Det knackade nyss på dörren. Jag väntar inte på fler paket beställda från nätet, så jag blev verkligt fundersam denna gång. Jag öppnar dörren. En man står där med vikta kartonger under armen. 

 

"Hi, excuse me. Your key is just here", sade han och pekade på mitt nyckellås. Och mycket riktigt. Där hade jag klantigt lämnat nyckeln att hänga i låset. 

 

"Oh thank you soo much for telling me", svarade jag och skrattade åt mitt klanteri. Killen skrattade och gick vidare. 

 

Mänsklig godhet tog just ett steg uppåt. 

 

Tack snälla främling! Du gjorde min dag! 

. 

Efter att ha damsugit och städat mig svettig sitter jag nu vid datorn igen och går igenom lite vad som bör göras jobbmässigt och skolmässigt, samtidigt som jag försöker kika igenom några nya videor på youtube av de användare som jag prenumererar på. 

 

Jag kom över en intressant video som var länkat till ett blogginlägg med samma ämne. Ett väldigt läsvärt blogginlägg om hur vi människor ofta kommenterar varandras utséende speciellt gällande vår kroppsform och vikt. 

 

 

Bloggarens text kunde nästan ha varit skriven av mig om jag hade orkat lägga ner tid på det. Den är dock på engelska. Men väldigt läsvärd. Kanske google translate kan göra jobbet åt er, men knappast...haha. 

 

Ni väljer själva om ni har lust att läsa den.

 

Dock skulle den nog svara på era frågor, om ni någonsin undrat; Varför är hon så smal? Är hon sjuk? Mår hon bra?"

Blogginlägget skulle inte bara svara på just den frågan utan också förklara för er varför en sådan fråga ofta är opassande och förolämpande. De flesta människor har antagligen kläckt ur sig en kommentar som riktat sig till någons kroppsform och vikt. 

 

 

Visserligen är det känt här i världen att en normal människa borde ha en viss önskan om att vara smal. Därför ses kommentarer om att någon är smal som en komplimang. Frågan är NÄR? ses den någonsin som en komplimang när människor kläcker ur sig kommentaren som om det vore ett påstående om att något är fel eller inte står rätt till?

 

Om det inte är okej att fråga någon "Varför är du så fet?", då borde det heller inte vara okej att fråga "Varför är du så smal?" 

 

För det första finns aldrig ett kort och lämpligt svar på den frågan och diskussionen skulle definitivt inte kännas bekväm på någon plan eftersom att en persons kroppsform och vikt oftast är något väldigt privat och intimt. För det andra så tror jag inte att en enda person som frågat en sådan fråga någonsin själv funderat över vad dom själv skulle svara på frågan om de fick den. Att svara på frågan skulle endast vara enkel om man verkligen led av en existerande sjukdom som påverkar ens utséende, vikt och form och därmed hade svaret liggandes på papper från läkaren. Men även då skulle det antagligen bli pinsamt. Vem vill prata om sin sjukdom?

 

Skulle man vilja slå dem men häpnad för att skoja till det kunde man såklart kunna svara något i form av "Jag är bulimiker, hatar mat, och tycker att jag fortfarande är för fet. Se efter så att jag inte spyr på dig!", eftersom personen som frågade oftast verkar tro att den som frågats inte förstår hur han/hon ser ut i deras ögon. Som om de trott att hon/han måste vara anorektiker, och då inte vet sitt eget bästa. Den som frågade tror sig härmed vara smart och hjälpsam. 

 

Tack för frågan. Du är härmed klassad som idiot. 

 

Det är skilland mellan om du är en bästa vän och frågar din kompis för att du är orolig och du är en bekant, klasskamrat eller främling som bara frågar pågrund av olidlig nyfikenhet. 

 

En bästa vän skulle inte fråga om han/hon inte faktiskt var orolig och sett en betydande förändring i sin väns hälsa. En bästa vän skulle också redan förstå och därmed inte undra.

