Real Steel - Filmrecension
Äh, jag drar en till när jag ändå har upp farten.
Real Steel såg jag i fredags tillsammans med Azra. Jag hade sett trailern, och kände för att kika å något coolt. Hade dock inte allt för stora förhoppningar om filmen, eftersom den handlar om robotar. Jag är inget stort fan av Transformers-filmerna, eftersom de har NOLL känsla, så jag var lite beredd på det. Men visst har jag sett Iron-Man och hoppades därför smått på en likadan fullträff.
Och FULLTRÄFF blev det.
Filmen utspelar sig i en närmare framtid och handlar om Charlie Kenton, en man som lever på att köpa, sälja, bygga och tävla med stora robotar i något så kallat robot-boxning. Dock går det inte fullt så bra för honom och han är skyldig folk en del pengar till höger och vänster. En dag får han veta att hans ex-fru har dött och att sonen till honom och exfrun behöver en vårdnadshavare. Charlie har inte sett eller brytt sig om sonen sedan han blev född, men han gör en deal med ex-fruns systerns rika man; systern får vårdnaden om sonen och Charlie får 100 000 (för att avsäga sig vårdnaden) pluss att han blir tvungen att ta hand om sonen under sommaren.
Sonen som heter Max, har ingen lust att stanna över sommaren med pappa Charlie. Dock är han väldigt intresserad av vad pappan sysslar med - robotarna. Charlie och Max har äntligen något gemensamt, även om de strävar åt olika håll i stor del av filmen. Då får man äntligen se den härliga far och son-relationen som inte alltid är den enklaste.
Charlie Kenton spelas av Hugh Jackman och sonen Max spelas av Dakota Goyo. Jag är aningen chockad över hur bra personkemi dessa två killar har! Dakota gör ett klockrent skådespeleri för sin unga ålder och jag tror minsann att Hollywood har hittat en ny barnskådespelarfavorit. Hans energi smittas av och han skapar under filmens gång en väldigt fin kontakt med "metallburken". Filmen bjuder på massor med skratt men även sorgligare stunder.
Visst kan man förutspå det mesta i filmen, men under en ganska tidig del av filmen så skiter man i att man vet hur det kommer att gå. Man gläds med och tycker att filmen är jäkligt kul och bra gjord.
Såklart ni ska se den här!
Filmen får: 9/10!
Mamma! Jag vill ha en 11-årig cool lillebror och en robot till julklapp! Tack!
Real Steel såg jag i fredags tillsammans med Azra. Jag hade sett trailern, och kände för att kika å något coolt. Hade dock inte allt för stora förhoppningar om filmen, eftersom den handlar om robotar. Jag är inget stort fan av Transformers-filmerna, eftersom de har NOLL känsla, så jag var lite beredd på det. Men visst har jag sett Iron-Man och hoppades därför smått på en likadan fullträff.
Och FULLTRÄFF blev det.
Filmen utspelar sig i en närmare framtid och handlar om Charlie Kenton, en man som lever på att köpa, sälja, bygga och tävla med stora robotar i något så kallat robot-boxning. Dock går det inte fullt så bra för honom och han är skyldig folk en del pengar till höger och vänster. En dag får han veta att hans ex-fru har dött och att sonen till honom och exfrun behöver en vårdnadshavare. Charlie har inte sett eller brytt sig om sonen sedan han blev född, men han gör en deal med ex-fruns systerns rika man; systern får vårdnaden om sonen och Charlie får 100 000 (för att avsäga sig vårdnaden) pluss att han blir tvungen att ta hand om sonen under sommaren.
Sonen som heter Max, har ingen lust att stanna över sommaren med pappa Charlie. Dock är han väldigt intresserad av vad pappan sysslar med - robotarna. Charlie och Max har äntligen något gemensamt, även om de strävar åt olika håll i stor del av filmen. Då får man äntligen se den härliga far och son-relationen som inte alltid är den enklaste.
Charlie Kenton spelas av Hugh Jackman och sonen Max spelas av Dakota Goyo. Jag är aningen chockad över hur bra personkemi dessa två killar har! Dakota gör ett klockrent skådespeleri för sin unga ålder och jag tror minsann att Hollywood har hittat en ny barnskådespelarfavorit. Hans energi smittas av och han skapar under filmens gång en väldigt fin kontakt med "metallburken". Filmen bjuder på massor med skratt men även sorgligare stunder.
Visst kan man förutspå det mesta i filmen, men under en ganska tidig del av filmen så skiter man i att man vet hur det kommer att gå. Man gläds med och tycker att filmen är jäkligt kul och bra gjord.
Såklart ni ska se den här!
Filmen får: 9/10!
Mamma! Jag vill ha en 11-årig cool lillebror och en robot till julklapp! Tack!
Kommentarer Från Er Läsare
Trackback