

 Igår kväll när man kom hem från hundvaktande blev jag helt enkelt tvungen att plocka fram febertermometern. Tröttheten var oöverkomlig och ögonen kändes som om de ville ploppa ur skallen. 38,95, då pipade det. Fan, tänkte jag och visste vilken hemsk natt jag skulle få framför mig. Svetten som gjorde kläder och lakan dyblöta var absolut inte det värsta. På andra plats kom huvudvärken och på första plats kom mina turbotankar som raceade iväg i tvåhundratio. Det var nog det som fick mig att inte kunna sova.

När hunden började skälla som en skjuten gris höll jag på att gå i taket. Först tänkte jag vänta ut henne, men efter fina 15 minuter stod jag inte ut längre. På spagettiben drog jag fram valpgallret som hon avskyr och spärrade av vägen till vardagsrummet. Nu fan skulle det bli tyst på "kräket" som jag kallade henne inatt. Förlåt Anni.

För att få de hundratals tankarna att sluta studsa blev jag tvungen att försöka ligga och koncentrera mig på en sak i taget. Precis som när jag brukar teckna så låg jag och ritade abstrakta ansikten framför mig. Ansiktsdrag, linjer. Någonstans där och då somnade jag. Där i mitt abstrakta ritande.

 

Fick feber igen nu ikväll. Jeee. Det blir nog inget jobb för mig imorgon.