Väldigt tråkigt och mulet väder som drar ner ens humör något enormt. Det duggar och snöar om vartannat vilket skapar ett dis över åkern. Vi får inte någon skymt av solen och miljön ser ut som tagen ur skräckfilmen "The Road" (där solen inte lyser längre). Går man ut blir man antagligen genomblöt oavsett om du har på dig regnkläder eller dykardräkt. Vätan smyger sig in ändå. Därför borde alla stanna inne och se på film eller serier.

Men jag, jag ska ut och rida.

Ha en bra dag.

Se musikvideon. Ni hoppar antagligen till först och undrar stort, men sedan kommer ni att klarna. En jäkligt bra musikvideo och jäkligt bra musik.

Det är så lätt att glömma bort min vanliga vardag när jag kommer hem. Då förändras min "vanliga vardag" och blir en helt annan. Helt annan rytm, annan stämning, annat folk, annan omgivning. På ett bra sätt förstås. Jag trivs alltid bra här hemma, även om sängen är mindre än den jag har i Helsingfors.

Jag vet inte annat vad jag ska säga. Har inte lust att packa upp alla sladdar och kameran och hårddisken för att klicka av några foton av vår julstämning här hemma. Ja, här hemma finns massor med inbjudande julstämning. Mamma har till och med hängt upp en julstjärna i mitt fönster. Eftersom mina väggar är röda så färgas hela mitt rum till lysande rött när julstjärnan är på. En väldigt djup röd som tränger in i blodådrorna och värmer mig inifrån och ut. Detta gräver fram fina gamla minnen som påminner mig om varför jag gillar jul:

JULKLAPPAR! Såklart! Vad trodde ni?

Och har jag visat dem tidigare, så får ni se dem igen. Bilderna  är oredigerade.

Nästan i alla fall.
Somnade en stund (två timmar) pladask på sängen. Hörde tydligen inte telefonens väckarklocka (Joan Jett med hennes Bad Ruputation). När jag vaknade blev jag fundersom över att jag inte hört signalen även om jag sov med hörlurarna i med musik från datorn. Så jag tänkte att jag testar igen. Sov en halvtimme till och vaknade av att en rocklåt började spelas i öronen (från datorn), 5 minuter före väckaren ringde igen. Jodå den fungerade. Lite slött sätt att testa den bara.  He he.

Så nu packar jag och städar och packar ohch städar och fejsbuukar och städar. Och äter knäckebröd med olympia-ost.

Jag har ingen aning hur jag ska få med mig alla dessa väskor hem...? En ryggsäck. En stor adidas-väska, en väska på hjul, gitarrväskan + en stor påse fylld med julklappar. Ska detta månne sluta bra?

Det skyller vi på uppsatsen.

Tack å hej. Å gonatt.

Sitter och skriver på en uppsats som skall skickas in imorgon. Den skall vara 5 sidor lång och skrivas på akademsikt vis. Jag har skrivit en och en halv sida och jag LIDER! Så bara så att ni vet. Skriver jag inga blogginlägg de kommande dagarna så vet ni att jag har dött av uppsatskrivande.

Just saying.

Byggnadsarbetarna uppmanade oss att flytta alla saker i vardagsrummet/jessicas rum 1m från två bestämda väggar. Detta råkade vara de två väggarna som hörnsoffan och bokyllorna stod upp efter. Såklart skulle det vara just den väggen. Det kunde ju inte vara den väggen som endast fylls av en tv PÅ HJUL.
När vi som bäst höll på att flytta grejerna från väggen så hittade vi några grejer förutom smulor och damm.

När vi fann ett måttband:

Jag: Åh! Här ligger mitt måttband som jag använde till att mäta min benlängd. (Jag kikade på byxor på nätet och ville veta min benlängd.)

Azra och Jessica skrattar.

När jag hittade min bh:

Jag: Åh! Min en bh! (Råkade lämna det efter mig när jag plockat ihop byket och gick via vardagsrummet för att hämta något. Så jag måste ha tappat det)

Azra och Jessica var antagligen lite fundersamma där, men skrattade.

När en talrik kom fram under soffan:

Azra: En tallrik! (ett frågetecken dyker upp ovanför Azras huvud)
Jag: Ja, eh. Haha! Oj! Glömde den visst. Jag puffade in den under soffan så att ingen skulle trampa på den.
Azra: Jag borde definitivt blogga om det här. Malins lost & found. Hahahaha.....

