Våren 2009? Jag är inte helt säker. I alla fall var det precis den där tiden på året när man slutar skolan och våren börjar svettas och övergå till den årstid jag misstänker att vi alla älskar; sommaren.
Det var skolavslutning. Jag hade biljetter till årets första stora fest i Fagerö Folkpark. Men med den lycka som bubblade i mig så tyckte karman att jag var snäppet för glad. Därför fann karman den lösningen att ge mig blindtarmsinflamation på skolavslutningen. Det var tydligen meningen att jag skulle ligga på soffan hemma och vrida mig i magkrämpor tills mamma körde mig till Vasa Centralsjukhus. Efter en hel dag av krämpor och tårar blev jag opererad sent sent på kvällen.
Lyckligtvis skulle jag få åka hem redan nästa dag.

Och det är just här som mitt lilla sommarminne har graverat sig djupt. När mamma kom för att hämta mig hade hon med sig ett par shorts och en topp. Jag var nästan på väg att dra på mig mina jeans, men mamma påstod att det var sjukligt varmt utomhus, och att jag gott skulle klara mig med endast shorts och topp. Den känslan av att stiga ut ur sjukhuset med mamma i armkroken som stödhjälp (då jag var aningen svag efter operationen) är och var obeskrivlig. Sommarluft, värme, stillhet. Jag älskade den. Krämporna var borta förutom att plåstret och stygnen spetade i skinnet.

Men den lyckan var obeskrivlig. Därför påminner mitt lilla ärr på magen om sommaren. Varenda gång jag byter kläder, duschar eller helt enkelt ser ärret i spegeln kan jag inte annat än bli förväntansfull.

Kom igen sommar, smält snön nu.