Warm Bodies - När musiken förstör det bästa.
Ikväll drog jag med min bror hela vägen till Vasa för att se på film. Jag har inte suttit i en biosalong på någon månad, så det började kännas som att det var dags att göra något åt saken.
Vi såg filmen Warm Bodies, regisserad av Jonathan Levine. En film som baserar sig på en bok med samma namn, skriven av Isaac Marion.
Filmen i korthet:
I filmens tidsspektrum ligger världen i spillror efter en zombie apokalyps. Det är endast ett fåtal människor kvar, medan den större delen av världen består av zombier och "bonies".
Huvudpersonen, zombien "R" (Nicholas Hoult) lever ett dött och trögt liv. Han traskar runt på en flygplats bland en massa andra döda zombier. De är inte påväg någonstans, funderar inte, planerar inte och pratar inte. Då och då grymtar de åt varandra och traskar vidare i en väldigt långsam gångstil.
"R" kan inte komma på mer än första bokstaven från sitt namn från sitt mänskliga liv och vi får i början en fin förklaring av hur han ser på livet. Hur han plötsligt inte känner igen sig i en del av flygplatsen ("...I'm literally lost! I've never been in this part of the airport before.") Vi får skratta lite åt hans tankar och filmen spinner vidare.
Zombier måste äta för att inte ruttna bort och de har en dragning till människors hjärnor. Under en jakt stöter R ihop med Julie (Teresa Palmer) och hennes gäng. Julie och hennes vänner är människor på jakt efter medicin att ta tillbaka till fortet där de bor instängda i skydd från hjärn-ätarna. Under Julies jakt på medicin och R:s jakt på människo-hjärna stöter dessa två grupper ihop. Det blir lite kaos och R lyckas tugga i sig en del av Julies pojkväns hjärna. Av att äta människohjärna kan zombier få den döda personens minnen, tankar och känslor. R faller genast för Julie av just det skälet. Han lyckas släpa med henne hem till sitt trasiga flygplan. Här börjar den egentliga storyn.
R börjar förändras. Från att endast ha haft två-ordiga meningar börjar han äntligen klara av allt prata bättre och bättre. Hans rörelsemönster förändras och han verkar bli mer och mer mänsklig. Julie är facinerad av R. Hon tror att världen kan bli en bättre plats om alla skulle förändras som R. Julies pappa är tvärtemot Julie. Det enda zombier är värda i hans ögon är en kula i huvudet.
Av olika orsaker tar sig R in i fortet bland riktiga människor...och nu ska jag sluta berätta innan jag spoilar något ni säkert redan kan luska ut själv.
Vad jag trodde skulle bli en actionfylld komedi med en gnutta drama, blev en dramafylld actionfilm med en gnutta komedi. På den engelska-versionen av wikipedia presenteras filmen som en romantisk-komedi.
Komedi? Jag misstänker de pratade om trailern. Den var rolig, fartfylld och allt jag trodde filmen också skulle bli.
Jag hade fel. Hur kunde detta hända? Jag har ju till och med läst boken och därmed försäkrat (trodde jag i alla fall) mig om att detta skulle bli en väldigt rolig film. Boken är har massor av roliga stunder och "awkward moments" som gjorde den ännu roligare, samt en massa action.
Varför blev detta då så otroligt Twilight-allvarlig med en deprimerande ton? Jag trodde inte jag skulle säga detta, men detta var mer Twilight än vad jag någonsin hade trott. Boken var motsatsen till Twilight (fartfylld & humoristisk), medan filmen talade om något annat.
Men svaret ska ni få! Jag vet precis vad som störde mig hela filmen igenom. Det var inte skådepeleriet, som i övrigt var riktigt bra - Nicholas Hoult som trög zombie var riktigt roligt. Inte var det heller fel på manuset eller zombiesminket. De skojade, betedde sig skrattretande och slängde in roliga kommentarer för att underhålla biopubliken.
Men så kom en illaluktande strumpa och drog ner filmen i en lerpöl.
Alla vet vi att man inte ska störas av bakgrundsmusiken. Den är bara där för att förstärka de känslor som karaktärerna känner och det filmskaparna vill att vi tittarna ska känna. Det var just här som det slog riktigt slint. Denna film brakade fullständigt ihop av den opassande musiken.
Ta musiken från "Våra Bästa År"s dramaserie och placera den på filmbandet av "Zombieland"-filmen så får ni Warm Bodies.
Jag har aldrig i hela mitt 21 åriga liv varit med om något liknande. Vet ni känslan när ni känner att "NU kommer något att hända", men så börjar fel musik spela och stämningen faller pladask? När ni ser Warm Bodies så vet ni vad jag menar.
Föreställ er att ni är påväg på ert favoritbands konsert. Låt oss säga att bandet är ett typiskt rockband. Men så meddelas det plötsligt i mikrofonen att sångaren blivit akut sjuk och att Susan Boyle ska uppträda istället.
Inget illa menat emot Susan Boyle. Men hon är knappast ditt "favorit rockband".
Så kändes det ikväll. Tyvärr Warm Bodies.
Filmen får 2 av 5 mensfläckar på ett vitt lakan tack vare att musiken förstörde filmen.
OBS! Filmmusiken i allmänhet var det inget fel på. Här och där i filmen får man nästan hoppet tillbaka, men så hör man sedan åter igen de mest deprimerande toner och filmen pladaskar igen. Att placera den musiken i den här filmen var årets största misstag. Verkligen.
Kommentarer Från Er Läsare
Trackback