HA! Jag hann före! :)

Det kan inte vara lätt att bo med mig, men jag har i alla fall kul! x)

Äh, jag drar en till när jag ändå har upp farten.

Real Steel såg jag i fredags tillsammans med Azra. Jag hade sett trailern, och kände för att kika å något coolt. Hade dock inte allt för stora förhoppningar om filmen, eftersom den handlar om robotar. Jag är inget stort fan av Transformers-filmerna, eftersom de har NOLL känsla, så jag var lite beredd på det. Men visst har jag sett Iron-Man och hoppades därför smått på en likadan fullträff.

Och FULLTRÄFF blev det.

Filmen utspelar sig i en närmare framtid och handlar om Charlie Kenton, en man som lever på att köpa, sälja, bygga och tävla med stora robotar i något så kallat robot-boxning. Dock går det inte fullt så bra för honom och han är skyldig folk en del pengar till höger och vänster. En dag får han veta att hans ex-fru har dött och att sonen till honom och exfrun behöver en vårdnadshavare.  Charlie har inte sett eller brytt sig om sonen sedan han blev född, men han gör en deal med ex-fruns systerns rika man; systern får vårdnaden om sonen och Charlie får 100 000 (för att avsäga sig vårdnaden) pluss att han blir tvungen att ta hand om sonen under sommaren.
Sonen som heter Max, har ingen lust att stanna över sommaren med pappa Charlie. Dock är han väldigt intresserad av vad pappan sysslar med - robotarna. Charlie och Max har äntligen något gemensamt, även om de strävar åt olika håll i stor del av filmen. Då får man äntligen se den härliga far och son-relationen som inte alltid är den enklaste.

Charlie Kenton spelas av Hugh Jackman och sonen Max spelas av Dakota Goyo. Jag är aningen chockad över hur bra personkemi dessa två killar har! Dakota gör ett klockrent skådespeleri för sin unga ålder och jag tror minsann att Hollywood har hittat en ny barnskådespelarfavorit. Hans energi smittas av och han skapar under filmens gång en väldigt fin kontakt med "metallburken".  Filmen bjuder på massor med skratt men även sorgligare stunder.

Visst kan man förutspå det mesta i filmen, men under en ganska tidig del av filmen så skiter man i att man vet hur det kommer att gå. Man gläds med och tycker att filmen är jäkligt kul och bra gjord.

Såklart ni ska se den här! 
Filmen får: 9/10!

Mamma! Jag vill ha en 11-årig cool lillebror och en robot till julklapp! Tack!

Jahap! Då kör vi i gång då. Mina läsare har trots allt något att säga till om här i bloggen.

Jag skulle inte alls på bio ikväll. Verkligen inte. Jag skulle handla julklappar, men hamnade i Tennispalatsets sal 1 (största salen). Det var verkligen jätteintressant att gå på bio själv. Aldrig tidigare har jag behöva gå ensam, men nu valde jag det. Den största fördelen med att åka ensam var att jag bara behövde hitta plats åt mig själv i en överfull biosal. Jag fick platsen mitt i salen(!!), eftersom blyga finnar inte vill sitta bredvid varandra och gärna bokar platser med mellanrum. (HA HA!)

Filmen som jag såg var New Year's Eve. En hollywood-pyttipanna med en bunt av kända skådespelare och skådespelerskor som alla fick vara med på något hörn. Här kan ni kolla exakt vilka: IMDB.

Nyår i New York och förberedelserna inför detta stora evenemang, det är vad filmen handlar om. Vi får träffa olika karaktärer som satar stort på den kommande festen, och vissa som är mindre festsugna. På olika sätt träffar de olika karakärerna varandra och förgyller varandras nyår. Precis som Valentines Day är New Year's Eve regisserad av Garry Marshall och jag kan inte precis påstå att filmerna skiljer sig speciellt mycket åt.
Har man sett Valentines Day, så vet man i princip vad som händer i denna film också, vilket gör den lite för förutsägbar (som de flesta hollywoodfilmer).
Men alla vet vi att Hollywood har en viss glans att bjuda på. Det är ju därför vi fortsätter med att se dessa filmer. Man får definitivt uppleva hur ett magiskt nyår i New York kan vara och jag som tidigare inte hade någon julstämning över huvud taget fick ett litet ljus tänt i mig. Kanske jag också kan finna jul och nyårs-friden i år?

