Neverland (2011) - Miniserien du inte visste fanns.

Vaknade vid åtta och hade något av en riktigt obehaglig baksmälla och kunde därmed inte somna om. Som tröst klickade jag in mig på Swefilmer.com och försökte hitta något sevärt som mina ögon inte redan slukat. Efter lite bläddrande fastnade jag för titeln "Neverland" med ett årtal på 2011 bredvid sig och tänkte;
 
"Va? Har jag missat något?". Jag är nämligen helfrälst i allt som har med Peter Pan att göra. 
 
Snabbt som attan slog jag in titeln i IMDB för att få reda på vad jag snubblat över och fick reda på att det inte var en film, utan en miniserie. Smart nog har Swefilmer kladdat ihop alla avsnitt och visar serien som en 4h lång film.  
Perfekt för en baksmälld tjej som inte planerar göra något så tidigt på morgonen. 
 
Så, vad fick jag se? 
 
Jo, en hel oupptäckt saga om hur Peter och alla de andra ungarna levde före de kom till Neverland, hur de tog sig till Neverland, hur kapten Kapten Hook blev ond, hur Peter fick sin flygförmåga, hur Tingeling blev Peters lille förljeslagare m.m.
Serien svarar på det mesta.
 
Manuset och sagan är välskrivna. Här finns inte många tabbar att klaga på i manuskriptet. Till en början påminner miniserien om Oliver Twist med gatupojkar som livnär sig som ficktjuvar. Men så fort Neverland kommer in i bilden har miniserien tagit en annan sväng. 
 
Sorgligt nog är animeringen och specialeffekterna riktigt usla och kan jämföras med andra sci-fi B-filmer. Det märks att budgeten de haft inte varit den största och det är riktigt synd, eftersom hela Neverland i princip är gjord i specialeffekter.
 
Dock är skådespelarna riktigt bra, och Charlie Rowe som spelar Peter Pan är perfekt i sin roll. Keira Knightley har rösten till Tingeling, Rhys Ifans är Kapten Hook och Q'orianka Klicher är indianprinsessan Tigerlily (samma tjej som spelar Pocahontas i filmen "The New World" från 2005). Dvs ett riktigt bra gäng skådepelare som gör miniserien värd att se trots de usla specialeffekterna. 
 
Ett litet minimalt minus är att Peter Pans lövaktiga dräkt aldrig tas upp i denna miniserie, trots att nästan allt annat på ett eller annat sätt får sin förklaring. Peter tappar till och med sin skugga riktigt på slutet, vilket fint knyter ihop denna film med de redan existerande filmerna. 
 
Jag gillar starkt hur de vänt och vridit på olika roller för att ge karaktärerna en betydelse. T.ex: Kapten Hook var inte en ond man från första början, Peter hade verkligen en vilja om att växa upp och bli en man, "the Twins" (tvillingarna i gruppen av "Lost Boys") existerar inte, istället kallas en av de unga killarna "Twins" och Kapten Hook fick inte plötsligt ett skepp när han kom till Neverland, utan fick kämpa för den rollen. 
 
Miniserien får ett betyg av  7/10 för sitt riktigt fina manus, men sina usla specialeffekter. 
 



Warm Bodies - När musiken förstör det bästa.

Ikväll drog jag med min bror hela vägen till Vasa för att se på film. Jag har inte suttit i en biosalong på någon månad, så det började kännas som att det var dags att göra något åt saken.
 
Vi såg filmen Warm Bodies, regisserad av Jonathan Levine. En film som baserar sig på en bok med samma namn, skriven av Isaac Marion
 
Filmen i korthet:  
 
I filmens tidsspektrum ligger världen i spillror efter en zombie apokalyps. Det är endast ett fåtal människor kvar, medan den större delen av världen består av zombier och "bonies". 
Huvudpersonen, zombien "R" (Nicholas Hoult) lever ett dött och trögt liv. Han traskar runt på en flygplats bland en massa andra döda zombier. De är inte påväg någonstans, funderar inte, planerar inte och pratar inte. Då och då grymtar de åt varandra och traskar vidare i en väldigt långsam gångstil. 
 