 

Så tag er i kragen människor. Tänk två gånger extra innan du kläcker ur dig en fråga som får dig att framställa som otrevlig och idiotisk. Låt diskussionerna flöda utan att peka ut den andres felaktiheter och onaturligheter. För blev inte diskussionen obekväm innan frågan ställdes, så är den definitivt det nu. 

 

 

Jag vet inte vad som händer idag. Och det har definitivt inte något att göra med vilken fot jag steg upp med imorse, eftrsom det började innan det. 

Så många misstag idag, och jag kommer antagligen räkna tills jag lägger huvudet på kudden ikväll. 

 

Misstag 1. Jag måste ha stänkt av väckarklockan när den ringde vid 8 tiden på morgonen. 

 

Misstag 2. Vaknade kl. 13.00 och insåg att jag missat hela morgonen och början på dagen. 

 

Misstag 3. Kände mig hopplöst miserabel över att jag missat morgonen och måste ha somnat om igen. 

 

Misstag 4. Vaknar kl 15.30.  GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

 

Misstag 5. Stress. Tänker att jag måste få ut lite energi så att jag kan gå och lägga mig tidigt och inte vrida på dygnet. Därför antar jag utmaningen av att städa mitt rum. Börjar plocka kläder och drar sedan fram damsugaren och damsuger några minuter innan jag tycker att damsugaren har konstigt ljud. Öppnar upp den och märker att den inte innehåller någon damsugarpåse!! WHAT?! 

 

Misstag 6. Arg som jag är bestämmer jag mig för att ta en springtur till affären för att köpa damsugarpåsar. Letar efter de knä-skydd (?? Sådana man spetar på runt knäna då jag har problem med knäna) som jag köpte dagen innan. Kommer ihåg att jag lagt dem i skåpet, men p.g.a att jag städat har de försvunnit bland de ihopvikta kläderna i skåpet. GAAH. River ut halva skåpet för att hitta knäskydden. 

 

Misstag 7. Springer till affären. Kommer på att jag glömt att kolla vilken sorts damsugarpåsar jag skulle ha.....!

Springer hem igen. 

 

 

Jag svarar inte när folk ringer med dolt nummer. Men jag öppnar alltid dörren när någon knackar. Jag har inget kikhål i dörren, och riskerar att hamna i händerna på en lönnmördare, men jag öppnar ändå. Man vet aldrig vad som väntar där ute. Det kanske är den efterlängtade ponnyn...?

 

Idag var det en gubbe som knackade på dörren. Låter som att folk knackar ofta på min dörr. Nejdå. Det händer väldigt sällan, då vi har hundrasjuttioelva låsta mellandörrar. Därför hoppade nuddade nog mitt hjärta halsgropen i sitt höjdhoppsförsök när knackningarna ljöd genom mina 17,5 kvadratmeter. 

 

Men jag öppnade. 

Och nog kändes det lite som att tomten dragit in en ponny på hjul minsann. En avlång låda stod på golvet och jag fick en papperslapp att klotta namnet på. 

 

Sedan trippade jag exalterat runt i en happy-dance innan jag slet upp lådan. 

 

Dags att skaffa hjälm och skydd nu då. 

 

 

Allt som oftast får jag uppdraget att välja film när vi har filmkväll med tjejerna, så att jag inte behöver se något som jag redan sett, brukar de påstå.  Inte mig emot. Det är sant. Jag har sett de flesta "bra" och "helt okej" filmerna. Jag är ständigt på jakt efter filmer att sluka. Mina vänner litar på att jag plockar fram något sevärt, även om det betyder att jag kanske redan sett den. 

 

Ibland avundas jag dem. Att de ännu inte sett alla de bra filmerna. Jag älskar att se en bra film för första gången. Den häftiga känslan av att du just sett ett under. 

 

På senaste tiden har jag blivit ganska kritisk mot filmer. De ska ha en verklighetskänsla, röra på djupet och få en att känna igen sig. Om tårarna rinner på köpet, eller skrattet rotar sig i magen - då är det ett extra stort pluss. Men de ska inte behöva ha en stämpel eller en genre som de utan problem passar in i. De ska hänga på en tråd, obestämd om var den bör placeras. 