Nå? Vad tyckte jag i helhet om den då. Helt ok. Det var ju i alla fall kul att sitta och titta på de kända ansiktena och dreggla lite över Zac Efron.

Filmen får 6/10.
Jag var trots allt nära gråtkänslan tack vare Hilary Swank.

Borde jag? Borde jag låta bli?

Sitter nämligen här och funderar på om jag ska börja göra film recenssioner på de filmer som jag går och ser på bio. Jag är väldigt ofta på bio. Med ofta menar jag en gång i veckan.

Jag är 100 % säker på att jag inte kommer att få något svar från er på denna fråga, eftersom mina läsare är väldigt tysta, men Borde jag börja göra movie reviews?

Jag kastar mig ner framför era fötter och ber er svara, eller så knyter jag fast er på en stol och hotar att sticka en kniv i er om ni inte svarar. Svara. Snela?

Jag är skit på att äta stark mat. Jag äter nudlar med vanliga nudelkryddor och min tunga BRINNER!

Som pappa skulle ha sagt: "Å annars mår du bra?"

Ja pappa, men annars mår jag bra.

Jag antar att jag lät väldigt arg igår i mitt blogginlägg, trots att jag inte var det. Jag hade bara en väldigt bestämd åsikt. Jag antar att jag borde ha kladdat dit en hög med smileys för att folk skulle förstå vad jag kände när jag skrev texten. Svordomar i text gör en tydligen arg (?).

Ja, jag drog alla människor över en och samma kam igår. Såklart det finns undantag på underbara människor som frågar för att de verkligen undrar. Det är dock väldigt sällan detta sker. Oftast när man får frågan "Varför gillar du Twilight?" så får man genast den där nervärderande blicken som borrar in i kropp och själ.

Ska jag då står där och berätta att jag gillar självaste dramat och berättelsen i Twilight. Att jag gillar att Stephenie Meyer ger oss en annan bild av vampyrer och varulvar äv den traditionella. Att det verkligen inte bara handlar om sex och hångel. Att jag verkligen gillar karakträrerna i boken/filmen. (OBS OBS OBS! Förstå att detta inte är de enda orsakerna till varför jag gillar Twilight. Det finns så otroligt mycket som inte går att beskriva med ord. Det handlar om tycke och smak.)

Nej, det tycker jag inte är nödvändigt. För hur skulle den som frågar förstå när den redan har sin förutbestämda åsikt som den hackat in i berg och sten?

Varför ska jag då sätta min dyrbara tid på att förklara för någon som egentligen inte bryr sig i att ta till sig det jag har sagt?

Som min kära vän i väst sa när jag skrev att jag hade ångest över att jag publicerat texten:

"Ingen vits att ha ångest för egen sanning. Du uppmanar ju bara oss andra att söka efter VÅR (sanning). De flesta vågar faktiskt inte ens leta, för de är rädda för vad de eventuellt ska hitta.
Du vågar."

Vet ni. Jag är rätt så säker på att hon har rätt.


Och tack Jesse för att du är en av de få som frågar för att få veta vad jag verkligen tycker.

Över att jag faktiskt publicerade det förra inlägget. Dessutom också på facebook.

Äh fan. Jag får väl ta skiten. Radera, det är för fegisar (intalar jag mig själv och biter mig frenetiskt i läppen).

Jag skulle så gärna vilja förklara åt alla hur min hjärna fungerar, hur jag tänker och vad jag tänker. Men hur skulle detta fungera? Ingen kan ju förstå exakt hur och vad jag (och VARFÖR) tänker även om jag skulle ha hela svenska-akademins ordlista som hjälpmedel.

Det mitt liv har sett, hört, känt m.m är det som har format mitt jag. Mitt liv har format ett samvete, en vetskap och en sanning. Min sanning.
Jag bryr mig inte i om min sanning inte passar någon annan, för den är skapad för mig.

Säger jag att jag gillar Twilight, så får jag såklart en motfråga.  "Varför gillar du Twilight?" eller snarare "Hur kan du gilla Twilight?".

Utan att jag ens har svarat på frågan så har jag automatiskt blivit dumförklarad, stämplad som fjortis och mainstream. För vem är dessa personer som frågar dessa motfrågor? Jo, de som inte är ett fan.

För ett fan skulle SURE AS HELL inte fråga en sådan fråga. Fans förstår utan komplikationer, vare sig frågan gäller Metal, Michael Jackson, Justin Bieber eller Harry Potter.