"R" kan inte komma på mer än första bokstaven från sitt namn från sitt mänskliga liv och vi får i början en fin förklaring av hur han ser på livet. Hur han plötsligt inte känner igen sig i en del av flygplatsen ("...I'm literally lost! I've never been in this part of the airport before.") Vi får skratta lite åt hans tankar och filmen spinner vidare. 
 
Zombier måste äta för att inte ruttna bort och de har en dragning till människors hjärnor. Under en jakt stöter R ihop med Julie (Teresa Palmer) och hennes gäng. Julie och hennes vänner är människor på jakt efter medicin att ta tillbaka till fortet där de bor instängda i skydd från hjärn-ätarna. Under Julies jakt på medicin och R:s jakt på människo-hjärna stöter dessa två grupper ihop. Det blir lite kaos och R lyckas tugga i sig en del av Julies pojkväns hjärna. Av att äta människohjärna kan zombier få den döda personens minnen, tankar och känslor. R faller genast för Julie av just det skälet. Han lyckas släpa med henne hem till sitt trasiga flygplan. Här börjar den egentliga storyn. 
 
R börjar förändras. Från att endast ha haft två-ordiga meningar börjar han äntligen klara av allt prata bättre och bättre. Hans rörelsemönster förändras och han verkar bli mer och mer mänsklig. Julie är facinerad av R. Hon tror att världen kan bli en bättre plats om alla skulle förändras som R. Julies pappa är tvärtemot Julie. Det enda zombier är värda i hans ögon är en kula i huvudet. 
 
Av olika orsaker tar sig R in i fortet bland riktiga människor...och nu ska jag sluta berätta innan jag spoilar något ni säkert redan kan luska ut själv. 
 
 
 
 
Vad jag trodde skulle bli en actionfylld komedi med en gnutta drama, blev en dramafylld actionfilm med en gnutta komedi. På den engelska-versionen av wikipedia presenteras filmen som en romantisk-komedi.
 
Komedi? Jag misstänker de pratade om trailern. Den var rolig, fartfylld och allt jag trodde filmen också skulle bli. 
Jag hade fel. Hur kunde detta hända? Jag har ju till och med läst boken och därmed försäkrat (trodde jag i alla fall) mig om att detta skulle bli en väldigt rolig film. Boken är har massor av roliga stunder och "awkward moments" som gjorde den ännu roligare, samt en massa action. 
 
Varför blev detta då så otroligt Twilight-allvarlig med en deprimerande ton? Jag trodde inte jag skulle säga detta, men detta var mer Twilight än vad jag någonsin hade trott. Boken var motsatsen till Twilight (fartfylld & humoristisk), medan filmen talade om något annat. 
 
Men svaret ska ni få! Jag vet precis vad som störde mig hela filmen igenom. Det var inte skådepeleriet, som i övrigt var riktigt bra - Nicholas Hoult som trög zombie var riktigt roligt. Inte var det heller fel på manuset eller zombiesminket. De skojade, betedde sig skrattretande och slängde in roliga kommentarer för att underhålla biopubliken. 
 
Men så kom en illaluktande strumpa och drog ner filmen i en lerpöl. 
 
Alla vet vi att man inte ska störas av bakgrundsmusiken. Den är bara där för att förstärka de känslor som karaktärerna känner och det filmskaparna vill att vi tittarna ska känna. Det var just här som det slog riktigt slint. Denna film brakade fullständigt ihop av den opassande musiken. 
 
Ta musiken från "Våra Bästa År"s dramaserie och placera den på filmbandet av "Zombieland"-filmen så får ni Warm Bodies. 
 
Jag har aldrig i hela mitt 21 åriga liv varit med om något liknande. Vet ni känslan när ni känner att "NU kommer något att hända", men så börjar fel musik spela och stämningen faller pladask? När ni ser Warm Bodies så vet ni vad jag menar.
Föreställ er att ni är påväg på ert favoritbands konsert. Låt oss säga att bandet är ett typiskt rockband. Men så meddelas det plötsligt i mikrofonen att sångaren blivit akut sjuk och att Susan Boyle ska uppträda istället. 
Inget illa menat emot Susan Boyle. Men hon är knappast ditt "favorit rockband". 
 
