Mitt liv. Kapitel 22.
Så var vi här då. Sista sidan av kapitel 21 har vänt och rubriken på följande sida står tydligt och klart. Kapitel 22.
Livet är som en bok. Verkligen.
När man ligger i morsans mage skapas pärmbilden. Det är ultrasljudsbilderna som är pärmbilden. Förhoppningarna om vad den där lilla sperman/krypet ska kunna hitta på i framtiden. Våra föräldrar sitter och tittar på bilden och undrar vad det är för bok de kommer att få läsa.
När man ligger i morsans mage skapas pärmbilden. Det är ultrasljudsbilderna som är pärmbilden. Förhoppningarna om vad den där lilla sperman/krypet ska kunna hitta på i framtiden. Våra föräldrar sitter och tittar på bilden och undrar vad det är för bok de kommer att få läsa.
Sedan börjar du sparka i den takt som du växer. Detta är förorden. Hur hårt du sparkar, eller sparkar du över huvud taget? Är detta en bok fylld med action eller är det ett lugnt drama?
Sedan kläcks du. Ditt första skrik blir huvudpersonens första mening eller tanke.
Kapitel ett och två kan kännas lagomt tröga. Under dessa sidor presenteras huvudpersonerna. Föräldrar, släkt och dina första vänner.
Sedan sätter kapitlen fart ju äldre du blir. Mera action och fart. Massor händer.
Tonåren. Ja, då börjar du undra varför du över huvud taget läser den här boken. Antingen känns den höpplöst kass eller så kanske du verkligen inte kan sluta läsa, även om du är rädd för vad som kan finnas på nästa sida.
Tonåren. Ja, då börjar du undra varför du över huvud taget läser den här boken. Antingen känns den höpplöst kass eller så kanske du verkligen inte kan sluta läsa, även om du är rädd för vad som kan finnas på nästa sida.
Vissa dagar vill du glömma och försöker riva loss sidor, även om någon alltid tejpar dit dem igen. Sedan finns det förstås blanka sidor, som du i efterhand undrar vad du egentligen sysslade med under den tiden.
Sedan börjar saker hända igen. Du är 18. Sparkas ut från hemmet. Din bok får konstiga vändningar och möjliga spår om vad som kommer hända i framtiden kladdas sit. Jobb? Barn? Familj? Eller så inte. Kanske fler fester än indianer i kanoter.
Eftersom jag landat på kapitel 22 så vet jag inte vad som händer näst. Men trögt går det. Boken får ligga på nattduksbordet medan jag funderar vad som ska hända näst.
Vad jag vet är att när du dör läses baksidan upp på din begravning. Detta kan vi kalla för den korta beskrivningen av ditt liv. Ingen kan egentligen avslöja för mycket i en beskrivning.
Boken kan heller aldrig läsas av någon annan än dig själv. Vissa kanske försöker skriva ner den i så kallade "biografier", men ingen lyckas riktigt bra.
Jag antar att min bok börjar närma sig storleken av Harry Potter-serien tillsammans. Man kan ju gissa i alla fall.
Ha den äran Malin. Nu bläddrar vi tillbaka till kapitel 18. Där trivdes jag bra med studentfirandet och smörgostårtorna.
Renovering pågår i bloggen.
Bloggen är just nu ett renoveringsprojekt. Flyttar om i koderna och kastar saker hit och dit.
Orkar dock inte fixa klart den ikväll. Den får ligga till en annan dag. Nu ska jag försöka pressa min kreativitet till max och trycka ur mig några logon.
Ha de gött i värmen.
Den där bitchen på fyra ben med ljusa slingor i pälsen.
Jag vet inte vad vår hunds problem är. Så fort hon ser grannhunden blir det skällkalas på vår gård. Hon är ju inte så värst stor, men har ett skall som låter som en medelstor hunds. Jag tror hon utnyttjar det för att försöka visa sin makt, men hon är för feg för att gå fram och hälsa. Någon gång så går det bra, om garnnhunden är kopplad. Då blir det kisskalas och alla ska kissa i samma pöl.
Fattar mig verkligen inte på hundar ibland.
Om någon undrar så är vår hund (Anni) en blandras mellan en Collie och en Dandie Dinmont Terreir. Speciell mix...verkligen.
Anni ser Tindra.
Tindra ute och går.
Skällkalaaaas!!
Efter en stund vänder hon ryggen till när Tindra försvunnit runt knuten.
Här försöker jag få henne att se på mig.