 

Visst älskar jag också sci-fi-filmer, men ibland vill jag ha något som plockar fram den råa verkligheten. 

 

 

 

En ung tjej i New York är fångad mellan sina föräldrars bittra förmyndarskapsbråk. 

En fin film ur ett barns synvinkel med blicken på skilsmässa, äktenskap och kärlek. 

 

 

 

 

 

Adore (Perfect Mothers)

 

En annorlunda film om kärlek. Två väninnor faller för varandras söner. En riktig frågeställare när det kommer till kärlek. Hur långt kan man gå för kärlekens skull? 

 

 

 

 

 

 

En man i Australien blir ensamstående förälder när hans fru dör i cancer. Kvar lämnas han med en 6-årig son. I samma slänga ringer hans ex-hustru från England och undrar om han kan tänkas ta hand om sin rebelliska tonårsson som aldrig haft speciellt mycket kontakt med honom. Fadern får bolla mellan sitt jobb som sportsjournalist och förälder till två mycket busiga ungar. 

 

 

 

 

 

 

Två patrullerande polismän som är kollegor och vänner tar itu med brott som är aningen större än vad de förväntat sig. Filmen är filmad som en dokumentär och du kommer väldigt tätt in på den råa verkligheten. 

 

 

 

 

 

 

En brittisk utbytesstuderande blir hopplöst kär i en amerikan i slutet av sitt utbyte och blir bannad från USA när hon överskrider sitt visums tidsgräns för att få spendera tid med honom. 

En realistisk film om kärlekens bra och dåliga sidor. 

 

 

 

 

 

 

En rik man. förlamad från nacke och neråt, anställer en ung man som sin assistent men råkar få en vän på köpet. En vän för livet. 

Detta är en av de mest rörande filmerna man kan komma över. 

 

 

 

Orsaken till att jag tog mig in till stan idag var att jag behövde använda upp ett presentkort (till en guldsmedsaffär) som jag fick av pappa förra julen. Skäms att man inte tagit sig tid att göra det förrän nu. En av affärskedjans butiker finns i Vasa, men den är minimal och du kan i princip välja på att ha ett hjärta runt halsen eller en klocka runt armen. 

Valmöjligheterna är aningen större i Helsingfors. Så jag tog mig dit och plockade åt mig två par örhängen och ett halsband. 

 

Sedan kom jag på att jag borde inhandla en vinterjacka och ett par vinterskor, eftersom jag förra året sprang runt i mina ridkängor i stan. Haha...

 

Någon vinterjacka i min smak hittade jag inte. Men ett par galet sköna skor fick hänga med hem från Kookenkä. 

 

Eftersom jag lyckats spela mig igenom Assassin's Creed 2, kunde jag inte motstå att köpa nästa spel i serien. Välkommen hem Assassin's Creed Brotherhood. (harkel harkel...*spelnörd*)

 

Det spöregnar. Och jag ska ägna kvällen i glöggens tecken. 

 

 

 

 

Julia var här förra helgen. Vi spenderade en dag på stan och traskade från affär till affär i jakt på saker som Julia hade på sin Australien-lista. 

 

Jag hade tänkt ta fler dåliga och suddiga bilder, men jag glömde liksom bort att klonten i jackfickan var en kamera och inte ett onödigt tjockt busskort. 

 

Min kamera är sämre på att ta kort än att filma. Tänk vad konstigt. Precis som om den är en svan, menad att flyga, men blev en pingvin, otroligt mycket bättre på att simma. I detta fall filma. 

 

Vädret i Helsingfors just nu ligger på gråskalan och har gjort det nu i flera dagar. Vilket inte är så fotovänligt. 

 

Så. Här får ni bilder från insidan av Stockmanns herrsida, kalsongavdelningen. 

 

 

Jag kan absolut inte fatta att jag nyss klickade hem något från nätet med mitt splitternya Visa-kort. Och att det första som jag klickade hem skulle bli något av en skateboard kunde jag inte heller tro. 

