Sitter i sängen. Gnäller och suckar över livet, internetuppkopplingen och rastlösheten. Jag har verkligen inte lust med något just nu. Ändå vill jag inte sitta här och stirra tomt framför mig. Det är så förbaskat jobbigt att grubbla i sin bakfulla ångest igen. Illamåendet är väl i princip borta, men frossan, känslan av ångest och tomhet sitter fortfarande i. Snoren hänger till knäna.

Visst är det kul att festa, men någonstans ska det ju straffa sig. Skulle jag behöva festa med mig själv och se på fjanten som babblar på om meningslösa oändliga saker, skriker mer än pratar, skrattar mer än skriker, hoppar runt som en antilop med hundra gånger adrenalin i blodet - då är jag inte så säker på att jag skulle orka se på. 

 

Så med bakfulle-ångest som sitter i en eller två dagar efter, kan jag inte annat än undra varför jag ens har vänner. 

 

Sedan blir jag ju alltid så grubblig över livet och världens existens när jag är bakfull. Så idag tog det hårt på att bo i Helsingfors. Jag saknar mina Närpes-vänner och jag saknar hem till mammas kram. Jag saknar också att ligga på golvet och gosa med hunden, bråka om vem som ska damsuga, springa och kika i det fyllda kylskåpet, brödrosten, att köra min brors ruttna och gamla volvo och undra om bensinen räcker till stallet när pilen är in på rött, sitta i soffan och se reklamerna rulla på de svenska kanalerna, reta min syster, gå till min bror och fråga vad han gör - även om jag alltid vet vad han gör, prata om allt och inget med mina vänner, dra med handen över en hästpäls, känna doften och stanken av hö och hästdynga. Samt saknar jag också att sitta på golvet i farstun och undra hur jag ska orka klä av mig de mängder hästkläder som jag så lyckligt spetat på mig på morgonen, men som känns som ett evighetsjobb att klä av sig när man kommer hem senare än vad det var menat. 

 

Jag saknar allt det där. Varma välkomnande kramar. 

 

Nu vill jag bara hem. 

 

Men visst var det roligt igår.