Efter att ha vaknat upp tidigt med endast minnet av den obehagliga känslan kvar från nattens dröm gjorde jag ett försök till att somna om. Jag vet inte vad som hände, men jag sov, nästan. Min kropp sov, men inte ögonen. Jag såg mitt rum, men hörde Steffe (min kompis) traska runt i rummet, viska saker i mina öron. Hon var definitivt där, men ändå inte. Jätteobehagligt! Om ni någonsin lyssnat på "Audio-Visual Barber Shop" så vet ni vad jag menar. 

Det värsta var att jag inte kunde röra mig. Jag låg som lam och skrek i mina tankar åt mig själv; RÖR DIG!! VAKNA!"

 

När jag äntligen vaknade, ville jag inte somna om även om kroppen kändes mer sengångslik än vanligt. 

 

Idag fick jag sätta mig på tåget, hem. HEM! Österbotten!! Den lilla glädjeklumpen började växa av väntan...

Väntan på att:

 - Att få äta mammas mat, stå och glo i kylskåpet - inte för att inte finna något, utan för att inte kunna bestämma vad jag ska äta först.

 - Spela gitarr och väcka råttorna på vinden till mitt gapande.

 - Bråka med min syster.

 -Skratta åt inget tillsammans med min syster.

 - Sitta och titta på när min bror spelar dataspel och fråga ut honom om onödiga saker i spelet han spelar bara för att diskutera något.

 - Bråka med pappa om internetuppkopplingen på min dator som jag så gärna vill att han fixar.

 - Visa mamma en massa onödiga youtube-videor tills hon storknar och klagar högljutt.

 - Visa min syster de samma youtube-videorna.

 - Visa min bror de samma videorna.

 - Visa en välutvald video åt pappa.

 - Äta mer mat från kylskåpet.

 - Ligga på golvet och gosa med hunden.

 - Bli nerhårad av hunden.

 - Bli klagad på av mamma för att jag är hårig från topp till tå. 

 - Önska att jag kunde åka till stallet. 

 - Gosa med hunden istället som tröst. 

 - Spela mer gitarr. 

 - Spela Playstation 3. Det räcker med att spela 10 minuter av alla spel för att inse att jag är uttråkad och att jag verkligen minns alla små detaljer från varenda spel, även om jag önskar att jag glömt bort någon jätterolig äventyrlig detalj som gör spelet SÅÅÅ VÄRT ATT SPELA i 10 minuteer till. 

 - Att få släppa ansvaret för en stund. Skita i att vara vuxen. Veta att mamma säger till när maten står på bordet. 

 - Att sitta på knäna på stolen vid matbordet för att golvet är kallt. 

 - Vänta på att min bror ska släppa "dagens skämt" vid matbordet. 

 - Sitta och titta på den lilla feta hunden som tigger mat under bordet. 

 

 - Och framför allt bara traska runt på mer golvyta än den 17,5 kvadratmeter jag annars lever på.