Så varför har jag och mitt tycke fastnat för hästar, färgen blå, skor, söta killar, ostädat rum, vackert väder, disney-filmer och allt annat jag gillar?

Det finns ju inte sådär fruktansvärt många färger i världen som man kan säga namnet på utan att behöva rabbla upp färgkoder. Så mitt färgval gör mig JÄVLIGT MAINSTREAM. Hästar då? Ja även det gör mig JÄVLIGT MAINSTREAM. Söta killar då? Ja vad jag vet i detta läge så är jag inte homosexuell. Så att jag gillar söta killar gör mig så förbaskat jävla mainstream.
Förstår ni nu?

Detta är orsaken till att jag inte ens vill brottas med tanken att göra mig mindre mainstream. För jag ÄLSKAR den jag är. Att jag ska behöva förklara för folk varför jag jag gillar det jag gillar är det mest idiotiska någonsin eftersom det är det mest självklara NÅGONSIN!

Jag hatar lakrits, jag älskar nougatglass, smaken av öl är blä, jag gillar kramdjur, jag gillar inte metal och hård-hård-rock, jag gillar krulligt hår, jag hatar att bli skrämd, jag älskar att sjunga för mig själv så att ingen hör för att jag vet att jag inte kan träffa de högsta och lägsta tonerna, samtidigt som jag tycker att jag är världsbäst (i min egen kategori) på det jag gör.  Jag gillar att gilla.

Så snälla rara männsikor. Tänk på era egna liv. Vad brinner ni för? Vad får er att fnittra som tonårsflickor? Vad får er att tappa andan? Vad får er att hoppa av glädje? Vad får er att smälta?

Vet du inte? Ta då för i helvete reda på det. För vad är annars livets goda mening?

Jag tänker dö lycklig om jag så ska vara den sista på jorden som tycker att vampyrer får glittra.


Jag hoppas att ni fick ut något av denna långa radiramsa och inte strirrade er blinda på det faktum att jag gillar Twilight och Justin Bieber. Oh god! Did I actually say Justin Bieber? Oh Yes I did. In your face.
Jag antar att ni är smarta nog att inte bry er om "i vilken grad jag gillar det jag gillar". För jag hoppas att jag slipper att förklara för er att jag inte har ett täcke med Robert Pattinson på och att jag inte lyssnar dagarna i ändan på "Baby, baby baby ooooooooohhhhh". Och jag kan hålla handen på hjärtat och säga att jag andas LUFT.

Tack och adjö för ikväll. Hoppas ni får en mysig fredag i stormen. Jag gillar fredagar.


Förresten. Jag såg filmen Real Steel ikväll på bio. Och den var JÄVLIGT bra.  Fråga inte varför jag tycker det. Bedöm filmen själv och ta reda på vad NI tycker.

Vaknade halvyr hos Steffe. "Vad gör jag här?"

Tog metron till järnvägsstationen. Tog buss 18 hem. Spenderade en halvtimme på soffan, utan att klä av mig ytterkläderna (inklusive skorna). Tog buss 57 halvvägs till skolan. Bytte buss till 506.
I skolan någon timme. Blev trött.
Gick till busshållplats. Bussen kommer om 18 minuter. Fan.

Tog spårvagn 6 från skolan. Kom på att jag sitter på fel spårvagn. Bytte spårvagn i snöstorm. Spårvagn 8 nästa.
Steg av i Tölö snöstorm. Tog buss 14 hem då det stod att buss 18 var senare än 14. Problemet med 14 är att man måste gå en bit längre än om man tar 18.
Buss 18 kör förbi. Fan.

Azra vill att jag ska komma till Vasa Nation ikväll. Bör jag spndera mer tid på Helsingfors Lokltrafik ??????FRÅGETECKEN FRÅGETECKEN????????.




Skrivet senare:

Jo, det blev att åka till nationen. Så jag sätter in två stycken buss 14.

Azra köpte plåster. Jag undrar om det är någon som vet om plåster lindrar mot ångest?

Mitt rum har åter igen förvandlats till en organiserad oröra som bara jag kan förstå mig på. Det ser ut som ett väldigt personligt konstverk. Jag gjorde en kamerautflykt genom rummet och hittade lite roliga vinklar här och där.

Nu ska jag roa mig med att...
...jag vet inte vad.

Jag och Azra låg på sofforna och tittade på Beauty and the Beast.
Roligare än så blir det inte idag.

Dessutom har jag blivit förkyld. Tumme ner.