... aber das Leben geht weiter". 

Jo, absolut... precis.. så är det nog.
   Nej... jag kan inte tyska. Jag läste två kurser tyska i högstadiet, men sedan fick det vara nog.  Om jag skulle ha läst tyska i gymnasiet så skulle jag ha fått följa med på den jäkla Bremen resan. Men nej... så blev det inte när man är smart nog att välja bort tyskan. Men, men.. allt är inte menat att hända. 
    "Det går nog snart över..." försöker jag intala mig själv.  "Självklart måste de få glädjas över resan de gjort. Absolut måste de få göra det. Visst måste de få tala om precis varenda lycklig sekund de spenderat i Bremen. Yes sir! Det måste de få göra. "  Jag ska inte klaga på deras lyckliga minnen. Jag skulle nog vara likadan själv tror jag OM jag skulle ha varit i Bremen.
    Men, jag kan inte sluta tänka på när (?) allt ska bli normalt igen... När kommer de sluta att röra sig i flock? Tjattra som höns? Skratta på japanska?  (det vill säga jag har ingen aning om vad de skrattar åt, och om jag vet så orkar jag inte lyssna då jag ändå har hört det förr, men inte fått uppleva det roliga)

   Ja! Jag vet att jag verkar vara negativ just nu... men det lilla ROLIGA som jag fått vara med om på senaste tiden är:

- körlektioner ( jodå...)
- tomt hus hemma ( spela hög musik och vara galen och vild, skrika, dansa,sjunga... ja sånt...)
- mina teckningar  (som jag i slutändan ändå ger bort för det är just Det som jag gläds åt, att göra andra glada)
- south park (i skolans plasma tv... hmm...)
- youtube klipp ( nåja.. dessa har jag nog tröttnat på nu)


Jag hoppas att jag inte skapar skuldkänslor hos bremen-resenärerna nu... nä.. knappast gör jag det.  De klarar sig. :)


Nåja... som sagt...

"Scheiße passiert, aber das Leben geht weiter"
" Shit happens, life goes on"

// Malin