Usch vad det där lät hemskt. "När slutet är nära". Jag menar inget jätteallvarligt utan bara det faktum att jag nyss läst ut den sista boken i Hunger Games-trilogin.

Visst insåg jag redan igår att jag troligtvis skulle läsa ut Mockingjay-boken idag. Jag försökte läsa ut den igår, men somnade så gott som med huvudet i boken och vaknade vid två-tiden på natten av att nattdukslampan fortfarande lyste.

Jag läste på bussen till skolan, på bussen från skolan och han knappt ta av mig skorna innan jag kastade mig på soffan och läste ut de sista sidorna.

Sista sidan läses och jag sätter ifrån mig boken och känner hur tomheten kommer krypande. Övergiven av karaktärerna. De stannar kvar i boken och fortsätter ett oskrivet liv, hemligt från andras ögon och jag fortsätter mitt. Lusten att få ett par tårar att rinna var stor, men det var nästan så att jag snarare fick skratta åt mitt löjliga försök att gråta.

Det är alltid samma sak varje gång jag läser ut en serie på ett felrtal böcker för att sedan bli helt övergiven. Man klamrar sig fast vid de sista sidorna som om de vore linan som hindrar en från att falla ner i en tomhet. 

Jag hatar slut. Oavsett om de är bra eller dåliga. Det är ändå slutet på ett äventyr du upplevt i huvudet.
Du kan inte övertyga någon om att det är det bästa som hänt dig denna månad, för egentligen delade du det inte med någon annan än dig själv och alla karaktärer i boken.

Så precis som alla andra gånger som slutet är över måste man ju fortsätta någonstans.
Med eller utan tårar denna gång klev jag surmulet upp ur soffan och gick till den överfulla diskhon för att diska undan lite. Det enda tröstande med att diska var att jag fick värma - eller rättare sagt bränna - mina nuförtiden alltid frusna händer.


Ska man vara lite dramatisk så kan man väl lika bra dra med den största svarta pensel man hittar? Hehe...