Så kändes det ikväll. Tyvärr Warm Bodies.  
Filmen får  2 av 5 mensfläckar på ett vitt lakan tack vare att musiken förstörde filmen.  
 
OBS! Filmmusiken i allmänhet var det inget fel på. Här och där i filmen får man nästan hoppet tillbaka, men så hör man sedan åter igen de mest deprimerande toner och filmen pladaskar igen. Att placera den musiken i den här filmen var årets största misstag. Verkligen.
 
 
 
 



The Amazing Spider Man VS. Spider-Man

 
När jag fick veta att det skulle komma en helt ny spindelmannenfilm (inte en fortsättning på de gamla, utan en HELT ny) så var jag allt utom glad. Jag gillade Tobey Maguire som Peter Parker/Spindelmannen och ville inte se någon annan i spindelmannendräkt. Jag gillade också Kirsten Dunst som Mary Jane.
Denna åsikt byggde sig bland annat på det faktum att jag just kollat igenom hela den gamla trilogin och hade dem som en av mina absoluta favoriter inom hjältefilmerna/män-i-tighta-trikåer-filmer.
Tobey Maguire tog fram en riktigt bra nördig Peter Parker som snart nog fick krafterna för att vara Spindelmannen och dessutom levererade en riktigt snygg spindelman.
Nu blev det ju så då att Andrew Garfield fick rollen som Spindelmannen/Parker i den nya filmen som berättar historien från början; hur han blev biten och fick krafterna m.m. och VISST skiljer dem sig åt. Medan Maguire fick inbyggt nät i armarna på köpet med spindelkrafterna, så blev Garfield tvungen att konstruera sitt nät själv.
Också föräldrarna till Peter Parker fick en ny roll. Medan Maguires inte nämns speciellt mycket så spelar Garfields en mycket större roll, då dennes far var vetenskapsman själv och lämnade efter en hel del viktiga grejer.
Då kommer man till frågan; Vem passade bättre som Spindelmannen/Peter Parker?

Jag vill förstås inte att detta handlar om vilken som är snyggare, eftersom detta kan vara individuellt för alla tittare. Maguire är nästan 10 år äldre än Garfield. Men detta är en löjlig skillnad om man ska jämföra vem som åldersmässigt passar bättre till rollen som den unge Peter Parker. I The Amazing Spiderman spelar Garfield en 17-18 åring, även om han själv är 29 i verkligheten. Maguire var 27 när den första Spindelmannen-filmen kom ut. Så jag tror inte att åldern är något vi kan haka upp oss på, då bägge två inte passar in på Parkers ålder speciellt bra.
 Detta har ju förstås att göra med att en äkta 17 åring antagligen inte skulle vara tillräckligt muskulös och byggd för rollen som en spindelman.
 
Ändå skådespelarförmågan då? Medan Garfield gråter mycket bättre på bioduken så är Maguire den absoluta nörden, vilket Peter Parker borde vara i mitt tycke. Garfield ser aningen klenare, vigare och pojkaktigare ut, vilket kanske passar bättre med tanke på att Spindelmannen bör vara vig, klen och pojkaktig. Men samtidigt vill man se en nördig och oskyldig Maguire med den rätta rösten för Spindelmannen.
 

Andrew Garfield
 
Det kändes väldigt kontigt att inte höra Maguires röst genom dräkten av Spindelmannen, men nog måste jag påstå att skämten var roligare och fler i The Amazing Spider Man.
 
Så jag kanske bör medge att Tobey Maguires tid som Spindelmannen är över, och det lyfter vi hatten för. Han gjorde en otrolig insats och byggde massor med mod i de små killarnas hjärtan medan tjejernas hjärtan smältade som choklad.
 
Nu får helt enkelt Andrew Garfield ta över. Hoppas bara att det inte tar allt för länge innan nästa film kommer ut. Han är trots allt 29 nu. Det blir att skynda innan rynkorna kommer och ölmagen växer.
 
Så, nu håller vi tummarna för Andrew Garfield och att han lyckas göra en lika otrolig triologi (eller fler) som Maguire.