Ojoj... Vem kommer där? Jo Tindra. Gnäll och skällkalas igen som sedan blev ett kisskalas.
Greyspot.blogg.se
Jag kom här om dagen på att jag spenderar en massa tid på flickr.com när jag letar bilder att inkludera i mina webdesigner som jag gör på praktiken. Snabbt kom jag fram till att jag har en stor passion för svartvita bilder.
Så...då kom jag på. Varför inte starta en svartvit bilder-blogg med mina favoritbilder som jag hittar på nätet?
Fixat och klart.
Dät car.
Det här måste man ju blogga om.
Dagens.
Vi stressar. Vi ska iväg på konsert. Vi står tre kvinnor i farstun och sliter i jackor så att de flyger.
Linnéa: "Var är min jacka??" (aningen stressad)
Jag: "Men du kan låna min bruna läderjacka!"
Linnéa ropar med gäll röst (misstänker ett extremt inslag av damp/trotsålder): "NÄÄÄJJ!! JA VILL ITT SE UUT SOM KÄKKÄÄÄ!!"
Choo choo
Bortgjord.
Jag borde kanske göra bort mig oftare och skriva fel. Det får läsare att börja tala. Haha...
Så... ja. Hur var det nu igen. Finland vann väl 4 - 1 mot USA igår, eller?
VM hockey ikväll. Nu är det dags igen.
Jovisst ska ja se matchen ikväll när lejonen kämpar mot Tjeckien. Dock blir det inte att sitta och ropa med kompisarna på någon sportbar i H-Fors. Det blir att sitta i soffan med mamma och pappa, vilket blir intressant...
THE FUN LIFE.
Biter du så biter jag hårdare. Men ge mig en klapp på axeln och du får en kram tillbaka.
That infinite happy stupid.
Lycka.
Att äntligen få sätta sig upp underbara Gina igen och galoppera runt på en travbana. Fart och fläng.
De som inspirerar mig.
Ligger i sängen och funderar över livet. Min röst är ännu inte fullt tillbaka. Jag låter lite som en såndär tuta som barn brukade ha på sina cykelstyren förut. Jag kan ännu inte säga en hel mening eller ens ett ord utan att rösten spricker och "tutar".
Så nu sitter jag i sängen och funderar över livet lite. Ibland måste man ta sig tid att göra det. Tänka lite på vad som spelar roll och vad man kanske skulle kunna skippa helt och hållet. För tillfället känns det som att jag sitter fast med foten i en av lerpölarna som våren dför med sig. Nu måste jag bara se upp så att jag inte torkar fast där när sommaren kryper på.
Det är nu som jag söker inspiration och ibland också finner den. Ofta finner jag inspiration i andra människor och deras tänkande. Det är därför som jag nu ska presentera människor för er som inspirerar mig allt som oftast. OBS! Det finns ingen "rangordning" på dessa inspirerande personer, eftersom alla inspirerar på olika sätt. Här kommer alltså en lista av personer i slumpad nummerordning.
1. Johanna är en vän och en av de mest omtänksamma människor man kan stöta ihop med i denna värld. Vem är Johanna? Hon är tjejen som under sin graviditet för 8 år sedan lät mig börja motionera hennes häst. Det är svårt att hitta en mer livsnjutande person. Luften kring henne glöder av omtänksamhet och inspiration. Hon får dig att tänka positivt och släppa ånger och frustration.
2. Jutta, är min lärare i de kurser som har något att göra med "design och grafik" i skolan. Hon puschar dig till det positiva och får dig att göra något kreativt. Hon kan finna något gott i nästan allt, även i en riktigt jobbig måndag morgon.
3. Jennifer Lawrence, är en skådespelerska. En helvetes bra sådan med en dunderhärlig personlighet som får dig att önska att du vågade mera själv.
4. Carrie Hope Fletcher, en karismatisk youtubare (ItsWayPastMyBedTime) som vloggar om allt och inget. Hon får dig att landa med fötterna på jorden och titta dig omkring. Hon är också syster till Tom Fletcher, som är sångare i ett av mina favoritband (McFly).
5. Julia, en av min bästa vänner. Tjejen som jag hängt med (speciellt i hästsammanhang) sedan lågstadiet. Hon är den ärligaste människan jag någonsin stött på och jag skulle dö om hon försvann. Om jag blir gammal och senil och hon likaså, så hoppas jag vi sitter i samma rum och stirrar ut genom samma fönster på ett gammalt ålderdomshem. Hon är tjejen som ger dig hopp när allt verkar miserabelt.
6. Ed Sheeran, coolaste och mest inspirerande musikern där ute just nu. Han låtar är renare än guld.
7. Peter Pan. Ehm, ja han är ju inte precis en äkta människa. Men denna karaktär har alltid inspirerat mig, speciellt när jag var i tonåren. Nog visste jag vem han var i barndomen också, men det var först i tonåren jag verkligen fäste mig i den härliga karaktären. Jag såg mig själv som en "Petra Pan". I högstadiet var jag fruktansvärt frustrerad på hela grejen med att man måste växa upp. Alla tjejer började sminka sig och påskynda mognadsfaktorn för att bli vuxna så fort som möjligt, medan jag själv hoppades att få stanna kvar i sandlådan.
8. Ellen DeGeneres. Jepp, hon hör definitivt hit. Den som inte gillar vad hon gör borde skickas till månen.
9. Charlie, huvudkaraktären från boken "Perks of being a Wallflower" av Stephen Chbosky. Svårt att säga varför han inspirerar, men han är så förbaskat godhjärtad och ärlig för sitt eget bästa att han blir utstött.
10. Min egna spellista på spotify. Ja detta är ju definitivt inte någon person, men det känns nästan så. Mig i sånger.
11. Lucy Spraggan - musiker och sångerska som deltog en liten stund i X-factor i England, men hoppade av då hennes musikstil inte riktigt passade in i tävlingsförhållanden.
12. Skylar Kergil - youtubare (skylarkeleven), musiker, trädkramare, aktivist och godhjärtad kille som vet vad han vill. Som 15-åring tog "Sky" det stora beslutet att bli kille.
13. Susanne, min moster som inte är rädd för att göra något som intresserar henne.
14. J.K. Rowling. Hon som skrev om Harry Potter.
Jag kanske glömt någon, men just nu nöjer jag mig med de nämnda.
När rösten försvann.
Jag är stum. Får inte en liten ton ur mig. Endast viskningar. Och jag avskyr det. Det är nu man förstår hur mycket man pratar normalt. Bara små saker som att hålla med och instämma när man är överrens om något, eller när man bara ska svara ja eller nej på en fråga. Nu fungerar inget.
Jag får inte ens ut de små gnälliga ljuden som min röst hade igår, de ljuden som lät som en döende säl. Nu är jag på riktigt stum. När jag nu ska försöka prata låter det som en pressad utandning.
Jag saknar min röst som jag annars alltid hatar att höra via någon inspelning. Jag saknar att kunna prata. Helst av allt det där att kunna nynna på något. En liten irriterande sång eller vad som helst.
Allt utom att vara stum.
Jag kommer ihåg frågan man undrade över när man var yngre. "Om man var tvungen att välja, vad skulle man då vara av stum, döv eller blind?" Då var stum det självklara svaret.
Nu får jag ju pröva på det, och det är sannerligen hopplöst. Sannerligen.
DINGBATS FUCKYEAH
Sitter och letar ikoner på praktik-jobbet. Jag hittar inte riktigt det jag söker.
I målandets stadie
Det är helt otroligt vad jag har börjat måla mycket! Mina tankar går i målandets banor och jag går bara runt och tänker på vad jag ska måla här näst. Från att ha tecknat och målat på Heath Ledger bilden fick jag idag idén att måla disney-figurer. Så ikväll hann jag kladda ner lilla Simba från Lejonkungen. Imorgon tror jag det blir Peter Pan.
Tecknar igen
Ljusare i dag.
Så mycket bättre dag idag. Verkligen.
Hade till och med chansen att umgås med en liten fyrbent järnskodd filur.
Annars så hjälper jag mamma att planera vad som ska upp på loppisbordet imorgon. En del saker är vi överrens om att sälja, andra inte. Genast mamma frågar något som har med mina gamla hästböcker att göra, eller bara en leksak som frambringar för många fina minnen, gör att jag lägger mig på tvären.
Dock har jag tagit det "stora" beslutet att sälja två av de akvarellmålningar jag lyckades pressa ur mig under 2010, då ingen i det här hemmet har lust att ha Justin Bieber eller Miley Cyrus att hänga på väggen här. Så fort växte min syster ur den musiken. Men tavlorna är jag stolta över.
Nu gäller det bara att tjäna på dem också. Lite sorgligt är det allt att se dem ligga på ett loppisbord imorgon. Jag blir faktiskt aningen känslomässig över allt jag målar.