 

Nu jäklar. Nu ska det börja hända grejer.  Kan knappt vänta tills paketet kommer. Exaltationen ligger på tusen just nu. Ler som en lycklig fyraåring. Hoppar upp och ner som en duracellkanin med för många expresso-koppar i blodet. 

 

OMG...!!

 

Just det ja. Kanske jag borde ha beställt en störtkruka också....?

 

 

 

Det är sällan man kommer över riktigt fina reklamfilmer på tv, i bion eller på internet t.ex som rullar strax före ditt nästa valda youtube-klipp. 

 

 

 

 

För några dagar sedan fick jag en melodi i huvudet att fastna. En kort liten del av en låt. Mindre än en refräng. Några toner och takter. Låten hade jag hört förut och, men jag kom inte ihåg någon låttext utan fick gå runt och lida med en okänd melodi i huvudet utan att veta vad det var för låt. En del av minnet kom ihåg att låten inte var känd, och därför omöjlig att hitta. Jag hade älskat videon. Hur fin som helst. Underbar liten historia.

 

Och så idag. Nästan en vecka senare bestämemr jag mig för att "nu faaan" har jag fått nog av mina pormaskar och stegar in på Anttila för att köpa mig en aniktsmask eller ett hundratal. Och vad hör jag inte i högtalarna på en låg ljudnivå? 

 

Just den låten. 

 

Tack! Tack du kära människa som satt igång låten och därmed räddade mig från att leva i ovisshet! 

 

 

Jag hade då för tillfället två par jeans som jag bytte mellan. Ett par, favoritparet, som en gång hade sett svarta ut men på senare dagar hade börjat likna något som blekts i solen i misstag. Det andra paret jeans var en klassisk blå färg, men blev aningen fult påsiga runt knäna efter någon dags användning efter att man tvättat dem.

Så, ja. Det var dax att köpa ett nytt par. Och som de flesta av oss alltid gör, så gick även jag runt den gången i jeansbutikerna och letade det perfekta paret. Det jeanspar som såg perfekta ut i mitt huvud.
Någongång får man nog av att leta efter perfektion och ger med sig - nöjer sig med fel färg, eller att fickorna sitter aningen konstigt. De jeans jag slutligen valde var inte  den stora drömmen, men jag var nöjd. Den gången blev det ett par ljusgråa jeans av märket Crocker - märket vars priser jag inte behöver gråta över för att få ett helt okej jeanspar. 

 

Så hände det som man ser i gamla svartvita filmer när Charlie Chaplin skojar till det. Byxan sprack. Rätt över skinkan, precis bredvid fickan. Omöjligt att fixa. På grund av att jag trodde att det var mitt eget fel - att jag kanske suttit på något som lyckats riva upp mina nya jeans - gjorde jag inget försök till att få jeansen ersatta.

Såhär såg jeansen ut. (Don't mind mina värmande strumpbyxor under jeansen...)

Idag stegade jag in med mina två Crocker-jeans i JC-affären i köpcentret Forum i Helsingfors och slängde fram påsen på disken och frågade vad tusan jag skulle göra. Kanske inte riktigt, men jag frågade snällt om det fanns någon lösning på Jeansförbannelsen jag dragit på mig. Tjejen i disken pratade inte svenska, så hon bad sin svenskspråkiga kollega att ta över istället. (Då jag faktiskt bad om att få svenskspråkig betjäning...eller engelska)

 

Han såg på jeansen och tyckte att det var väldigt skumt att mina jeans spruckit på det sättet. Något kvitto på de gråa jeansen hade jag inte, men de blåa jeansen skulle de ersätta med ett par nya.

 

(Nu vet ni det om ni har några spruckna jeans!)

 

 Jag väntade i lugn och ro vid disken medan killen sprang iväg för att hämta ett par nya jeans till mig. Att han sedan kom tillbaka och ursäkta sig över att min storlek inte fanns längre var ju ingen överraskning precis. 