Tobey Maguire och Andrew Garfield

 




Empire of the Sun - Filmrecension

Har ni någonsin varit med om att ni någon gång som yngre sett en film som ni blivit fascinerade av, men aldrig snappat upp filmens namn, skådespelare och dessutom glömt delar av filmen, vilket gör det omöjligt att veta vad filmen i stort sett handlat om?
Jag kommer ofta ihåg filmers handlingar, men som barn somnade jag jätteofta på soffan framför tv:n, då ingen annan hade orken att se på film med med till slutet. Såklart somnade man som 10 åring framför långfilmer på över 2 timmar som sändes på tv och gick över 12 slaget.

Alla dessa gamla filmer fastnar ändå på något sätt. I alla fall till viss del. Detta har gjort att det då och då ploppar upp stillbilder eller scener från någon gammal film upp i mitt huvud, och det känns stört-omöjligt att veta vad det är för film. Jag kommer endast ihåg känslan, miljön, detaljer och ibland den karaktär som råkar vara i bild just då. Namn, och sådant har jag glömt.

MEN! Då finns den fantastiska dagen då du på något konstigt sätt kommer över en gammal film igen och du förstår varför du ibland får en bild upp av t.ex: "En pojke som står mitt bland en massa dyrbara saker som blivit placerade på en ödslig arena någonstans ute i en öken. Pojken ser ett stort ljus borta vid horizonten och står och beundrar ljuset".

Här har ni filmen!

EMPIRE OF THE SUN

"Empire of the Sun" kom ut 1987 och är regisserad av ingen mindre än Steven Spielberg. Filmen är till viss del en krigsfilm men kretsar kring en rikare engelsk-medelklass pojke i yngre skolåldern som tar oss genom filmen med häpnadsväckande livsvilja och hopp. I början av filmen får vi se den unge flygplansintresserade Jamie Graham (Christian Bale) som bor tillsammans med sina föräldrar i Shanghai. De hör till de rikare och har även betjänter, som den unge Jamie ofta retas med.
China och Japan är dock i krig och när USA och England också ansluter sig till kriget ockuperar Japanerna Shanghai. Under oroligheterna tappar Jamie bort sina föräldrar i massflykten och han strövar en längre tid runt ensam i sitt övergivna hus tills det blir brist på mat. När han tar steget ut på gatan verkar inget vara som förut.
Han ansluter sig desperat till två amerikaner som även de försöker överleva kriget.

Dessa hamnar alla tre in i ett läger tillsammans med andra amerikaner och engelsmän. Trots de dåliga omständigheterna och lägrets kondition kämpar den unge Jamie, som fått smeknamet Jim, efter friheten och överlevnad. Han blir något av ett hopp för de andra i lägret, då han är den enda som försöker se saker och ting på den ljusa sidan. Lägret ligger beläget strax bredvid ett litet flygfält där japanerna förvarar några mindre bombflygplan och Jamie är väldigt fascinerad av dessa maskiner.
Dock väntar han på den dagen då han ska få se en äkta P-51:a som han själv har i miniatyrformat med sig som en av sina viktigaste ägodelar.

Nu vill jag inte avslöja mer.

Själv anser jag att filmen är ett riktigt litet fint mästervärk med typisk Spielberg-musik och stil. Den blir aldrig tråkig, då det ständigt händer något nytt för den unge Jamie som genom hela filmen springer på en smal livslina som om han skulle kunna dö vilken sekund som helst. Varje gång han klarar något så bygger man upp ett litet hopp om att han kanske kan klara sig ändå.

Den unge Christian Bale visar redan i den här filmen stor skådepelarförmåga och jag fattar plötsligt varför han just ligger på toppen i dagsläget.

Filmen är absolut något av en storfavorit för mig och jag uppmanar er att SE DEN!

Den får ett välförtjänt tal på  8,5/10




Real Steel - Filmrecension

Äh, jag drar en till när jag ändå har upp farten.

Real Steel såg jag i fredags tillsammans med Azra. Jag hade sett trailern, och kände för att kika å något coolt. Hade dock inte allt för stora förhoppningar om filmen, eftersom den handlar om robotar. Jag är inget stort fan av Transformers-filmerna, eftersom de har NOLL känsla, så jag var lite beredd på det. Men visst har jag sett Iron-Man och hoppades därför smått på en likadan fullträff.

Och FULLTRÄFF blev det.

Filmen utspelar sig i en närmare framtid och handlar om Charlie Kenton, en man som lever på att köpa, sälja, bygga och tävla med stora robotar i något så kallat robot-boxning. Dock går det inte fullt så bra för honom och han är skyldig folk en del pengar till höger och vänster. En dag får han veta att hans ex-fru har dött och att sonen till honom och exfrun behöver en vårdnadshavare.  Charlie har inte sett eller brytt sig om sonen sedan han blev född, men han gör en deal med ex-fruns systerns rika man; systern får vårdnaden om sonen och Charlie får 100 000 (för att avsäga sig vårdnaden) pluss att han blir tvungen att ta hand om sonen under sommaren.
Sonen som heter Max, har ingen lust att stanna över sommaren med pappa Charlie. Dock är han väldigt intresserad av vad pappan sysslar med - robotarna. Charlie och Max har äntligen något gemensamt, även om de strävar åt olika håll i stor del av filmen. Då får man äntligen se den härliga far och son-relationen som inte alltid är den enklaste.

Charlie Kenton spelas av Hugh Jackman och sonen Max spelas av Dakota Goyo. Jag är aningen chockad över hur bra personkemi dessa två killar har! Dakota gör ett klockrent skådespeleri för sin unga ålder och jag tror minsann att Hollywood har hittat en ny barnskådespelarfavorit. Hans energi smittas av och han skapar under filmens gång en väldigt fin kontakt med "metallburken".  Filmen bjuder på massor med skratt men även sorgligare stunder.

Visst kan man förutspå det mesta i filmen, men under en ganska tidig del av filmen så skiter man i att man vet hur det kommer att gå. Man gläds med och tycker att filmen är jäkligt kul och bra gjord.

Såklart ni ska se den här! 
Filmen får: 9/10
!

Mamma! Jag vill ha en 11-årig cool lillebror och en robot till julklapp! Tack!






New Year's Eve - Filmrecension

Jahap! Då kör vi i gång då. Mina läsare har trots allt något att säga till om här i bloggen.

Jag skulle inte alls på bio ikväll. Verkligen inte. Jag skulle handla julklappar, men hamnade i Tennispalatsets sal 1 (största salen). Det var verkligen jätteintressant att gå på bio själv. Aldrig tidigare har jag behöva gå ensam, men nu valde jag det. Den största fördelen med att åka ensam var att jag bara behövde hitta plats åt mig själv i en överfull biosal. Jag fick platsen mitt i salen(!!), eftersom blyga finnar inte vill sitta bredvid varandra och gärna bokar platser med mellanrum. (HA HA!)

Filmen som jag såg var New Year's Eve. En hollywood-pyttipanna med en bunt av kända skådespelare och skådespelerskor som alla fick vara med på något hörn. Här kan ni kolla exakt vilka: IMDB.

Nyår i New York och förberedelserna inför detta stora evenemang, det är vad filmen handlar om. Vi får träffa olika karaktärer som satar stort på den kommande festen, och vissa som är mindre festsugna. På olika sätt träffar de olika karakärerna varandra och förgyller varandras nyår. Precis som Valentines Day är New Year's Eve regisserad av Garry Marshall och jag kan inte precis påstå att filmerna skiljer sig speciellt mycket åt.
Har man sett Valentines Day, så vet man i princip vad som händer i denna film också, vilket gör den lite för förutsägbar (som de flesta hollywoodfilmer).
Men alla vet vi att Hollywood har en viss glans att bjuda på. Det är ju därför vi fortsätter med att se dessa filmer. Man får definitivt uppleva hur ett magiskt nyår i New York kan vara och jag som tidigare inte hade någon julstämning över huvud taget fick ett litet ljus tänt i mig. Kanske jag också kan finna jul och nyårs-friden i år?

Nå? Vad tyckte jag i helhet om den då. Helt ok. Det var ju i alla fall kul att sitta och titta på de kända ansiktena och dreggla lite över Zac Efron.

Filmen får 6/10.
Jag var trots allt nära gråtkänslan tack vare Hilary Swank.