Jag hade då för tillfället två par jeans som jag bytte mellan. Ett par, favoritparet, som en gång hade sett svarta ut men på senare dagar hade börjat likna något som blekts i solen i misstag. Det andra paret jeans var en klassisk blå färg, men blev aningen fult påsiga runt knäna efter någon dags användning efter att man tvättat dem.

Så, ja. Det var dax att köpa ett nytt par. Och som de flesta av oss alltid gör, så gick även jag runt den gången i jeansbutikerna och letade det perfekta paret. Det jeanspar som såg perfekta ut i mitt huvud.
Någongång får man nog av att leta efter perfektion och ger med sig - nöjer sig med fel färg, eller att fickorna sitter aningen konstigt. De jeans jag slutligen valde var inte  den stora drömmen, men jag var nöjd. Den gången blev det ett par ljusgråa jeans av märket Crocker - märket vars priser jag inte behöver gråta över för att få ett helt okej jeanspar. 

 

Så hände det som man ser i gamla svartvita filmer när Charlie Chaplin skojar till det. Byxan sprack. Rätt över skinkan, precis bredvid fickan. Omöjligt att fixa. På grund av att jag trodde att det var mitt eget fel - att jag kanske suttit på något som lyckats riva upp mina nya jeans - gjorde jag inget försök till att få jeansen ersatta.

Såhär såg jeansen ut. (Don't mind mina värmande strumpbyxor under jeansen...)

Idag stegade jag in med mina två Crocker-jeans i JC-affären i köpcentret Forum i Helsingfors och slängde fram påsen på disken och frågade vad tusan jag skulle göra. Kanske inte riktigt, men jag frågade snällt om det fanns någon lösning på Jeansförbannelsen jag dragit på mig. Tjejen i disken pratade inte svenska, så hon bad sin svenskspråkiga kollega att ta över istället. (Då jag faktiskt bad om att få svenskspråkig betjäning...eller engelska)

 

Han såg på jeansen och tyckte att det var väldigt skumt att mina jeans spruckit på det sättet. Något kvitto på de gråa jeansen hade jag inte, men de blåa jeansen skulle de ersätta med ett par nya.

 

(Nu vet ni det om ni har några spruckna jeans!)

 

 Jag väntade i lugn och ro vid disken medan killen sprang iväg för att hämta ett par nya jeans till mig. Att han sedan kom tillbaka och ursäkta sig över att min storlek inte fanns längre var ju ingen överraskning precis. 

 

Så jag fick välja mellan att ta en annan storlek eller annan modell av Crocker-jeans. Jag gillade inte alls de jeansfärger som låg på bordet och började därför kika på de andra storlekarna. Kanske en nummer större ändå kunde gå (trots risken med påsiga knän). Vi letade och letade och hittade den storleken...på skyltdockan som stod på bordet bland jeans.

 

Jag höll nästan på att börja skratta av hur invecklat jag gjorde det för affärsbiträdet som fick börja strippa kläderna av skyltdockan. 

 

Byxorna passade dock, så det fick bli dem. 

 

De gråa jeansen bad han mig komma tillbaka med på fredag, då butikschefen är på plats, så att hon får avgöra om jag ska få ersättning för dem också eller inte. Jag håller tummarna för att hon är trevlig och har lite medlidande med mig och mitt byxproblem. Kanske jag borde köra på att gråta en skvätt också? Det vore lite konstigt dock. att gråta över jeans som jag köpte på vårsidan. 

 

 

Hejdå.