 

Så jag fick välja mellan att ta en annan storlek eller annan modell av Crocker-jeans. Jag gillade inte alls de jeansfärger som låg på bordet och började därför kika på de andra storlekarna. Kanske en nummer större ändå kunde gå (trots risken med påsiga knän). Vi letade och letade och hittade den storleken...på skyltdockan som stod på bordet bland jeans.

 

Jag höll nästan på att börja skratta av hur invecklat jag gjorde det för affärsbiträdet som fick börja strippa kläderna av skyltdockan. 

 

Byxorna passade dock, så det fick bli dem. 

 

De gråa jeansen bad han mig komma tillbaka med på fredag, då butikschefen är på plats, så att hon får avgöra om jag ska få ersättning för dem också eller inte. Jag håller tummarna för att hon är trevlig och har lite medlidande med mig och mitt byxproblem. Kanske jag borde köra på att gråta en skvätt också? Det vore lite konstigt dock. att gråta över jeans som jag köpte på vårsidan. 

 

 

Hejdå. 

 

 

 

 

 

När hade jag sånthär hår?! Låt mig gå tillbaka till den tidsperioden. Jag har totaltröttnat på att vara blond med slitet hår.  

 

 

Då. 

 

Ungefär nu (i slutet av sommaren). 

 

*gråter...nästan*

De senaste dagarna har jag funnit mig stressa över saker som jag inte hunnit göra. Det börjar med att jag missar en skoluppgift eller att jobbet erbjuder massor med jobb (inte att missförstå...jag VILL ju jobba), så har den onda cirkeln redan börjat. Eller att jag lämnar diskhon som ett husbygge som aldrig blir färdigt. Soffan fylls med kläder som borde sorteras mellan "fortfarande användbart" och "skitigt". På skrivbordet ligger kvitton på jeans som spruckit i baken (vilket påminner mig om att jag borde åka in till stan och försöka prata mig till ett par nya jeans, eller helst rabatt på nästa par. Och när jag ändå är i stan borde jag köpa en DVI-kabel, korrekt denna gång, och inte fel som förra gången.), kvitton på mat jag köpte i Syd-Afrika (som ska räknas igenom och lämnas till Arcada, så att jag alls får några slantar tillbaka), kvitton som bleknat så att jag i onödan oroar mig över vad som kanske en gång stått på dem.

    Mina vänner undrar om jag övergått till livsstilen som grottmänniska som skyggar för allt solljus, medan jag sitter här i min pyjamas framför datorn och harmas över att jag nästan svängt på dygnet, samtidigt som jag undrar i vilken ända jag ska börja jobba. 

 

Såklart det inte hjälper att blogga om mitt prioriteringsproblem. Det enda rätta är att börja i någon jävla ända och inte sitta och stirra rätt ut. Jag vet. 

 

Så. Nu ska jag ta tag i det här. Vi ses nästa år.

 

PS!  Jag kommer att vara personen på nyårsfesten som sitter i hörnet på golvet med med en dator-mus intrasslad i håret och fräser åt förbipasserade på ett väldigt ociviliserat sätt. 

 

 

Jag tänkte uppdatera nu lite i efterhand med bilder och lite text om vad vi sysslat med i Johannesburg. Eftersom vi inte hade tillgängligt wifi de första dagarna, är det ju inte fel att uppdatera nu lite i efterhand om vad vi sysslat med. Jag kommer antagligen att klippa ihop en video till senare, då jag filmat i stort sett hela resan. 

 

Men nu i bilder...från början...

 

För ungefär en halvtimme sedan steg jag in i min lägenhet igen efter två veckor i Afrika. Det känns verkligen som om jag varit borta i månader och inte ynka två veckor. Så otroligt mycket har hänt, som om hela jag på något sätt förändrats där borta. Mitt tankesätt, jag, min syn på livet. 

 

Jaja. Jag ska väl inte göra en höna av en fjäder. Men det känns som att en ny Malin steg in genom dörren. En Malin med stora drömmar om framtiden. 

 

Nu ska jag göra något så vardagligt som att möta upp mina vänner och hänga hos Steffe. 

 

Lite speciellt att ta sig från det här: 

 

Till det här: