...att jag kommer att börja blogga under ett annat bloggnamn i sommar. Nu betyder inte detta att jag någonsin byter ut denna helt mot den andra. Orsaken till att jag delar upp bloggandet på detta viset är på grund av att en stor del av sommaren kommer att gå i "hästens tecken".  Och då tänkte jag att det är lika bra att starta en ny blogg, så jag inte kladdar ner denna med "hästbajs", eftersom hösten kommer att innehålla allt förutom hästar. 

 

Så här har ni den hästiga bloggen: 

 

 

 

 

 

 

 

  "Everything around us that we call life,

 

 

 

Det blir lätt att tiden flyger iväg när man har kul. Eller som jag de senaste månaderna tänkt det; nöjaktigt. Samtidigt som vintern och snön på utsidan av mitt fönster lider i plussgraderna, väntar jag på något bättre. Något riktigt bra. Men frågan är. Hur länge ska man behöva vänta? Och är att vänta det enda rätta? 

 

Sist och slutligen vet jag ju att det inte är sommaren jag väntar på. Även om sommaren kanske lättar på alla sorters tyngder. 

 

Video efter video på nätet av talanger, komiker, vloggare, talare, musiker och what not spelas upp för mina slafsande och slukande ögon. Jag känner mig inspirerad för sekunden. Inspirerad att plötsligt göra något annorlunda, eller pröva på något nytt. Dvs tills videon tar slut och jag inte kan komma på något bättre än att klicka mig vidare på jakt efter något bättre. 

 

Någonstans över midnatt kryper desperationen alltid in på mig. Inte sova än, tänker jag alltid. För jag väntar ju på något. Men vad, det vet jag inte ännu. Det enda jag vet är att jag bara ska se nästa video. Och nästa. 

 

Inspirerande videor gör mig väldigt glad. Människor i en video som inte vet att jag existerar, peppar mig att uppfylla mina drömmar. Så för en stund föreställer jag mig göra precis det jag vill göra.

Men ganska snabbt märker jag kedjorna kring mina fötter. Kedjorna som som alltid verkar vilja påminna mig om vad som är möjligt och omöjligt. 

Andras förväntningar, den obrydda omgivningen, pengarna och den enda trygga tillvaro jag råkar veta av gör mig plötsligt otrygg och skrämd. För tänk om det går illa. Tänk om det inte blir som jag tänkt mig? 

 

 

Finland. Att endast ta sig ut från detta land verkar vara en överdrift i många andras ögon. Finländare är som vi alla vet oftast väldigt smarta och logiskt tänkande människor. Vi för inte onödigt ljud, ler inte när det absolut inte är nödvändigt och litar på att bussarna går enligt tidtabellerna. Vi gillar inte att stå ut i mängden, vara först med att räcka upp handen, eller prata mer än nödvändigt. Vi satsar inte på succé, utan nöjer oss med lagomt. Vi sitter i publiken medan resten av världen står på scenen.

 

Amerika. Nu som jämförelse..Vi kan tycka att amerikaner är aningen galna. De har onödigt stora drömmar och alla verkar tro att det inte är omöjligt att bli precis vad som helst. Via de amerikanska tv-serierna ser vi hur bröder, systrar, föräldrar, släktingar, vänner och bekanta, ja även en och annan främling - uttrycker sina känslor i ord, mer än nödvändigt. Orden "I love you", är ungefär som en klapp på axeln i Finland. För vi i Finland är övertygade om att det är onödigt att påminna varandra om att vi verkligen älskar våra nära och kära. Det är ju självklart, eller hur? Orden får oss att dra in huvudena i våra skal likt sköldpaddor. 

 

Som Martin Luther King sa: "I have a Dream". Och nog inspirerade han minsann nationen med sina ord. 

 

Men vi i Finland mjuknar inte allt för enkelt för vackra tal. Vi bryr oss inte i vad som sker utanför vårt hem så länge vi själva är trygga, med värme i batteriet och mat i kylskåpet. 

 

Vi drömmer inte. Vi lever. Eller snarare överlever.

Jag skulle inte kalla det att leva. 

 

 

 

Tack vare de okända människorna som lyckats - som stolt står där framme och presenterar sig och sina idéer och erfarenheter, som peppar oss att leva vårt liv som vi vill, som låter oss välja, som låter oss se att det går så länge man vill - fortsätter min lilla låga av hopp att brinna. Även om dessa människor kanske är den största dagdrömmande amerikanen, eller en småpratande och tedrickande engelsman, eller en norsk bergstigare - låter jag mig inspireras. Jag låter mig drömma. 

För det är egentligen bara en sak som hindrar mig. Och det är mig själv. Mitt tvivel, min oro, min rädsla för att inte få leva. 

 

...och klickar mig vidare till nästa video.